Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Nu ska jag ge mig på att försöka ta upp något jag går och funderar på, och sedan hålla tummarna för att ni kan förstå vad jag menar.

Jag anser att det inte är spetsiga öron och evigt liv som gör en alv till en alv. Kanske är det nödvändigt när det rör sig om Tolkien eller rollspelare, men jag tror att begreppet "alv" kan vara tidlöst. I detta tid och rum skulle de människor som på vissa sätt skiljer sig från mängden kunna kallas alver. Jag tänker inte främst på sådana saker som en oförklarlig dragning till havet och längtan efter att vandra under stjärnorna. Men utan att några av saogalvernas drag syns på utsidan uppfattas många människar som vackra för deras naturliga inre skönhet. Några av dessa saknar till och med den utstrålning ett bekymmersfritt leende kan ge. Skulle inte de kunna vara alverna av vår tid? De människor vars skönhet kommer ur sorg, och de som i sin sorg kan se outgrunlig skönhet?

Joråsåattt, fattar nada men det låter fint.

Denna tråd är definitivt inte gjord för mig heller. Antar att det finns andra som förstår bättre än mig

Tack Beledhel. Äntligen en djup fundering som inte bygger på argumenteringar. Jag har länge väntat på detta.

Men jag kan inte se dagens alver som bärare av sorg; för jag har redan mött ett par alver. De har alla varit glada och djupa tjejer, som visar en sådan äkthet att Mona Lisa framställdes som en kopia redan innan Da Vinci målade tavlan. Ja; tjejernas äkthet strålas ut var man än ser dem.

En av tjejerna visar en enorm livsglädje. Hon är en lugn person som är snäll mot alla. Hon ler när hon glädjer andra människor. Man ser att hennes energidepå fylls i närheten till medmänniskorna. Beviset är att hon kan prata med mig, trots att hon i flera år har märkt min enorma slutenhet.

Jag tror på äkta glädje, liksom jag tror också på äkta sorg. På så sätt kan dina sorgsna alver (om jag har förstått det rätt) leva som alver. Tolkien visade att alver kan vara både lyckliga och sorgsna, och ändå behålla sin enorma odödliga glans.

Hmm. Hoppas jag inte gör dig besviken, om du ser att min djuphet är mindre än din. Men jag tvingades till det för att själv förstå vad jag skrev. Det är en ovana att orden flyter isär när funderingarna tar vid

Gör mig besviken? Nej, det var ett jättebra inlägg, Aderyn.

Själv är jag ofta glad, men bakom den fasaden är jag långt mer sorgsen än lycklig. Det tar sig ofta uttryck i aggresivitet och stress. Nu när jag sitter här framför datorn är jag dock helt lugn, och även om jag inte är glad och lycklig så skulle jag vilja säga att jag mår bra. Då och då kommer ett extra intensivt sådant tillstånd, och det var från de tillfällena som min vision om alverna föddes.
Jag absolut på vad du berättar, Aderyn. Att sorgen spelade en central roll i mitt första inlägg beror på att jag (tyvärr) inte känner till mycket om att vara lycklig. Det har hänt mig ett par gånger att någon jämnårig jag inte alls känner har stigit fram och hjälpt mig när jag varit i en utsatt situation genom att prata med mig. Det har fått mig att gråta. Dels av glädje för att det finns sådana människor, och dels av sorg för att jag inte är någon sådan själv.

Vet du. Om du känner dig olcyklig så ska du alltid tänka på allt positivt. Gå fram till spegeln och börja så ett leende. Forskare har visat att en sådan enkel sak faktiskt lättar upp sinnet. Jag vet inte hur lång tid det tar; men med ett öppet hjärta känner du resultat innan läpparna förfaller av ansträngning.

Tro mig. Att känna dig nöjd med situationen är att vara lycklig. Och det gäller alla!

*men jag har också några tankar om det. Därför PMar jag dig istället.

Jag förstår precis vad du menar och har haft samma tankegångar. Det som gör alver högstående är deras inre egenskaper - ett outslitligt öppet sinne gentemot allt som existerar, befriat från förutfattade meningar och fördomar. En stark livsglädjande önskan att testa värdsliga gränser samt beskåda eteriska. Med en djup medvetenhet om livet och dess skönhet har en förståelse uppkommit om innebörden och heligheten inom allt levande. Ett ökat livsperspektiv, som alstrar en ljuvlighet i att det från detta går att uppleva en högre - en ljus och strålande - en vackrare verklighet. En grundlig självinsikt och harmonisk genklang till sin egen plats och sitt syfte i helheten - i det eviga och det Gudomliga.

Vackra tankar Beledhel! Vi måste fundera vidare på det här.

Det låter bra. Inre ljus är viktigt! Men jag tror inte att man måste vara sorgsen för att vara alv. Jag tror också att de som har en inre harmoni och sprider lugn och tröst till andra också kan beskrivas som en alv.

Måste bara fråga, var det någon som förstod någonting av det jag skrivit där uppe?

Jag förstod, och jag tyckte om det.

Har nu varit inne här och läst ända sedan tråden startades, och velat bidra med en djup fundering eller två, men kan nog inte mer än instämma med andra här, som har formulerat sig så vackert. Själv har jag svårt att kombinera ordsnickeri med sådana här ämnen, orden slår sönder alltför sköra tankar och det blir pannkaka av alltihop.
Hör jag någon muttra: "Har hon babblat klart snart?"? Jodå, och vad jag vill säga är bara att jag följer den här trådens utveckling med brinnande intresse, från utsidan.

Inget fel i det, Crumui. Jag är ofta likadan själv, måste haft en ovanligt bra dag när jag startade den här tråden. Ord är vanskliga att handskas med.

Satt framför datorn och luffade. Media Player körde lite blandade låtar och när jag tog en titt ut genom fönstret råkade den spela den underbara lilla biten som Billy Boyd sjunger i "Steward of Gondor".
Detta var vad som i det ögonblicket väcktes i mitt huvud...


Home is behind
Vi har lämnat vårt hem i Västern
The world ahead
för att leva på Jorden som dödliga varelser
And there are many paths to thread
Här måste vi finna vår väg
Through shadow
och gå genom mörker
To the edge of night
för att komma till slutet på natten
Until the stars are all alight
Och när vi är framme kommer allt bli klart för oss
Mist and shadow
Alla gåtor
All shall fade
ska lösas och bli till svar
Cloud and shade
Allt dunkelt
All shall fade
ska lysas upp och bli klart




Snart skapar jag till min egen stora förvåning en ny religion.

((Detta inlägg kanske inte passade riktigt in i tråden, men jag fann det bättre att posta det här en att starta en ny.))

Hur menar du?
Hade inte alver fördomar mot människan när de först träffas eller var bara misstänkasanhet?