Líndaletaro skrev:
Aucen skrev:
Om Beowulfsagan (1975)
Beowulf: The Monsters and the Critics (1971)
Är dessa böcker samma bok? Har du läst dem? Berätta gärna vad du tyckte om dem isåfall!
Beowulf: The Monsters and the Critics är en essä publicerad som ett häfte (54 s.).
Om Beowulfsagan innehåller Ohlmarks översättning av denna essä. Denna svenska utgåva innehåller även översättningar av två andra kommenterande texter av Tolkien angående språket och stilen i
Beowulfsagan.
Beowulf: The Monsters and the Critics var ursprungligen en föreläsning som Tolkien höll 1936. Man kan säga att med den inleder han en ny era för Beowulf-forskningen. Den anses än idag som en milstolpe i språk- och litteraturforskningen (vilket väl Arne Zettersten berör i sin kommande bok).
Tidigare hade man sett
Beowulf som ett primitivt historiskt dokument i mytens klädnad och beklagat sig över att man fick drakar och monster på köpet. Tolkien vänder helt på steken och lägger fram en lysande argumentation om varför
Beowulf i första hand är en
saga, och en så bra berättad och övertygande sådan att informationen t o m för forskarna
framstår som historisk. Enligt Tolkien är det monstren och striderna mot dessa som är själva kärnan i berättelsen, som gör den angelägen även för oss. Det enda han beklagar är att draken inte är
tillräckligt draklik, tillräckligt fantasifull som en riktig sagodrake.
Här finns även en av Tolkiens kända allegorier där han jämför sagan med ett stentorn som forskarna plockar isär för att analysera varifrån de olika stenarna kommer och vad de skulle kunna tänkas ha för betydelse som enskilda beståndsdelar. Tolkien menar att de då helt missförstått intentionen med sagan, då själva poängen med sagan var att den utgjorde "ett torn" från vars topp man kunde "se havet".
Tolkien gör med andra ord ett generalangrepp på den moderna språk- och litteraturforskningens isärplockande och atomistiska perspektiv som helt missar den forntida och medeltida andans kosmologiska principer, vilka genomsyrar ett epos som
Beowulf. Det är dessa principer som ger sagan dess skönhet och ändamålsenliga helhet, men utan kännedom om dessa principer faller både form och innehåll samman i en meningslös ruinhög, och det är just därför den moderna andan ringaktar tidigare generationers sagor och legender. Det är inte utan att man kan höra ett eko av detta i det som Gandalf säger om Saruman vid Elronds rådslag: "[H]e that breaks a thing to find out what it is has left the path of wisdom."
Man kan säga att
Beowulfsagan bidrar med ett stråk i Tolkiens berättande vilket handlar om den tragiske hjälten som gör det rätta och går mot sitt öde bortom allt hopp.
Beowulf är skriven i mötet mellan äldre anglosaxiska traditioner och kristendomen. Just detta möte ger sagan dess lyskraft och det är denna som Tolkien tar fasta på. Precis som Silmarillion är en "saga i sagan" i
RH så beskriver Tolkien
Beowulf som ett "eko av ett eko" av ett uråldrigt minne över Englands kullar och marker.
Så som jag har förstått det menar Tolkien bl a att monstren inte slutgiltigt kan besegras i Tiden, utan Tiden som sådan måste transcenderas "bortom världens kretsar", och det är här den kristna teologin och religionsfilosofin kommer in med sitt återinförande av ett ursprungligt och bortglömt vertikalt perspektiv. Detta tidlösa tema om hopp och återställelse utvecklar han mer i
Om sagor några år senare angående de "glimtar" av ett bestående ljus bortom Tiden som sagorna erbjuder.