Jag tänker på en skurk-skurk, den sorten vi tar till oss och minns, som vi tycker om, som vi inte riktigt vill skall frysas ut/dö/gripas/förlora trots att vi egentligen vet att det är säkrast för folks liv/mentala hälsa/världsfreden osv. Vad gör egentligen en bra skurk? På film eller i bok och dylika medier, som blivit kulturellt omfamnad. Tycker frågan är intressant för mitt eget skrivandes skull men märkt att det finns olika tankar om det hela, vilka alla är intressanta att få ta del av
Jag har redan några punkter som jag tror är viktiga för en riktigt bra skurk som inte går på dussinet, av rätt populärkulturell karaktär, så komplettera eller bolla gärna:
1. Intelligens - en stark men korkad motståndare kan vara ett reellt hot men kommer inte att vinna vår respekt. Vi kan uppskatta att till synes kaotiska illdåd visar sig vara ett genis onda plan men blir besvikna om det är motsatsen. Ettt skarpt intellekt är ett klart hot och blir kanske läskigare om man vet att det kan förstå att det egentligen gör "fel". Exempelvis Hannibal Lecter eller O'Brien i 1984.
Även uppfattad om än odefinierad intelligens är otrevligt, som Alien, eller instinktiv list, som i Hajen.
2. Klass - en protagonist kan vara uteliggare men en antagonist bör vara stilfull i grund, uteliggare kan den vara enbart som ett led i flykt/plan osv. Una-bombaren är en kuf medan folk fascineras av folkmördare i nazistuniform, Scar i Lejonkungen är skurken medan hyenorna inte ges rollen som annat än hantlangare..
3. Charm - Inte nödvändigt att skurken skall vara henne/honom du skall vilja hoppa i säng med men man vill att det skall finnas en viss auktoritet, grace, förmåga att formulera sig eller en glimt i ögat.
4. Signifikanta särdrag - de skall stå ut från mängden genom attiraljer, fysiska särdrag eller beteenden. Viktigt dock att inte se "skurkaktig" ut så att det hela blir överdrivet. Kan vara en mycket hårfin gräns dock! Tänk Darth Vader, vid första entrén är han Mr Evil Incarnated men det lyckas ändå undvika att bli parodi. Samme herres mask och röst är för övrigt ultimata särdags-exempel.
5. Mångbottnad (men målmedveten) - En endimensionell person är inte intressant. Enkelspårighet som att bara utföra onda handlingar oavsett situation för att väcka läsarens/tittarens avsky gör individen osannolik och svår att relatera till (se 10). Ingen person vill bara en sak eller har enbart ett behov, men vissa målsättningar är drivande och bör framgå. Till och med en rent ondskans herre som Sauron undviker fällan att vara endimensionell genom att Tolkien lyfter hur Sauron är rädd och orolig för saker och ting, så som fienders list och ev utnyttjande av Ringen, och därför agerar på olika sätt och vis.
6. Överlägsenhet - det som skurken gör måste denne vara bättre på än sin motståndare. Intelligens, ansamla arméer, kampsport, ren styrka, uppfinningar, magi, ekonomiska resurser, personligt om det är en förälders inflytande, respektive som mentalt förtrycker eller vad det må gälla. Utan det elementet blir det svårt att frukta och därmed "respektera" antagonisten.
7. Manifestationer - man kan inte bara
prata om hur farlig fienden är, denne måste manifestera sin förmåga/förmågor under historiens gång för att det verkligen skall uppstå någon känskla av hot. Ett gott dåligt exempel är översten i Avatar (bortsett från sitt överdrivet skurkaktiga utseende) som aldrig får bevisa sig individuellt och som publiken enbart intellektuellt "vet" är farlig, inte emotionellt, vilket grundar för en trist slutduell.
Sauron, som exempel igen, borde lidit samma fara genom aldrig delta men Tolkien låter oss uppleva Ögats närvaro och främst förkroppsligar nazguler och onda varelser verkligen maians makt.
8. Goda drag? - Kopplat till mångbottnad men inte riktigt samma sak. Personlig reflektion att jag tror mer på en galen yxmördare som älskar kattungar än någon som inte har några behjärtansvärda sidor. Hitler gillade om ingen annan så i vart fall sin hund, Hannibal Lecter vill kanske äta folks hjärnor men tycker om konst och vissa personer osv.
Kan även innebära anti-hjälteskap. Jokern i The Dark Knight mördar maffia som ett led i att skapa sin anarkistiska utopi.
9. Mystik - Kan skyla över brister i annat men är nödvändig för att skapa en mångbottnad karaktär tror jag. Många monsterfilmer tappar känslan när man till sist, ofta alltför tidifgt, får se besten. Med mänsklig fiende gör brist på frågetecken (Vem är X egentligen? Vart kommer X ifrån? Vem jobbar X för? X antydde något om sin bakgrund, vem var den där brodern? osv) karaktären mindre intressant än om vi tillåts spekulera och undra.
10. Inlevelseförmåga - Associationer. Syns ovan på flera punkter men vi behöver känna igen oss i karaktärer för att bry oss. Detta gäller både styrkor och svagheter, varför antihjältar eller moraliskt mer mångbottnade figurer älskas mer än helylle-hjältar. Se Han Solo - Luke eller Jack Sparrow - Will Turner
11. Kvinnor då? - Jaa, det mesta ovan är oklart om det gäller för kvinnliga skurk-skurkar. Frågan är om det finns sådana, och det är ingen åsikt från egen sida utan eventuellt ett symptom på vår kultur. Skurken i kvinnlig form är ofta förpassad till dramor, som ondsinta släktingar eller galningar (mrs Mott i Handen som gungade vaggan, fast kanske även Cat woman från Batman). Även i maktposition som chefer eller drottningar (t.ex. Narnia) hittar vi dem/er.
En kvinnlig motsvarighet till sådana som Hannibal, Darth Vader, Gordon Gecko eller Bond-superskurk verkar dock svårt att sälja in?