Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Detta gläder mig oerhört måste jag säga: exemplen åsido, jag menar det faktum att Andersson överhuvud erkänner Ohlmarks gärning. Man kan inte helt ignorera en föregångare även om dennes verk är passé. Det är som renoveringen av Uppsala domkyrka: även om man ogillar Zetterwalls alla tillägg så blev de med tiden del av domkyrkans gestalt, man kunde inte bara ta bort allt som Zetterwall lagt till. Det var lärdomen av Diösrenoveringen på 70-talet; man hade helt tänkt att återställa kyrkan till pre 1890-stil men det gick inte, folk ville ha kvar vissa av Zetterwalls påfund (som statyn på västra änden av taket).

Nåväl. Men nu gällde det Ohlmarks, den där swashbucklern som jag porträtterar i denna tråd. Själve termen "swashbuckler" gavs till överdrivet flashiga fäktare på 1600-talet, och Ohlmarks var en något stridbar och burdus person så det passar bra: en fäktmästare med omisskännlig stil. Jag har ovan talat om hans romaner och memoarer mm, och härmed något om vissa utvalda böcker.

"Tidernas tokigheter" är en samling artiklar över allt möjligt, som Jagannatha-vagnen, Xenofon och annat, allt som Ohlmarks fick för sig att skriva om. Rätt mycket torde han ha läst om i Nordisk uppslagsbok och sedan refererat på inspirerat vis. Rekommenderas.

Ett "Fornnordiskt lexikon" skrev han även. Mycket i det kan vara überdrivet och feltolkat men jag gillar den ändå. Han hade temperament, han hade personality, han hade stil; vet ni, o sena tiders barn, vad det är, ni som bara bedömer fackböcker efter frånvaro av stavfel?

Diverse samlingar spökhistorier skrev han även. Snott och taget ur gamla Stockholmstidningen, ändrat och omgjort. Någon börjar hur han är ute och kör bil i Tyskland, kommer till ett slott, serveras Svan à la Slängstina och sedan får höra en historia av servitörn... Det är rena Hasse Alfredsson.

Ja dessa goda skåningar, kan allt och vet allt och drar skrönor i stor stil. Sådana människor görs inte längre. O you swashbucklers, we salute you...

Att han var förmögen att "referera på ett inspirerat vis" eller kanske till och med "sno" betvivlar jag inte, men har du några belägg i de här fallen?

"Tidernas tokigheter" verkar vara en snabbt skriven bok, ingen blockbuster han fått massor av pengar för att arbeta med i tio år. Har han således en intressant artikel i EN uppslagsbok att utgå ifrån i ett visst ämne, ja då finner han ju föga mer i frågan i ännu en uppslagsbok eller faktabok. Låt säga om Vishnus Jagannathavagn. Men han gör texten till sin egen med egna formuleringar osv, så pass händig är han att han inte behöver skriva av.

Sedan att vissa spökhistorier - om vi talar om dem - var hämtade ur eller omarbetade av en artikelserie i Stocken, så medgav han det faktiskt själv. Det kan ha varit i boken om Israel eller så var det någon annan stans han sa det, en passant.

Spekulation från din sida låter det som, även om jag kan tänka mig att han kunde arbeta på det sättet. Eller menar du att just artikeln du nämner visar på något mer?


Ja, det stämmer. Hittade det själv. Det står i just Tidernas vansinnigheter.

Perfekt Ohlmarxisten, tackar för citatet om källan för spökhistorierna...

Sedan hur "Tidernas vansinnigheter" skrevs så är det som du förmodar spekulation från min sida. En tunn bok med artiklar i spridda ämnen, läsvärd men för gemene man ingen klassiker; en sådan bok gissar jag att Åke skrev på ett par dagar.

(Boken är alltså formellt inget stort nummer, men som Ohlmarksfan gillar jag den skarpt, ja den är en klassiker för mig. Gillar man en viss författare så gillar man allt denne skrivit, så enkelt är det.)

Kanske är det dags att säga något om en illa beryktad triad, nämligen Ohlmarks böcker om Tolkien.

Det började stilla med Ohlmarks Tolkienbiografi. Det var en ärlig, rak, skönmålande bok om Tolkien som den store sagoberättaren. Noterbart var bland annat hur väl det akademiska livet i Oxford skildrades, en sådan där utvikning som kännetecknar en bra fackboksskribent.

