När jag läste de här böckerna för första gången (på svenska för jag var femton år och mycket ung) hade jag precis avslutat min första seriösa och djupt kända kärleksrelation med en flicka som antagligen var alldeles för god för mig. Trots att jag visste att det skulle krossa mig att inte få vara i hennes närhet förödmjukade jag henne på ett sätt som skulle få henne att hata mig för åratal framöver. Hon såg sorgsen ut först, sedan blev hon kall och sedan fanns jag inte mer.
Det här var hösten 96 och jag hade precis avslutat min första läsning av SOR; ett par klasskamrater klagade på det sega tempot som tydligen större delen av första boken led av -svårt att argumentera mot eftersom undertecknad varit som förhäxad sedan avsnittet " om piptobak".
Sagan om ringen var ingen stor läsupplevelse för mig.
Det var en uppenbarelse.
Och det var nu sakerna började förlora sina proportioner och jag började ana att jag var en tragisk figur i en mörk, ödesmättad tidsålder
och gud finns och prövar oss genom smärta och jag kände att mitt hjärta var mäktigt "och att leva förgäves är mindre än att dö."
Så jag börjar bläddrandet i Silmarillion och medan jag fortfarande tänker tänker jag att det här är ju annorlunda Ringen böckerna och det vimlar av gudar och namn...
Innan det blivit morgon har jag fått uppleva drygt hundra sidor påhittad historisk krönika över ardas äldsta historia och när jag slutar vid Fëanors död känner jag mig utmattad och upprörd och lycklig över alla ledsamheter som spelats upp i min fantasi... och sörjer ödet som drabbade den mäktigaste av Illuvatars barn.
Det är alltså min favoritstycke i Silmarillion, noldors uppror och eden över silmarillerna.
PS. Ni får inga poäng om ni gissar att mina förtappade klasskamrater skippade silmarillion