Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Ta det lugnt. Man är fortfarande den man är eller hur? Själv kommer jag att bli kulla i framtiden. Men min farmors mor var född i dalarna så blodet finns där ändå.

Tja nu har jag varit Nybro-bo i 5 dagar.
Vad jag är i själ och hjärta vet jag inte, det är lite sorgligt. Någonstans längst längst in finns mitt barndoms Bohuslän förstås, det gör det faktiskt. (Allt det där med måsskrin osv.... ) Jag är trött på Bohuslän på många vis, och rent tekniskt har jag inte bott där på 11 år (Jag räknar inte Gbg som Bohuslän), men en liten rotstump finns nog där. Ett mycel kanske...

Jag har som en västerkompass inom mig, jag vill inte dit, men det är alltid något i mig som stretar västerut ändå. Det är en mkt liten kompass, men ändå... Mysko.

Rosie: det låter ju urskönt att redan bo där man helst av allt vill bo! Det är ju just den känslan jag drömmer så om.

Hm. Jag har också en sån där västerkompass. Jag längtar ofta västerut. Jag är ju född i Norge och uppvuxen i värmland så... Sen är jag lätt anglofil i tillägg.

Västerkompass är väl helt naturligt? Det har väl alla alver? Själv har jag en sådan där förskräcklig någonannanstanskompass...

Ni verkar vara ena rastlösa själar. Själv förstår jag ingenting. Varför någon annanstans? Vad är det som inte är bra där ni är och som är bättre nån annanstans? Och varför har ni i så fall hamnat där ni är? Och hur känns det? Jag har aldrig varit med om känslan. Var det en känsla som kom i och med att ni började flytta omkring av andra orsaker, eller började ni flytta för att känslan redan fanns där?

Och vad har jag missat som flyttat tre mil som längst? (Först en mil norrut och tillbaka igen, och sedan två mil söderut. Så jag har inte ens lyckats ta mig tre mil i en riktning.

Någonsin haft en känsla av att inte höra hemma någonstans? Ibland känner jag att jag inte hör hemma i den här världen allt känns så konstigt och människorna beter sig så konstigt.
Hm.. blev knepigt att förklara det där märker jag. Kan det månne vara Valinor som lockar?

Jag har bott i samma stad i hela mitt liv (Gävle). Jag drömmer gärna om andra platser - men skulle aldrig genomföra flytten, jag är en sån som gillar att borra ner rötterna och rota mig. Det gäller alla aspekter av mitt liv tror jag, jag trivs inte med stora förändringar.
Eller, förändringar kan väl vara ok så länge jag vet vad som ska hända - det är nog snarare känslan av osäkerhet jag har svårt att tackla. Så nu när jag fått tag på en lägenhet och vet hur rummen ser ut känner jag mig lugnare än innan, när jag varken visste när jag skulle flytta eller var jag skulle bo.
Bah, å andra sidan vet jag varken ut eller in längre - maken, han som lämnade mig på nyåret, saknar mig så mycket (han har väl insett först nu hur mycket jag betydde för honom) att han vill fria till mig igen.
Så, frågan är: om han är min Aragorn - är jag då Éowyn eller Arwen... Jag svarade att det är bäst för min sinnesro om vi börjar om som vänner så får vi se sen...
Ehh, åter till ämnet kanske, jag låter lätt tankarna löpa iväg åt alla håll!

Gävle är faktiskt en bra stad att bo i - många parker och alléer, Gavleån som flyter genom stan, havet... Lagom stor är den också, 90000 invånare vilket är precis lagom många.

Men herregud... Hur ska karln ha det? Först vända upp och ner på en familj och sen komma på att man nog inte vill det i alla fall? Tja, jag ska väl inte döma som inte vet något om hur sakerna ligger till, men lite omständigt låter det allt i mina öron. (Lite oansvarigt också om jag ska vara ärlig.)

Älva: Jo, nog har jag väl känt ibland att jag inte riktigt hör hemma på ett speciellt ställe. Typ när jag följer med nån av grabbarna på fotbollsmatch. Det är ju kul att se dem spela för all del, men jag känner mig tämligen udda och lite bortkommen. (Vadå libero?) Men är det så du menar?

Risken finns väl att jag kommer att känna mig ganska rejält udda och bortkommen till veckan när jag ska iväg och åka skidor (utför ). Jag är den enda i familjen som hållt mig ifrån sånt där fram till nu. Jag är ingen sporttyp direkt. Det kanske kan anas? Men nu har de fått för sig att jag ska upp i pisterna till slut. Herregud. Hoppas vi hörs i slutet på veckan igen, gör vi inte det så ligger jag i gipsvagga...

Jag var rotad under uppväxten, det var i sena tonåren som någonanannstanslängtan dök upp och sedan dess har jag följt den, till en början villigt, nöjd med att jag vidgade mina vyer, med tiden allt mer mot bättre vetande. Det måste bli dags att stanna förr eller senare, för jag börjar bli sliten av det här.

Men Rosie, jag fasthåller att du inte missat någonting! Det är ju fantastiskt att vara nöjd med den plats man är på. Jag avundas dig. Djupt. Likaså Akleja. Att trivas där man är känns som ett mål för mig.
(Och jisses, vad han velar, exet/mannen! Din linje om "vänner och sen får vi se" låter bra tycker jag. Han kan ju inte vänta sig att allt ska vara som förut efter en sådan grej, eller? Hade det varit jag hade min tillit fått sig en törn och då krävs det nog lite jobb för att rätta till det. Hoppas ni kommer fram till nåt som funkar, vad nu "funkar" ska vara i det här fallet.)

