Jo, det var en trevlig analys. Den posttraumatiska tolkningen är nog inte så dum. Jag får en vision av en skäggig, otvättad Frodo som sitter vid köksbordet i Baggershus och dricker öl efter öl, tomt stirrande framför sig, alltmedan Sam bankar fåfängt på dörren...
Fast blev Frodo verkligen lyckligare på Eressëa? Att tillbringa sina sista år bland främlingar istället för sina närmaste (Bilbo kan ju inte ha levt så länge) kanske inte är den bästa medicinen för en PTSD-patient. Jag kan tänka mig att Frodo kände sig rätt ensam bland alla alver. Inget Fylke, ingen Sam, inga hobbitar - allt oåterkalleligt borta. Tänk om han fick lust att krama en hobbitflicka? Glöm det för resten av ditt långa liv, grabben!
Vid närmare eftertanke blir jag alltmer tveksam till om Eressëa-resan var en så god idé. Jag undrar om inte Frodo lurade sig själv när han trodde att han skulle kunna fly från sina problem på det viset. Den bästa medicinen för Frodo, liksom för alla krigsveteraner, hade varit att få uppgå i gemenskapen i sitt eget samhälle: skaffat familj och barn, fått ett meningsfullt jobb, gått på middagar och fester, njutit av det vackra Fylke. Det kanske inte hade hjälpt, han var kanske för svårt skadad av sina upplevelser och sitt misslyckande med att förstöra ringen. Men om han inte kände sig hemma i Fylke kände han sig knappast hemma någon annanstans heller.
De allvetande alverna borde ha tänkt till lite innan de lurade med honom på en enkeltripp som aldrig kunde göras ogjord. Typiskt högfärdiga alver att tro att de ska kunna fixa allt!