Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

1976 gav Åke Ohlmarks ut sitt alldeles egna Tolkien-lexikon, med bortåt 3 650 uppslagsord, innehållande "allt som intill skrivande stund förefinns på svenska av eller om Tolkien". Däribland återfinns bl.a. Ringen-böckerna, Ringens värld och Gillis Bonde från Ham; men också t.ex. Tolkiens sagovärld av P. H. Kocher och Sagan om Tolkien av Ohlmarks själv.

Jag införskaffade denna bok via tradera.com för över ett år sedan, men först nu har den lämnat bokhyllan och uppgraderats till toalettlektyr. Överlag är boken inget nytt, snarare tvärtom med över 30 år på nacken. Överraskande många av uppslagsorden har inte heller någon som helst anknytning till Arda. Det främsta nöje jag fått ur boken består i det att Ohlmarks ibland gör de mest konstiga antaganden, främst vad gäller varifrån Tolkien hämtat sina namn. Dessa lustigheter hade jag tänkt att jag skulle dela med mig av till er, allteftersom jag stöter på dem. Om det intresserar er, vill säga. Sidhänvisningarna gäller AWE/GEBERS pocketutgåva anno 1976.


Vad menas? Bör "adamant" försvenskas till "diamant"? Eller är det vice versa?


Nja, lite väl långsökt va?


Detta kan dock stämma, eftersom isländska och anglosaxiska är besläktade språk, och rohirrims språk i böckerna representeras av det senare.


Återigen: Nja.

Nå? Kan detta tänkas vara något, eller är jag ensam om att sitta och småle för mig själv åt vad den där Ohlmarks hittat på? Borde jag kanske hålla mina lustigheter för mig själv?

Här kommer några fler:

"Några upplysningar jag själv fått under hand av Silmarillions utgivare har också inarbetats." Detta upplyser Ohlmarks oss om i förordet, trots att han (som jag förstått saken) hade blivit tillsagd av Christopher Tolkien att inte dela med sig av detta material. Följande citat måste vara ett exempel på en sådan upplysning. Uppriktigt sagt vet jag inte vad Ohlmarks menar, men det stämmer knappast överens med vad som står i den publicerade Silmarillion.



Ojsan. Här bekänner Ohlmarks en av sina egna synder. Han har i Sagan om de två tornen ändrat Tolkiens ambaróna till amraborna (inte ambraborna). Varför? Jo, för att det ska passa in i Lavskägges vers:


Lägg märke till att versen inte ens rimmar i originalet! När jag gör en snabb jämförelse mellan hela originalversen och Ohlmarks översättning ryser jag: han rimmar fast Tolkien inte gör det i originalet, och han har ändrat på flera av Tolkiens alviska namn bara för att de ska passa in. Ojojoj...

Jag har också retat mig mycket på denna lilla bok. Ohlmarks gör som så ofta annars, sina egna, ofta långsökta härledningar, och drar egna slutsatser. Men vad gäller adamant är det en diamant i ren form, dvs en kristall, så där har han rätt.

Jaså, tack för den klargörelsen. Det har jag länge undrat över!

Här kommer ännu fler tveksamheter, undertecknade Ohlmarks:





Sådär. Fem ställen där Ohlmarks gör antaganden om varifrån Tolkien hämtat inspiration till quenya. Personligen tror jag inte att han träffar rätt en enda gång här. Det finns ännu ett uppslagsord med rubriken Arda. Vi på Tolkiens Arda, om några, borde ju ha koll på ordets betydelse. Ohlmarks, däremot, verkar ha blandat ihop det med Aman:


Men det här var visst inte så värst intressant. Så jag håller nog resten av boken för mig själv.

Jag tycker det är intressant, men jag orkar inte kommentera att jag håller med dig varje gång du postar
Sedan orkar jag inte sitta med den boken (el Ohlmarks öht) just nu. Men jag läser glatt dina inlägg!

Jag är för min del förvissad om att det finns ett samband mellan Tolkiens ord för jorden, Arda, och "senare" former som anglosaxiska eorðe, gaeliska airde, tyska Erde osv. Att Ohlmarks gärna gissar vilt och att "O. is ever ready to assume intimate knowledge that he has not got", för att citera Tolkien själv, betyder inte att han alltid har fel!

Var inte en av Tolkiens många tankar när han konstruerade quenya att vissa ord skulle gå att känna igen lite, som om språket verkligen hade funnits i någon avlägsen forntid och hade lämnat lite ekon i modernare tungomål? Tror bestämt att jag har läst något på det temat, och det skulle ju förklara varför en del ord är "bakåtkonstruktioner" av existerande uttryck. Det är väl också något av en av hängiven filologs största nöje, att försöka härleda rötterna till kända språk och rekonstruera utdöda språk - eller som i Tolkiens fall, fiktiva språk.

