Citera:
Denna parallell mellan Gandalf-Frodo och Aragorn-Sam är tydligast när Gandalf faller i Moria och Frodo blir stungen av Lockan. Då övertar Aragorn Gandalfs börda (brödraskapet) och Sam övertar Frodos börda (ringen). När de återuppstår överlämnar de ansvaret igen.
På samma sätt övertar Gollum på ett sätt Saurons börda, när han faller i andra åldern, och bär ringen åt honom. Det faller även på hans lott att försöka återföra den till Sauron, även om han inte riktigt gör det på samma sätt som i fallet Aragorn-Sam.
Insiktsfull analys i inlägget på det hela taget! Men när det kommer till Gollums relation till Sauron som jag citerar här så är ju deras relation en annan än den mellan Gandalf-Frodo repektive Aragorn-Sam. Makt ger inte automatiskt rätt och det ser vi på de flesta av Saurons och Sarumans undersåtar som innerst inne hatar dem och egentligen vill vända sig mot dem för att själva tillskansa sig makt och rikedom, inklusive orkerna som ju gärna tar död på varandra. Denna ytliga lojalitet möjliggör ju även för Aragorn-Elessar att ge fri lejd åt de människor som slagits på Sarumans och Saurons sida i Ringens krig.
Gollum tar ju alltså inte ädelmodigt på sig Saurons börda, så det finns en viktig skillnad här. Han gör ingenting för Saurons skull, men liknar denne i den bemärkelsen att han gör det för sin
egen skull.
Däremot är relationen Sméagol-Gollum mycket intressant, och skänker Gollum-karaktären en spänningsfylld dynamik som i mångt och mycket är unik i hela Ringarnas herre. (Men självklart finns det en inre dynamik även hos andra karaktärer, inte minst hos Sam (som ju för övrigt liknar Tolkien själv!). En favorit är Aragorns inre plågor när han tvingas avhålla sig från Arwen och avvisa Éowyn. Styrkan i känslorna blir på sätt och vis ännu mer påtagliga just för att de undertrycks och uppvisar en sådan subtilitet att de riskerar att helt gå förbi en läsare som inte känner till bakgrundshistorien från Silmarillion och appendixet).
Gollum är ju ytterst en (omedveten) produkt av Sauron själv. Men istället för att bära ringen för att återföra den till dess skapare så faller det på hans lott att genom sitt eget begär vända sig mot honom! Kanske att etymologin kan sägas oss något här, då ju Tolkien var filolog och språkvetare. Jag vill minnas att Sméagol är etymologiskt besläktat med Smaug, det vill säga en som vill ruva på skatter för egen räkning. (Vad Déagol står för minns jag inte riktigt, något hemlighetsfullt vill jag minnas, inklusive det "goda" i Sméagol som han förträngt?) Gollum är i sitt uttal mycket likt hebreiskans Golem, som ju var en varelse skapad av stoft som vände sig mot och förgjorde sin skapare just som en följd av att dennes maktbegär över andra hade stigit honom åt huvudet.
Det antyds ju också att Gollum, till skillnad från de nio, kunde hålla sig såpass självständig från Saurons inflytande just för att han var en hob från början. Och därmed är ju cirkeln sluten i ditt resonemang om det centrala i parallellerna mellan Sméagols och Fylkehobbitarnas öden.