Túrin Turambar skrev:
Eder och förbannelser är också mycket starka verktyg. Minns exempelvis Mîms förbannelse över Andróg eller Isildurs förbannelse över edsbrytarna eller hur Fëanors söner obevekligt drevs på av sin ed. Vilken kraft ligger bakom detta? Kan vem som helst använda en förbannelse och isf, varför används de inte oftare?
För att börja från början, tänker jag mig att eder och förbannelser per definition är kopplade till ödet; det vill säga att de är företeelser som inducerar ett kausalitetsförlopp baklänges i tiden från den punkt då eden eller förbannelsen ska infrias. Om endast slutmålet för eden/förbannelsen är fastlagd och inte vägen dit kan denna punkt flytta på sig genom en kontinuerlig återkoppling mellan nutid och framtid. I viss mån skulle även själva uttalandet av eden/förbannelsen kunna omfattas av det omvända kausalitetsförloppet, vilket alltså innebär att eden/förbannelsen orsakar sig själv. I en värld som inte styrs av ödet blir detta fullständigt paradoxalt, men i en ödesstyrd värld där kausalitetsförlopp kan ske både framlänges och baklänges i tiden blir det fullt rimligt.
En idé jag har är att frön till eder och förbannelser kan ligga inbäddade i Ardas öde och vänta på att upptäckas. Den som i stundens hetta svär en ed eller uttalar en förbannelse är därför inte medveten om vad som pågår förrän i själva ögonblicket, då han/hon "upptäcker" eden eller förbannelsen. Det som styrker en teori i stil med denna är att alla eder och förbannelser vad jag vet uttalas helt spontant. Det är aldrig någon som i förväg går och funderar på om de kanske borde ta och svära en ed ...
Hoppas att någon kan följa mitt resonemang här. Frågan känns smått omöjlig att besvara, varför den också får ett smått omöjligt svar – åtminstone till att börja med.
Enligt mig är alltså ödet den kraft som ligger bakom ederna och förbannelserna, och eftersom ingen i Arda kan påverka ödet bör de inte heller kunna påverka vilken kraft som ska läggas i deras hastigt uttalade ord och vad den ska komma att leda till.