Jag tror att samma sak gäller för alph, svan. Ordet har förresten funnits i halvmodern svenska också, inte bara i fornisländska, i varierande former som älmt, älft, alpt och liknande, och lever kvar i en del ortnamn. På engelska finns/fanns ordet elvet med samma betydelse.

Håller dock med om att resten av de nämnda exemplen ur Ohlmarks lexikon känns ganska långsökta.

Jag håller med dig Kamelen, om att det inte går att avfärda alla Ohlmarks härledningar. Felet han gör är bara att han inte säger att de kan komma ifrån, utan att de kommer ifrån, en viss ordstam eller ett visst utländskt ord eller uttryck.

Jag tror också att JRRT ville att universella ord skulle kunna härledas, men främst då till hans egna "latin", dvs den äldsta quenyan. Det finns ju varianter även inom alvspråken, vilka han tyckte kunde tyda på deras inbördes utveckling. Men såpass inspirerad av språk han kände till, tex grekiska, latin, tyska, franska och isländska, att han använde sig av deras ordstammar emellanåt, tror jag definitivt att han var.

Jag tycker dock det är skillnad på alvspråken, där jag inte tror att han ville visa på alltför öppenbara likheter med nutida språk, och på de människospråk han skapade, där han uttryckligen ville att man skulle kunna härleda dem till forngermanska språk, främst fornengelska. (Att svenska och isländska har liknande gamla ord är heller inte konstigt, då modern isländska skiljer sig mkt lite från den för 1000 år sedan, vilken var mkt, el helt lik den tidens svenska och norska.)

Ohlmarks har den besvärliga egenheten att han hela tiden propsar på att veta mera än andra. Detta är tydligt i många av hans böcker, både egenskrivna och de han översatte. Läs de förfärliga "Tolkiens arv" och "Tolkien och den svarta magin" och se hur tydligt detta kommer till uttryck med hans egna ord.

Man får gärna anta och tycka, men att säga sig veta är en helt annan sak.

Mjo, men rohirrims språk är ju uttryckligen fornengelska, möjligen med vissa smärre skillnader. I fiktionen bytte ju författaren, vars källa var Västmarks röda bok, ut deras "riktiga" språk mot fornengelska för att läsaren skulle uppfatta likheterna och skillnaderna gentemot modern engelska och förstå hur hobbitarna upplevde det. (I själva verket brydde väl Tolkien inte sig om att hitta på mer än en handfull ord, främst namn, på det "riktiga" språk hobbitarna talade, och än mindre på dess forntida variant. Det enda jag kommer ihåg på rak arm är Kûd-dûkan, som skall vara det "riktiga" ordet för holbytlan.)

De alviska språken däremot skall väl - men rätta mig gärna om jag har fel - föreställa "original", återgivna precis som de talades "på riktigt". Små diskreta likheter med modernare ord här och var - men inte för mycket! - förstärker därmed fiktionen att alviskan funnits på riktigt någon gång för länge sen.

Äntligen någon som inte bara håller med mig i mina anklagelser mot Ohlmarks, utan nästan går till hans försvar! Jag funderade också själv på att Arda var lite väl likt de germanska ord som Ohlmarks nämner för att det ska vara en slump. Tanken slog mig dock aldrig att Tolkien ville att alviskan skulle ses som en föregångare till dagens språk. Det är en intressant tankegång, och om du kommer på var du läst om detta får du gärna berätta, Kamelen, så att jag också kan läsa det som finns.

Alph är jag mer tveksam till, även om det onekligen skulle kunna vara så att Tolkien också här låtit sig inspireras av moderna motsvarigheter.

Som du mycket riktigt påpekar, Eldalie, ligger Ohlmarks fel i att han får det att framstå som om han vet mer än han egentligen vet (vilket ofta blir pinsamt uppenbart nu när så mycket mer av Tolkiens tankar publicerats, se t.ex. uppslagsorden Alv och Arda (2)).

Jag kunde förstås inte låta bli att gräva i det här, trots att jag egentligen har lite annat att göra här på jobbet än att bara sitta och Tolkien-googla...

Att Midgård skall föreställa vår egen värld i någon fiktiv forntid är det ju ingen tvekan om. Tolkien har till och med nämnt en ålder i ett av sina brev: ca 6 000 år före vår tid. Men att alvspråken därmed skulle vara avsiktligt konstruerade för att se ut att ha influerat de efterföljande mänskliga språken, det hittar jag just nu inget stöd för på nätet. Kanske är 6 000 år också lite för lång tid för att några uppenbara språkliga spår skall dröja kvar, i synnerhet som det ju enligt Tolkiens tankegångar måste ha inträffat någon gigantisk kataklysm mellan då och nu som bland annat ändrat formen på världens landmassor.

