Om översättning och moral från den länkade sidan ovan:
Citera:
Men hur ska den läsare som saknar tillgång till originaltexten kunna vara säker på att texten är korrekt när även en så erkänt god stilist som Nils Holmberg i en driven översättning av "The Hound of the Baskervilles" från 1945 glatt skriver bulldogg i stället för mastiff, 80 meter i stället för 800 meter och museum i stället för bibliotek? Kan man lita på en översättning från 1899 signerad "Bob" eller bör man hellre välja en översättning från 1930 där översättaren E Knutssons akademiska titel, fil mag, noggrant angivits på titelbladet? Det måste bli en smaksak. Den som väljer att läsa en text i översättning är ändå alltid utlämnad. Förmodligen är det t ex sättaren som i en Bonniersutgåva från 1946 låter Dr Watson erinra sig numret på en viss teaterbiljett därför att "det råkade vara mitt gamla skonummer, trettioen". Läsaren stannar upp och tar sig för pannan. Trettioen i skor! Hur i all världen har Dr Watsons så abnormt små fötter kunnat undgå den Holmesianska forskningen? Endast den som har tillgång till originalet kan läsa: "It chanced to be my old School number, thirtyone". Det visar sig alltså vara Dr Watsons gamla skolnummer (elevnummer) på internatskolan!
Holmberg står även bakom översättningen med det förbryllande skonumret. Så det är högst sannolikt att sättaren är oskyldig. Och jag kan inte hålla med om att Holmberg i allmänhet skulle vara en god stilist, åtminstone inte om det handlar om att fånga andra författares stil. Han stolpar fram utan större hänsyn till källtexten och snavar både här och där. Det märkliga är dock att
Baskervilles hund, till skillnad från exempelvis de av Warburton nämnda offren för Holmbergs verksamhet, faktiskt klarar sig någorlunda stilistiskt. Jag antar att det beror på att Doyles stil lite saknar karaktär. Här är hursomhelst ett litet exempel på hur det kan bli:
Doyle skrev:
Since the tragic upshot of our visit to Devonshire he had been engaged in two affairs of the utmost importance, in the first of which he had exposed the atrocious conduct of Colonel Upwood in connection with the famous card scandal of the Nonpareil Club, while in the second he had defended the unfortunate Mme. Montpensier from the charge of murder which hung over her in connection with the death of her step-daughter, Mlle. Carère, the young lady who, as it will be remembered, was found six months later alive and married in New York.
Det andra fallet har i mitt tycke närmast sventonska kvaliteter.
Holmberg skrev:
Efter den tragiska utgången av vårt besök i Devonshire hade han varit sysselsatt med två ytterst betydelsefulla fall: i det ena hade han avslöjat överste Upwoods fula roll i den beryktade kortskandalen på Nonpareil Club, i den [sic] andra hade han försvarat den olyckliga Mme Montpensier mot den anklagelse för mord som hängde över henne i samband med hennes styvdotter Mlle Carères död, som visade sig aldrig ha inträffat, eftersom den unga damen sex månader efteråt upptäcktes vara vid liv och gift i New York.
Holmberg ser sig tydligen tvungen att reda ut den "bristande" logiken en smula, inte helt olikt Ohlmarks; det första fallet löser han inte heller något vidare.