Johan skrev:
Inom religionen finns det tre läger, teisterna, deisterna och ateisterna.
Teism; från grekiskans theos (gud), är en metafysisk ståndpunkt som uppfattar Gud som en av världsalltet oberoende, personlig skaparmakt. Teismen anser, till skillnad från Deismen, att gudomen är ständigt verksam i världen som försyn.
Ateism; från grekiskans a- (nekande) och -theos (Gud), är den diametralt motsatta uppfattningen, att det inte finns någon Gud.
Mellan dessa kan man klämma in Deismen; från Latinets Deus (Gud), som liksom Teismen hävdar förekomsten av en personlig Gud, men som säger att världen sköter sig själv, och att Gud inte längre griper in, det vill säga att under och mirakler inte förekommer.
Man kan sammanfatta det hela så här:
Teism = Gud finns
Deism = Gud sover/är död
Ateism = Gud har aldrig existerat
Så långt religionsfilosofin.
Tolkiens värld är enligt mig en värld där just Deismen är rådande, oavsett vem/vilka som är Gud. Ringen och Sauron var Midgårds problem, och trots att Valar säkerligen kunnat krossa Sauron valde de att inte ingripa. I och för sig skickades de ut fem Istari för att hjälpa till, men man kan inte kalla det för ett gudomligt ingripande.
Detta för oss då in på valar. Är de gudar? Nej, de flesta som har studerat Tolkiens mytologi är ense om att valar mer är att jämföra med änglar eller beskyddare än gudar, så dessa faller bort. Faktum är att valar skapades av Ilúvatar, så man kan nog inte räkna valar som gudar hur man än försöker.
Ilúvatar då? Han som skapade ainur och med deras hjälp sedan skapade Arda, där Midgård finns? Är han en Gud?
Ja, Illúvatar måste son anses som en Gud, eftersom han ur ingenting har skapat ainur. Han är också det som man brukar kalla för omnipotent, det vill säga att han kan göra vad han vill. Men är han Midgårds gud? I LOTR skickas inga böner till Ilúvatar om hjälp. Möjligen ber man till valar, men tanken på att dessa skulle vara Gudar har jag redan avfärdat. I Silmarillion förekommer Ilúvatar endast då Fëanor svär sin ödesdigra ed, och hans söner refererar till Ilúvatar vid ett par tillfällen. Men någon direkt dyrkan av honom förekommer nog inte.
Tvärt om verkar det som om hela religionen i Tolkiens värld är panteistisk, det vill säga att Gud och naturen är ett, så att förståelse för naturen och bevarandet av den ger dig en slags förening med gudomen. Se bara på alvernas omsorg om naturen och hur de ogillar att till exempel orcherna trampar ner växtlighet. Även Aragorns omsorg om det Vita trädet är en del av detta. Panteister brukar inte ha någon uttalad Gud att dyrka, utan ser allt som ett enda sammanhängande mönster.
Så min tanke är, efter en massa utläggningar, att någon egentlig verksam Gud för Midgård finns inte. Och om Gud inte är verksam är jag tveksam till om Gud finns. Däremot finns det "skyddsänglar" (valar) och en Skapare (Ilúvatar). Detta är dock en personlig ståndpunkt, det finns säkert de som skulle svara att Ilúvatar, eller Eru som är ett annan namn på Ilúvatar, är gud i Midgård.
Vad tycker ni andra?
Kosmologin i Tolkiens värld är snarare
panenteistisk än panteistisk. D v s världen är besjälad med ett gudomligt väsen, men det gudomliga kan inte reduceras till världens kretsar, utan har en transcendens. Det gudomliga "ljuset" emanerar från denna transcendens (Ilúvatar) och tas emot i olika hög grad av den mottagandes andliga/metafysiska närhet till källan.
"Fallet" som Tolkien skriver om är att människorna för varje tidsålder kommer allt längre ifrån sitt gudomliga ursprung (den stora musiken). Gud ingriper inte sedan världen en gång skapats, men han har så att säga ställföreträdare på jorden som själva måste agera i enlighet med skapelsens enhet och harmoni. Om de gör det så verkar den gudomliga försynen så att skeendena går deras väg. Barmhärtigheten mot Gollum t ex var en sådan sak. Hade de dödat honom hade ringbäraren aldrig kunnat fullfölja sitt uppdrag. Att Gandalf återuppväcks från de döda är dessutom ett mirakel i sin renaste form.
Tolkiens mytologi är i själva verket förkristen, eller rättare sagt bokstavligen katolsk (=universell). Den utspelar sig före både naturreligionernas uppkomst och evangelierna (som grundar sig i gudomliga uppenbarelser för profeterna) och täcker därför in i princip alla de traditionella religionsuppfattningarna, hjälte- och gudasagorna. Det genialiska med detta drag är att en förtrogenhet med Tolkiens mytologi ger en nyckel till att förstå den innersta kärnan i det som alla de andra försöker beskriva i olika klädnad. Tyvärr misströstade ju Tolkien ändå i slutet av sitt liv då han inte tyckte att han hade lyckats nå sina läsare med denna insikt.
Bottomline: Tolkiens verk skulle religionsfilosofiskt kunna klassas som teism, men med en ständigt hotande deism om människorna faller ifrån tron/vetskapen om ainurs andra musik (en form av evigt liv) och istället helt uppslukas av den materiella världens bedrägligheter och kortsiktiga maktbegär som sår split och tynger ned oss i vrede eller sorg. Ringens bedräglighet ligger i att den lovar evigt liv i "förtid" redan här i världen till de som inte kan få det.
Det intressanta och avgörande är hur människorna agerar från och med fjärde åldern när de är lämnade ensamma. Enligt Tolkien så finns det ju ingen Sauron som hotar idag. Snarare är det frågan om i vilken grad människorna har förmågan och ädelmodet att stå emot det begär inom sig själva som t o m maian Saruman föll för när han i Saurons fotspår lämnade den sanna visdomens väg till den moderna gudsförnekande vetenskapens och därför fick sin stav bruten.