Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Tjadu. Jag skulle nog ändra'n om jag kollade igenom texten. Men sånt händer när man bara skriver utan att kolla upp vad man skrev. Och ja, din tolkning är riktigt intressant. Jag skrev bara texten för att skrivas, så egentligen tänkte jag inte på nån. Fast tolkningen var alltså rikgit bra

Aslak hur vågar du stjäla min dikt på det där viset?! Skämmes tamejfan!

Eller, jag menar, tack för reklamen, och tack för kommentarerna, allesammans. Det är alltså jag som är Aslaks vännina. Och när jag ändå är här så kan jag väl slänga ut det senaste jag skrev:

Bläck och alkohol

Han gömde mig för dem som vill mig illa
och dövade min skräck med alkohol.
Under hans täcke låg jag sedan stilla
och hörde ekot: "Skål, min ängel, skål!"

Hans armar blödde när han återvände,
jag kysste dem tre månader i sträck.
Han undrade helt tyst vad ängeln kände -
"du smakar underligt, du smakar bläck."

När rösterna blev tydliga och röda
blev jag till heta skuggor i hans famn.
"Du vet att de är ute för att döda,
så låt dem aldrig lära sig ditt namn!"

Jag levde utav saltet på hans händer
när ingen längre kunde komma ut,
och djupt i röken efter kvällens bränder
låg vi och diktade upp nya slut.

Han kammade mitt hår den sista natten
och band ihop det med en rem av stål.
I drömmar utav alkohol och vatten
blev kärleken ett "Skål, min ängel, skål!"



Förresten Aslak, nu behöver jag ingen vidare föreläsning om Eliot. Du har ju hållit hela föreläsningen här. Måste nog hålla med dig, i alla fall till ganska stor del. Någon gång för länge sedan var jag nog en av de fruktade Eliotisterna, som ansåg att man måste säga något, att en dikt måste uttrycka känslor. Nu är jag nog mest besatt av själva skrivandet, av språket. Jag vet sällan vad jag menar med det jag skriver, jag bara fastnar i något ord eller uttryck, och skriver för diktens skull.

Helt underbar. Jag gillar det där lite mörka draget i dikten!

*inte lite avis!*

Tack tack. *bugar sig djupt*

Fan, vad jag älskar Nästan-Villanellen, Aslak. Fast det har jag sagt förut.

Nu får ni stå ut med ännu en av mina Tolkien-dikter. Om Dol Guldur den här gången.

Hill of sorcery

There it stood so poisoned and cold,
a fortress made of hate and fear,
the Necromancer's evil hold.
The sky above was never clear.

Placed in the forest, great and green,
the ancient darkness crept in fast
and soiled what once was pure and clean.
The elves longed for their merry past.

Soon all the trees were foul and dark.
Then came a wizard of great fame,
his staff burned with a shining spark,
Mithrandir was his elvish name.

His robe and beard were grey as stone.
A pointy hat was on his head.
He opened the dark gates alone
but then the evil power fled.

Years had past when he did return
to seek the evil power's source.
He entered this time tall and stern,
and he discovered Sauron's force.

The council of the fair and white
drove Sauron from his dark great hall.
They filled the forest with their light.
The stronghold's walls did never fall.

The darkness' grip began to fade,
the wood-elves sang of old days' light
but the shade of the trees it stayed,
beneath their crowns ruled Sauron's night.

The Dark Lord rose in the far east.
In the dark waste of Mordor's land
where every sign of fair life ceased,
where not a single tree could stand.

The Dark Lord sent his servants, nine;
recaptured his stronghold of yore.
The fortress wore the Dark Lord's sign.
And raised an army fit for war.

While nine companions travelled long
and humans fell to shield their land
the wood-elves fought their foes so strong.
The Ring was not in Sauron's hand.

But Mirkwood's elves vanquished their foe
and Frodo made the great Ring burn.
The elves could feel the warm winds blow,
now Mirkwood's old name did return.

Mycket fin, Túrin!

Jag höll på rätt länge och klurade på vissa bitar men jag är fortfarande inte helt nöjd.

Lite mer rytm så sitter den perfekt sen!

Jag vet inte riktigt hur jag ska uppnå det. Jag har lyckats få det till åtta stavelser i varje mening vilket är mitt favoritsätt. Vilket Fëanor berättade också gällde Tolkien. Fast ibland låter det inte riktigt rätt trots rätt antal stavelser.

Nej, ibland hjälper det om man läser det högt med en lite sjungande ton till. Det är verkligen jättesvårt att få till sånt. Därför försöker jag mig mest på direktdikter.

Jag har försökt det men vet du, det var betydligt värre innan jag putsade den. Då fanns det 3-4 passager till som inte lät så bra. Fast ofta kan man avhjälpa sådana där problem med att betona på ett annat sätt.

Jag hade missat ordet varm, har ändrat det nu!

Ja, mycket vacker dikt.

Jag delar din längtan att följa alverna...

Jag har ju förresten några egna dikter som jag skrev för ett tag sen... De har tyvärr inga titlar än:

1:
När dagen plötsligt blir till natt,
och allt som var ljust blir mörkt,
då lyser Aftonstjärnan ändå
Klarare än nånsin förr.

2:
När regnets silverslöja dras undan,
blir landet grönt och frodigt.
Då skjuter blommornas skott ur marken,
och landet blir vackert än en gång.

3:
Sök inte hindra mig,
ty jag vet vad jag måste göra.
Av kärlek till vår värld,
så ska jag klara det.


Den sista syftade på Frodo och hans uppdrag att förstöra Ringen.

Vid alla gudar, Annatariel, det där var bland det vackraste jag har läst. Du måste vara född till poet. Jag ska aldrig mer skriva något.