Sedan blev det värre. I "Tolkiens arv" började bråket, Ohlmarks var putt på Christopher Tolkien och Uppsalas tolkienister och allt. Bråk, bråk. Och Ohlmarks var nog inte fri från skuld. Dock en läsvärd bok, han kunde förvisso berätta och göra i och för sig banala episoder läsvärda. Som när han är på tolkienistmiddag i Uppsala och någon medlem går runt och knäpper bilder på honom och hans damsällskap när de klär om inför någon middag. Milstolpar i ohlmarxismen.

Sist kom då "Tolkien och den svarta magin". Naturligtvis fablar Ohlmarks när han säger att tolkienister är satanister - men saken är väl den att han inte riktigt gör det, han uttrycker sig typ "det ryktas om satanistorgier" osv. Därmed visste han att tidningarna skulle överföra det hela som "tolkienism = satanism", medan han själv i en eventuell tryckfrihetsprocess kunnat svära sig fri och bara säga att han antytt detta.

Så formulerar sig en van fejdare.



Ungefär så där låter slutklämmen i boken. Han ser tolkienismen som en internationell maffia, inte dåligt fablat. Men det är kul att läsa, ja en stark kandidat till tio bästa-listan över svenska smädesskrifter, jämte böcker som Sven Stolpes om Olof Lagercrantz, Gyllensten-Herlitz' "Camera Obscura" och Ferdinand Fitzschkloffs "Uppror".

Hur kom det sig egentligen att Ohlmarks gjorde en sådan tvärvändning och plötsligt började hata Tolkien?
Som jag har förstått det så började det med att Tolkien fått höra att vissa tyckte att Åke gjort ett slarvigt jobb och att Christopher sedan inte ville att han skulle översätta Silmarillion. Stämmer detta?

Ett mellansteg var ju att Ohlmarks skulle ha översatt Silmarillion, åkte till England och fick lite förhandsinfromation av Christopher. Denne sa åt honom väldigt tydligt att han inte fick berätta det för någon, men Ohlmarks publicerade det direkt när han kom hem. Då togs han bort från översättningsjobbet av Silmarillion.

Så var det alltså.

Det Ohlmarks publicerade om mötet med C. Tolkien blev boken "Tolkiens arv" (plus en massa andra slängar). Och när Christopher sedan bestämt att Ohlmarks inte fick översätta "Silmarillion" skrev Ohlmarks "Tolkien och den svarta magin".

Ja denne Ohlmarks var lätt förryckt. Ett vilsegånget geni. "Tolkiens arv" innehåller som antytt både det ena och det andra, läsvärt som sagt men också felinformerat och tendensiöst. Och översättningen av trilogin är på samma gång mästerlig - stort ordförråd, lundensiskt silverlatin, "låter som svensk originaldikt" sa Sven Stolpe - men oförsvarbar ur modern synvinkel. Ack ja.

Humöret är bättre än senare. Men det är väl allt.


Vad ni rör till det! Ohlmarks publicerade inte något om detta innan han "togs bort". Efter han togs bort publicerade han Tolkiens arv.

Nu är du väl ändå fel ute? Ohlmarks skrev ner sådant han fått reda på av Christopher, vilket han sedan gav ut i Tolkiens arv, dvs före The Silmarillion publicerats. Därefter hettade det till ordentligt (innan får man väl säga att Christopher nöjde sig med att vara småsur på Åke). Därför förbjöd Christopher förlaget att låta Ohlmarks översätta Silmarillion (något han redan påbörjat, fast i förvissningen om att han var oumbärlig för detta), vilket ledde till hatskriften Tolkien och den svarta magin.

Nu är Tolkiens arv utgiven 1978 (men skriven 1977) och The Silmarillion utgavs 1977, vilket kan leda till uppfattningen att den förra utgavs som en reaktion på den senare, men Ohlmarks hade inte läst The Silmarillion (vilket tydligt märks när man läser Tolkiens arv) när han gav ut sin skrift, som alltså bygger på vad han hört av Christopher, samt (som vanligt när det gäller Åke) hans egna gissningar, som han försökte förmedla som sanningar (vilket är den största behållningen av boken, då flera av Åkes antaganden är så dumma att det blir stor komik).

Så du vill också vara med och röra till det.

O nej, bara rätta till och förtydliga.

Då får du nog anstränga dig lite mer. Jag ser inget fel i det jag skrev. Ohlmarks berättar i Tolkiens arv att Christopher ställt som krav att han inte får översätta The Silmarillion.

Det gör han förvisso, men det visste Åke förmodligen inte medan han skrev Tolkiens arv, utan det fick komma med efterhand, och jag tror inte att han tog det på allvar förrän jobbet gick till Adlerberth. Det vore annars mycket underligt att han påbörjade en egen översättning av The Silmarillion om han visste att han inte skulle få den publicerad.