treebeard skrev:
känner inte någon lust att läsa en annan fantasy med en oanade huvudperson som sen blir den utvalde och tillslut störtar den mörke tyrannen som förtryckt landet.
Varför inte? Den typen av fantasy är ofta den roligaste att läsa. Jag tycker att det är detaljerna, miljön, språket, personskildringarna osv som gör en bok bra eller dålig, och inte om författaren lyckats koka ihop en huvudintrig som fullständigt skiljer sig från allt man läst tidigare.
Det finns en tendens i modern fantasy, tycker jag, att vara lite för rädd för klichéerna, att till varje pris vara annorlunda. Det kan bli bra, förstås, men ofta blir det istället ganska ansträngt, de tvingas knorra till allting ett steg för långt hela tiden. Att lyckas berätta en historia som i grunden är ungefär densamma som man har hört många gånger tidigare, men ändå lyckas få den att kännas ny och spännande, det är egentligen en större bedrift än att helt lämna den snitslade banan.
Och är det inte någon som sagt att det egentligen bara finns sju (eller hur många det nu var) berättelser, att allting är varianter på dessa grundteman? Jag tror det ämnet har diskuterats här tidigare, någon gång för länge se'n.