Jag håller inte riktigt med om artikelförfattarens analys. Enligt min läsning porträtterar Tolkien en förvisso stark och komplex kvinna som går igenom en livskris och besegrar både både yttre och inre demoner på vägen. Éowyn blir dock “tämjd” till slut, när hon ger upp sina drömmar om ära på slagfältet och nöjer sig med att bli hemmafru åt Faramir. Inte särskilt feministiskt, snarare en rätt konventionell variant på den stridbara pojkflickan som lär sig bli en “riktig kvinna” när hon möter den “rätte mannen”. Därför gillade jag aldrig riktigt Éowyns förvandling i Läkandets hus, jag tyckte hon var mycket coolare som självständig sköldmö än som kärleksfull maka.
Jag uppfattar heller inte Éowyns klagan över sin tillvaro i Edoras som någon sorts feministisk revolt mot kvinnorollen. Orden “But I am of the House of Eorl and not a serving-woman”, antyder snarare att hon accepterar den rådande ordningen i stort, även om hon anser att just hon borde slippa kvinnogörat eftersom hon är så bra på att slåss. Jag tvivlar på att Tolkien tänkte sig Éowyn som en feministikon, det var nog bara vanlig gammaldags tragik och romantik han var ute efter. Det är mera så att Éowyn blir lite feministiskt överanalyserad ibland, förmodligen för att det är så ont om kvinnor att analysera i Tolkiens verk.
För övrigt förstår jag inte varför det kallas “sexism” när kvinnor har förutbestämda roller och plikter, men inte när männen har det. Det fanns säkert soldater i Midgård som gärna hade stannat hemma och tagit hand om gamlingar istället för att riskera livet på slagfältet. Men de kunde inte väja för sitt ansvar, lika lite som kvinnorna kunde det. Därför gillar jag smitaren Alfrid i hobbitfilmerna. Han är en sorts pendang till Éowyn; hon förklär sig till man för att få vara med och kriga och Alfrid klär sig i klänning för att slippa kriga. Han är så befriande självisk bland alla självuppoffrande Sjöstadsbor.