Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Här kommer min första Tolkien-dikt igen, nu starkt reviderad och med restaurerat versmått.

Azaghâl's last battle

Out on the burned plain in the north
black Morgoth fought the elvish lords
Belegost's dwarves did too march forth
to face the Dark Lord's orcish hordes

The dwarves from east held Glaurung back
They formed a ring to break his might
and met the Dragon's fierce attack
They wielded weapons sharp and bright

Soon, giant flames the dwarves could feel
but still not one dwarf did retreat
They bore great masks of hardened steel
So they could stand the deadly heat

The Dragon led his kinsfolk there
but he was greatest of them all
He filled the men with great despair
but not those from Azaghâl's hall

They cast away both angst and fear
and charged the Dragon, one for all
With axe in hand they all came near
to cause the Great Worm's heavy fall

The Dragon felt the axes bite
the armours of his foes were strong
Then he attacked with all his might
The brave dwarves sang their battle-song

And soon the mighty dwarves' high lord
walked forward at a slackened pace
He carried axe as well as sword
He met the dragon face to face

Azaghâl's eyes were brave and strong
behind his ominous black mask
The lord stood not in doubt for long
To slay the Dragon was his task

Azaghâl was thrown on his back
He lay under the dragon's chest
Before his eyes the world turned black
He could not leave for sacred rest

Azaghâl grasped his hidden knife
he tried to stab the dragon dead
That was the last he did in life
and badly wounded Glaurung fled

The dwarf lives always in the poem
of him the dwarves do sadly sing
They carried him away back home
their slain but honoured hero-king

He lies now in his ancient mine
in caves and tunnels dark and deep
where neither sun nor moon do shine
Till end of time the king will sleep

ah, dikttråden är tillbaka (=
---------------

hundra mäniskor
på denna plats
med varsin
dröm i fickan

i en säng
långt bort
slocknade livets ljus
för någon som
alltid drömt
----------------

Túrin: Du blir bara bättre och bättre!

virre: Din dikt kändes hoppfull och otäck på samma gång. Ett medvetet grepp?

Hittade nåt gammalt skräp från sekelskiftet:

What foe
could make you dream
Of a better life
beyond reconing

What life
could make a foe
Worth meaning the rest
of your being

inte direkt. det är en minnesdikt och så. (Alltså den härrör till en riktig död)

Man tackar och bockar!

hitade en gamal anteckningsbok med en inte fulständig dikt som härrör till Deverryserien. (desutom skrev jag den av någon anledning på engelska och på ett tåg så stavningen är rälsigt skakig, dåligt slut som sakt. ska bli längre):

---------------
Born long ago
in ages forgotten
son of king
of greatest castle

your choice
to give up
your noble mark
for your birthright
dwemonercraft

but alas
your choice
many lifes
affected

your father
took your name
and made you
from prince to none

thus your beloved
took her life
though to sinfulll
play with her brother

and there
ofspring died
still in mothers womb

on her grave
you swore the
greatest oath

years went
and mightly in
crafy you became

but once again
your beloveds sould
you saw
-----------------

Åhhh. Den handlar om Nevyn va? Första gången jag ser en dikt om Deverry. Har du fler?

Jupp, men tyvär inga fler men det kommer kanske... ska komma lite senare.

Försöker blåsa liv här igen med en dikt som jag försökte ge någon sorts keltisk evig skogskänsla.


In the Twilight Forest

In my memory lives my youth
The elderly in the great hall
The flutes of the spirits were heard
it was the ancient forest’s call

An age ago, the land was free
Untouched by the long decay
I have walked the twilight roads
and seen the first enchanting day

In darkness dwelled the hidden folk
who were forgotten, lost in time
At nightfall, with the mist, they came
to bring alive the ancient rhyme

The music flew between the trees
from hands caressing magic lutes
The ones beyond the mortal world
danced swiftly to the sound of flutes

But long before the dawn they were
all gone again to secret dreams
On forest paths unseen and old
and over the clear flowing streams

It was the dawn of our world
but those gone ages I still see
The nightfall of my time has come
Eternal will my slumber be

Keltiskt minsann! Du börjar bli en hejare på engelska.


Midsommar tenderar att plocka fram önskan om att dikta:



En skugga såsom spindelväv
skor av månefjäll
lyssnar dovt till näckaspel
från högen nedanell

Mörk är granskog, fur och damm
ljus är himmelsnatt
dansar ut från dimmeäng
somnar invid gryningskatt


hade skrivit en lång, mycket vackrare dikt som bara försvann för att jag loggades ut! Blir så förbajad!

Sjöng din dikt för mig själv istället för att läsa den.


Låter inte roligt, men den vi fick läsa var inte alls dum heller.

Jag har inte skrivit något på ett bra tag. Här kommer dock ett stycke inspirerat av Bob Dylans sång Desolation Row:

The Wandering Jew is tired,
his strength is beginning to fade;
the Lion of the Tribe of Judah
on his perpetual crusade.
But scorched by Hatred’s fire
and drenched in Sorrow’s well,
he weeps with blood the stories
that he simply cannot tell.
He gazes long into the abyss and thinks
about whether he should go,
as Nyx’s sirens call to him
on Desolation Row.

Trodde inte du gillade Bobban?
Älva: gillade

Skrev för ett tag sedan:

Det står inte rätt till med vår värld
Någonting är fruktansvärt fel
Med oseende ögon betraktar vi, avtrubbade
All sorg, ångest, smärta
Förödelse, död och hat
Våldet, fiendskapen, striderna
Som rasar runtom
Oss, vi i stormens öga
Där lugnet råder, vyssjar oss till sömns
Och våra ögon är så trötta, grusade
Av lögner, av löften, av den sköna poesi
Att vi aldrig lägger märke till
Skymten i ögonvrån, en bortflyende skugga
Betraktande ögon, en viskning ur skuggorna
Om att det faktiskt inte
Står helt rätt till med vår värld

Så sant, Crumui. Alltför sant.