Tolkien konstruerade tydligen ord på sina alvspråk genom att först bestämma en stam, ett ords djupaste urrot, därefter härleda en proto-form i ett tänkt alviskt urspråk, och slutligen tillämpa sina omsorgsfullt utmejslade regler för att ändra och forma ordet till sin riktiga utformning på quenya, sindarin etc. Men varifrån kom den där första stammen för varje ord? Här tycks han ha lånat friskt från alla möjliga språk, utan något uppenbart mönster. I The Lost Road, i kapitlet Etymologies finns en lång lista på sådana här stammar och några av de ord som utvecklades ur dem.

Helge Fauskanger (vem annars?) är den jag hittat på nätet som har mest att säga om dessa urrötter och deras härkomst:

Som en biprodukt av mitt sökande kunde jag förresten konstatera att alph 'svan' är sindarin, inte quenya. På quenya heter det alqua. Ohlmarks var alltså inte bara spekulativ utan också slarvig (precis som vanligt).

Jag tycker inte riktigt att förklaringen att Tolkien "lånat friskt" från andra språk är tillfredsställande, eftersom jag själv fått den uppfattningen att han snarare "lät orden komma till honom". Jag vet att denna förklaring låter väldigt flummig, men den härstammar mer eller mindre från Professorn själv, och jag tror honom. I berättelsen "The Lost Road" (HoMe 5) skriver Tolkien om en man vars drömmar innehåller fragment av två förlorade språk (Tolkiens språk, såklart), som kommer till honom utan att han vet varifrån de härstammar. Detta koncept utvecklar Tolkien också senare i "The Notion Club Papers" (HoMe 9). Trots att dessa texter är fiktion, och att Tolkien själv sade sig starkt ogilla allegorier, så tror jag att man här kan se ganska mycket av Tolkiens egna tankar kring konstruktionen av sina språk.

Jag vill också menat att jag läst texter där Tolkien mer direkt beskriver hur orden "kom till honom", men jag minns inte var. Såklart.

Jag tror likväl att du har en poäng Kamelen, i det att Tolkien ville skapa illusionen att små spår av alviska skulle finnas kvar i nutida språk. Jag tror det här är ett av de (få) tillfällen, där man inte får inta en för logisk hållning, om man ska förstå Tolkiens avsikt.

På samma sätt plockade han ju befintliga fornengelska ord på varelser, och skapade sedan sin egen definition på vad ett sådant ord ska ha stått för någon gång för länge sedan (orker, enter, woser tillhör den kategorin, liksom, faktiskt, alver och dvärgar). Den illusionen fungerar ju inte heller om man betänker att dessa väströna ord 1) inte lät så på "genuin" väströna, eller 2) kan ha överlevt till fornengelskans dagar.

Ursäkta att mitt inlägg är en smula förvirrat, hoppas någon förstår vad jag menar.

Det är naturligtvis svårt att säga att JRRT inte tänkte sig att alviskan också skulle ha spår i vår verkliga värld, men jag har svårt att se det så. De mänskliga språken säger han ju, är förändrade för att engelskkunniga läsare ska kunna förstå dem (läs tex HoMe #12, där han diskuterar detta, bla kring hur Meriadoc egentligen hette Kalimac, där kali var ett ord för glad, vilket inte engelsktalande förstår, men med namnet Meriadoc gick det att kalla honom Merry = munter, gladlynt)*. Jag antar att det är detta även Danne är inne på med "genuin väströna", även om vi kanske har lite olika uppfattning om hur detta påverkar andra språk än de människorna talade, se nedan.

Med alvspråken fanns inte denna undermening, utan där var han (som jag ser och har uppfattat det) helt inne på att skapa egna språk utifrån de fonem han själv uppskattade mest. Likheter med latin, grekiska, finska och walesiska kommer sig då helt av att han uppskattade hur dessa lät (och öppenbarligen hur latinets grammmatik fungerar om man ser på quenyan).

Sedan skriver Danne att "På samma sätt plockade han ju befintliga fornengelska ord på varelser... liksom, faktiskt, alver och dvärgar", vilket jag inte håller med om (de övriga raserna du nämner håller jag med om), då han ville kalla alverna för gnomer till en början (åtminstone noldor), då gnosis = kunskap passade in för att beskriva dem. Om han kallade dem alver såg han problemet med att folk skulle associera till redan befintliga sagoväsen med samma namn, med vilka hans alver bara delar vissa attribut, precis som de gjorde med sagans gnomer, vilka skulle gett ännu mer felaktiga associationer. Han valde dock alver och var noga med att presentera dem på ett eget sätt så att läsarna skulle få hans bild av denna typ av varelse. Vad gäller dvärgar behöll han helt enkelt samma ord för samma sorts varelse som i tidigare sagor.

*Sett ur detta perspektiv borde herrar Ohlmarks (som ju inte kunde veta om det på sin tid) och Andersson valt att kalla Merry för Glader el dylikt (fast det hade vi nog inte gillat)!