Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

De här är vackra:

Ur okunnigheten skall en dag
växa fram kunskap.
Ur det oklara skall en dag
klarheten stiga fram
så som ett ljus skall det lysa
i detta djupa mörker
inte något slutgiltigt och evigt
utan i ständig rörelse
ur mörkret mot ljuset
i ständig förvandling
från mörker till ljus till mörker
men alltid uppåt
inte varje steg
men alltid den riktningen
den stora tendensen
uppåt
till friheten.

---------------------------

Barn älskar sagor
så som bara den kan göra
som inte drar en gräns
mellan det som finns
och inte finns
och inte ens vet om
att den gränsen existerar.
Sagor är ett symbolspråk
där verkligheten är symboler
som bara kan förstås
utifrån sagornas värld.
Sagorna är tryggheten
i en värld
som ständigt förändras
som varje dag
blir allt större och större.
Barn älskar sagor
som bara den kan göra
som lever i en verklighet
där ingenting förklaras.
I sagorna har alla frågor ett svar.

Dom är riktigt fina och meningsfulla. Roligt att du delar med dig av dem.

Skuggtjärn i silverljus
stjärnfri natt andas
Daggmossen i dimgrönt
från forsen locktoner
Nu är åter midsommar
och jag älskar

Ithilwen,

Sanning, sanning... Mycket meningsfulla dikter.
Jag blir överlycklig när jag får läsa sådant!

Gå in på länken som jag skrev tidigare, så kan ni läsa alla hans dikter (istället för bara mina och Ithilwen's urval)!

http://www.fortunecity.se/svedala/torgg ... index.html

Tack. Fast det vara bara de två första jag la in här som jag har skrivit själv...


Åh vad vackert! Har du skrivit det själv?[/quote]

Jag har läst alla dikterna nu, men tycker fortfarande bäst om de två som Ithilwen citerade. Alla är de vackra, men det känns som att någon lite större tanke har varit i rörelse när dessa dikter skrevs.

Oh... så roligt att du tyckte den var vacker!

Jag skrev den samtidigt som jag la inlägget men kände mig inspirerad. Midsommar har alltid varit min favorithelg på året och slår ut julen. Detta är min heliga dag.

Jag tyckte också den var vacker, Älva!

många trevliga dikter som skrivits här, och jag har varit tyst alldels för länge, här kommer en av mina älsta dikter (men den som verkar mest omtyckt, iaf på andra ställen)

Ah! Den fick en verkligen att känna stadsvibbarna. Mycket känsla!

Håller med Älva!

Förrädare! Poetry slam är det värsta som hänt poesin sedan T.S. Eliot.

Förövrgit verkar alla här vara Eliotister när det gäller poesi. Inte konstigt att poesin håller på att dö ut. Själv står man ju med Poe, Rimbaud, Hart Crane, Wilde (och diverse andra) på den motsatta sidan.

Då Jag inte riktigt hämtat Mig efter Min Hultsfredvistelse så tänker Jag inte fara ut i några längre tirader om estetik och Eliots Incarnate Word kontra Hart Cranes Imaged Word. Istället tänker Jag bara publicera en av Mina favoritdikter. Den är skriven av Erik Axel Karlfeldt.

Längtan heter min arvedel

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg,vadan kväller du,klagande ström
Djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar går ner
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga,du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
Slottet i saknadens dalar.

Den var väldigt bra! Jag måste nog säga att jag föredrar Fëanors poesismak. Välkommen tillbaka förresten!

Eliotister? Betyder vaddå?
Jag gillar också Poe, min (nya) signatur är en del av hans dikt A dream within a dream.

Precis vad jag tänkte när jag citerade dem.


Samma här. Fast när jag var mindre tyckte jag nog mer om julen med alla julklapparna. Men nu när jag äldre har jag insett att jag inte är ett dugg kristen och förstått vad julen handlar om, så jag gillar den inte längre. Nu är midsommar den bästa högtiden, och också något alverna firade.