Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

En dikt med perfekt meter och helt i avsaknad av nödrim kan visserligen vara nog så imponerande, men om den inte säger mig någonting...


Åhå? Var drar du då gränsen mellan skönlitteratur och lyrik? Ibland förefaller den i alla fall mig vara väldigt flytande...

/****
** Nu blir det dikt istället för diskution
**
**/

------------
Regnfallande ord
-------------
Ord som faller
på andra ord
som ett iskallt sommar
regn ett tidlöst tålamod
där vi väntar efter längtan

I väntan på längtan
smakar tårarna av enhet
smakar oss fram till konsten
att tro på en chans för tvåsamhet
tålamodigt formuleras ord

ord skalar av
våra hemmagjorda skal
våra uppbyggda skydd av
en formulerad njutning i kall
och osann ensamhet
-------------------------------------

Den var riktigt snygg!



Har du läst Fröding? Där är det fina versmått men oändligt vackra dikter många gånger.

Ingen aning. Förstår inte ens vad det har med det här att göra.

Tja, att avsky någonting som är så nära sammankopplat med något som man gillar (för jag antar att du gillar läsning) känns problematiskt. Vad är det med poesi som du hatar så, förresten?

Tja, att det är så totalt intetsägande och oftast bara blir töntigt då folk ska låta djupa. Det är bara ett fåtal "catchy" ord som används för att beskriva något som man egentligen skulle kunna beskriva med korrekt grammatik, styckeindelning, interpunktion etc och samtidigt få ett bättre resultat. Man måste ju vara ordnörd eller språkvetare för att kunna uppskatta det intelligenta i dikter, och få dikter är intelligent skrivna, de flesta är bara 14-åringar som leker djupa.

Jag skulle ha svårt att säga att Fröding saknade djup eller Karin Boye heller för den delen.

Många skriver dikter när de är riktigt unga. Många gånger för att bearbeta vad som händer inom dem men det kan också, som du säger, vara ett utslag av att vilja vara annorlunda och "djup". Men det är i sådana fall en övergående period och man kan inte begära av en fjortonåring att den ska skriva så att det berör vuxna människor eller att det ska vara så outsägligt intelligent.

Så länge en dikt kan skapa äkta känslor så borde det inte spela någon roll. korrekt grammatik kan i många fall inte skapa rätt stämning på samma sätt som en dikt gör med få ord. Det är där intelligensen ligger. Kvalitet istället för kvantitet. Vem som helst kan sitta och ordbajsa men vem som helst kan inte sätta ihop de där orden så att de skapar.

Ja men nej. Vi har inte riktigt samma syn på Fröding uppenbarligen...

CasperV:

Jag antar att du inte heller lyssnar på musik som innehåller texter? Det är den logiska följden av dina argument nämligen, att musik med sång inte heller är värt något.
------------------

Och till dagens poesi, som ingen kommer förstå. Jag råkade köpa en Gaelisk Skottsk språkkurs igår och *försökte mig på* att skriva en dikt efter att ha läst lite i den. Gramatiskt säkerligen fel , rätta mig gärna, om någon nu kan det...
-----

Chunnaic tu mi cha
----------------------

Chunnaic mi thu oir a staig súil
Cadal rinn mi a dh'aithghelrr
tu fas maise
facal le tu
Chunnaic tu mi cha
Fada mi tu fhatast

Tja, sen måste man ju hålla isär konstformer och konstformer. Musik är ju som sagt musik och kan kompensera för dåliga texter. Mob 47 t.ex, som är ett av de bästa banden jag känner till, har bitvis jävligt fåniga texter, men musiken är alltid topp.
Sen har jag sällan läst låttexter som varit struktuerade på samma (om än liknande) sätt som dikter.

Då har du inte läst tillräkligt mycket poesi...

historiskt sett har poesi varit texter till musik... även om det brutist mot på de senare åren men...

/* ursäkta dubbelpost, men ingen skulle läsa dikten om jag bara editerade (; ... */


This desolate winter

--------------------------------------------------------------------------------

This winter is
desolate and lonely
as am I

My choice not
to alone be
alas, in end
loneliness is all

Nay,
autumn more
than a breath
then winter prevails

This November shakes
of all that been
memories of
love long lost

Long to spring daffodils
fills the fields
with those
yellow flowers

but when shall
my heart again
be filled with
blossoming spring

Answered love
is neigh now
shall it ever again be

spring and
summer of
my longing heart
shall it
ever be again

That life be full
of spring flowers
and summer warmth
and her eyes with
longing and hands

future dreams
of couplehood
oh why can't
you leave me
alone

can again someone
take this winter
to become summer
in my soul

*/ Tripelpost men...
ridarromantiska dikter vill man dela med sig av till TA folket ju...
*/


Stolt red han ut
riddare fylld med längtan
han i månget land sökt
lyckan och sanningen
en riddare av ton och takt

I månget land
han sökt kärlek
med lutan i hand
och svärdet en försvarssjälk
när ett ord blir tand för tand

Nu han fann
vad han sökt
i en enslig famn
av börd otänkt
och släktskap osann

en riddare som famnar bastard
en far som hör
och där kommer död
där kommer slutet här
riddare död utan dygd

Måste bara posta denna fina dikt av Karin Boye :

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.



Ska försöka lägga ut egna dikter sedan när dom slutar se ut som självmordsbrev.

Boye dikten bra...

(fast om man ska sluta med dikter som verkar se ut som självmordsbrev skulle det nog inte finnas många poeter i världen. Alla går igenom det steget någongång, tror jag... eh och en del slutar inte, dagens dikt... och fin Bad Religion/Charta 77 rimet, suck)

Döda duva
-------------
Döda duva
som en spilra
av våra själar


övergiven död
mitt på trottoaren
avbryter våran promenad


berättar om
vår ensamhet
utsatthet


som en spegling
att döden väntar
i den ensamhet


Du är en duva
som väntar, bara
på altings slut

no one will ever remember
my funeral passing
by every means

the bittersweet laughing
of ravens will follow
my dark chest

from grave... to dust
from grave... to dust


Så börjar en låt som jag och min kille har skrivit. Texten verkar efterhand lite självmordsbenägen men är man lagd åt det mörka hållet så tenderar texterna att bli så här. Utom mot midsommartid för då ljusnar sinnet en smula.