Danne skrev:
Det intressanta med den låten är ju att det är Paul McCartney som skrivit/sjunger den. Allmänheten har ju generellt trott att John Lennon var den riktiga rockern i Beatles. På sätt och vis kan man väl säga det, eftersom Lennon var mer konsekvent, medan McCartney är mer som en musikalisk svamp, och hans "samlade verk" är mycket spretigare än Lennons. OBS! Detta sagt med största respekt, eftersom McCartney är en av mina främsta musikaliska förebilder.
Generellt kan jag säga att jag gillar McCartneys Beatlesmaterial betydligt mer än John Lennons. Det känns för mig, som absolut inte är någon Beatleskännare, som att McCartney har mer driv och bra idéer i de låtar som han skrev.
Danne skrev:
Då är vi överens igen!
Precis däri ligger den grundläggande skillnaden, anser jag. När började för övrigt den förkortade formen "metal" att användas? Om man ska grotta ner sig i semantik skulle jag se på Black Sabbath som "heavy metal", medan senare genrer, som grenat iväg kan sammanfattas med den övergripande termen "metal". Eller tänker jag helt tokigt?
Metal började nog att användas när genren förgrenade sig, med start i Venom och Motörhead. De stora fyra inom den amerikanska Thrash Metalrörelsen (Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax) följde på Motörhead och då fanns det definitivt ett helt annat spår än den genre som växte ur Black Sabbath. Då behövdes ett nytt namn, men eftersom genrerna fortfarande hade så mycket gemensamt i ursprung och sound skulle den nya genren ha ett namn som påminde om Heavy Metal (Thrash Metal). Det här är min egen teori. Senare, när än fler nya förgreningar dök upp började en massa andra metalgenrer namnges: Power Metal, Death Metal, Black Metal osv.
Jag håller på det sättet inte helt med dig om att Black Sabbath är "Heavy Metal" och att senare band är "Metal". Jag menar att begreppet Metal är ett paraplybegrepp som suger upp allt från Black Sabbaths gamla genre till moderna band av idag. Heavy Metal har blivit en subgenre i en mindre huvudgenre, även om den var den första yttringen av den.
Danne skrev:
Ja, det håller jag med om. Det är ju det som är "besvärligt" med mycket av den musik som jag lyssnar på, jag gillar nämligen artister/band som varierar sig och kastar sig mellan genrer och pastischer, gärna på en och samma skiva. Därför är t.ex. Beatles White Album och Queens A Night At the Opera två favoriter. Men de är väldigt svåra att placera in i något tydligt fack.
Queen är ju en verklig mardröm för genretokar som jag. Min smak är väldigt stationär. Jag gillar sammanhållning och kontinuitet, även inom individuella låtar. Därför är Progressive Metal den metalsubgenre jag tycker sämst om. Det är nog min och Lisas vanligaste stötesten när det kommer till musikdiskussioner.
Danne skrev:
Jag frågar igen, eftersom jag inte fått svar
: Är det så att man inom metal mer "måste" hålla sig till en genre, för att få kallas metal? På ovan nämnda
A Night at the Opera växlar till exempel Queen mellan glamrock ("Death on Two Legs"), hårdrock ("Sweet Lady"), artrock ("The Prophet's Song"), music hall ("Lazing on a Sunday Afternoon") cabaretmusik/vaudeville ("Seaside Rendevouz"), folkrock/skiffle ("'39"), romansliknande ballader ("Love of My Life"), ren "pop" ("You're My Best Friend") etc. Finns det metalalbum med samma variation?
Jag svarar både ja och nej på den frågan. Det finns nog få metalalbum med samma variation som Queen uppvisar. När jag nu gick igenom min musik insåg jag att det finns ganska få metalalbum som svänger mycket i stil. Det jag anser kommer närmast är kanske det progressiva metalbandet Ayreons musikalliknande "01011001". Där blandas åtminstone Progressive Metal, Heavy Metal, sjuttiotalsrock, Power Metal, folkrock, synth och lite popinfluenser (grovt räknat i den mängdordningen).
Det som är viktigt att förstå är att metal är den mest genrebesatta musikstil jag känner till. Folk blir galna på varandra på Internet över frågor som huruvida Children of Bodom är Melodic Death Metal eller Speed/Power Metal with harsh vocals.
Jag vet inte varför det är så, men det är väldigt tydligt.
Därför svarar jag nog ja på frågan om man i högre utsträckning måste hålla sig inom metal för att få kallas. En majoritet av produktionen måste nog vara metal för att man ska få kallas det. Framförallt finns det ett starkt definieringsbehov i metalens utmarker. Band som HIM, Rammstein, System of a Down, Bullet for my Valentine och andra är band som ligger på gränsen till genren och det orsakar starka känslor. De flesta är eniga om att HIM och Bullet for my Valentine inte är metalband, men de två andras tillhörighet eller inte är hårt debatterad.
Min teori i den här frågan är tydligare. Det finns en stark gruppkänsla inom metal och en stark identitet av att man är utbrytare ur mainstreammusiken. Därför finns det en stark ovilja mot "sell-outs", dvs band som sviker sin musikaliska utgångspunkt för en annan stil, framförallt om det upplevs som att stilbytet görs för att nå ut till fler människor med en mer lättillgänglig, kommersiell, stil. Där kan nog svaret på frågan sökas. Det finns också en tendens att glorifiera "the underground" och många band vill vara små och svårtillgängliga eftersom det innebär högre kultfaktor, framförallt i genrer som Black Metal och Doom Metal.
Danne skrev:
Surfmusiken var en kortlivad genre i början av 60-talet, som byggde vidare på rock'n'roll, och finns både i instrumentala och sjungna varianter. De instrumentala präglas av ett rätt "plonkigt" gitarrljud, med mycket reverb, som man tror ska försöka illustrera vågljud. Den mesta kända surfgruppen var dock Beach Boys, med låtar som "Surfin' Safari", "Surfin' U.S.A.", "Surfer Girl", etc. De lämnade dock snart surfen till förmån för mer komplex musik.
Protestsång var en viktig rörelse i USA inte minst under 50- och 60-talen. Man kan se det som en form av folkmusik, fast med nyskrivna sånger, med politiska texter. Den är i stort sett helt akustisk, kända artister är t.ex. Woody Guthrie och Joan Baez. Bob Dylan började som protestsångare ("Masters of War", "The Times They Are A-Changing").
Jag anade att Beach Boys var surf.
Dock anser jag att du ju har gjort en ganska bra musikalisk beskrivning av genren, vilken då inte helt handlar om sin tematik. Om man spelade på ett helt annat sätt, men sjöng om att surfa skulle det väl inte vara surf för det?
Protestsång tycker jag uppenbarligen om.
Bob Dylans gamla låtar tycker jag om (Times They Are A-Changing är jättebra) och efter lite research måste jag säga att både Joan Baez och Woody Guthrie får godkänt. Anledningen är nog troligen att folkmusikinspirerade genrer är det enda jag säger att jag lyssnar på utöver metal. Både ren folkmusik, folkrock, folkpop och den här stylen av visa i modernare tappning är sådant jag uppskattar. Det finns också en hel del folkmusik i mycket svensk progg som jag gillar, exempelvis Hoola Bandoola. Dessutom tycker jag att Knutna Nävar lyckades bra i sina lån från amerikansk folkmusik även om jag inte på något sätt vill ställa mig bakom deras åsikter.