Den dystra och oönskade förklaringen till detta vandrande skulle väl kunna vara att man inte är helt trygg i sig själv och inbillar sig att man ska hitta det där man saknar inombords någonstans utanför. Dumt. Funkar inte, men kanske fortsätter man försöka ändå?
Eller också bara man har någon slags vandrargen i sig. Innan människan började bruka jorden och blev bofast flyttade man ju ständigt för att hitta de bästa jaktmarkerna eller andra trakter som erbjöd det man behövde för stunden. Jag antar att det i vissa delar av världen var ett säsongsbundet flyttande för att följa bytesdjurens migrationer eller komma undan sträng vinterkyla o likn. Kanske en del av oss har kvar den instinkten? Gillar att tänka tanken. Mycket trevligare än någon terapeuptteori dessutom...

Edit: kom på en grej till som stöder min "nedärvda-instinkts-teori": så länge jag kan minnas har jag drabbats av samla- och lagra-mani på hösten. Som barn plockade jag giftiga bär och svampar, låtsades sylta, safta, torka och konservera för att vara redo för vintern. Värsta ekorrbeteendet, och det sitter i än (även om jag numer låter bli det giftiga bären... ). Inte så att jag faktiskt plockar och syltar osv., men det finns en önskan i mig att göra det. Eller som under strömavbrottet: en del av mig njöt av att slå läger i köket (som var varmaste rummet) och hushålla med värmeljus och vatten i dunkar. Jag tror jag har en liten stenåldersflicka i mig.

Jag har också det där vandrandet i mig. Samma med min sambo (som tur är) Kan inte vara på samma plats i mer än tre veckor utan att klättra på väggarna. Vi bara måste resa någonstans. Som tur är så har vi släktingar i dalarna och värmland så brist på platser att resa till är inte stort. Vi åker i genomsnitt varannan helg och det känns bra faktiskt. Det ger ro till den rastlösa själen på något vis.

Rosie: Jag menar kanske inte riktigt så även om jag känner igen problemet. Särskilt när man sitter med en massa tjejer som bara pratar smink etc. Mera ibland som att världen i sig känns främmande. Kommer på mig själv med att intresserat studera människor omkring mig som en biolog och kan ibland sitta och studera mina fötter och bara tycka att de ser konstigare och konstigare ut. Alla de där små utväxterna längst ut. Gudars vad knepigt! Osv.

Akleja: Den där karln får du vara försiktig med. Betänk att han faktiskt gått och burit sina tvivel inom sig och inte sagt ett ljud förrän det var försent och han bara ville sticka. Och när ni har familj och allting! Han måste nog komma fram till någon slags mognadsprocess och lära sig att prata om sina problem och funderingar samt tvivel innan han kan helhjärtat ha ett förhållande. Någon som går med saker bakom ryggen och inte säger något är väl ingen partner som någon önskar sig?
Jättebra det där med kompisar. Då kan det faktiskt lossna riktigt med pratandet eftersom det inte känns så spänt när ni inte har ett förhållande längre. Låt er vara vänner ett bra tag så han får känna om det är det här han vill eller om han bara fick panik för att han kände sig ensam. Hårda ord kanske men det är inte heller roligt att bli sviken gång på gång. Nu är det ju faktiskt han som har mycket att bevisa. Stå på dig tjejen!

Hm. Vi är övervägande kvinnor här inne. Vad kan det bero på tror ni?

Oj oj oj, magknip...! Men jag vet vad du menar, har en liten släng av det där själv.

Härligt att höra att man inte är helt borta.

*torkar tårar ur ögonen*


Det där med tårna blir desto roligare eftersom man kan känna igen sig lite i det.

Hmm maken/exet ja... Paradoxalt nog, så är vi plötsligt bättre vänner än nånsin nu när vi rett ut allting lite. Han höll med mig efter ett tag, om att det bästa är att bara vara vänner nu, och känna efter hur det känns längre fram, när allt lagt sig lite. Men nu när vi inte behöver hålla förhållandet igång har vi roligt ihop igen! Tänk vad bra det vore om det verkligen kunde fungera att fortsätta som vänner, vad skönt för barnen om vi faktiskt kunde göra saker ihop då och då allesammans.

Apropå att det mest är kvinnor här numera. Jag nämnde er för min arbetskamrat (en kille som är inbiten Tolkienist) häromdagen faktiskt - jag är så glad att jag hittat hit och hittat nya vänner här.

Ofta är det så att man kan slappna av på ett annat sätt när det inte är en massa kärlek som sätts på spel. Det är ju bra att han också kommit till insikt. Kör på! Det låter som en förnuftig handling och kul för barnen som du sa.

*rörd över dina ord om vänner*

Har jag också funderat över. Jag tycker inte att vi håller oss till självklart "kvinnliga" ämnen. Men vi kanske är lite för dåliga på att dra citat som kan bevisa våra ställningstaganden. Vi blir lite för flummiga på så vis. (Om nu någon grabb skulle råka läsa detta så var det bara ett exempel på min lite flisiga humor.) Faktum är att jag saknar den där lilla gröna draken lite grann. Verkade vara en intressant filur. Jag saknar en viss shadowfax också som skrev i en annan tråd att hon var intresserad av att vara med här i vårt lilla krypin. Vart blev du av?

Ska vi döpa om gruppen till Ladies of Arda?

Det är faktiskt mycket intressant att vi är ett gäng... ehh... icke purunga (?) tjejer som samlats här. Brukar inte Tolkienintresset ha en lite manlig stämpel? Eller är det något jag fått för mig? Men om man skummar igenom alla trettio+ som är aktiva på detta forum är väl kvinnorna mest representerade. Eller är det bara så det känns eftersom jag håller till mest här kanske? Orkar inte kolla.

En tanke slog mig idag när jag var ute och gick på min (mer eller mindre) dagliga promenad. Det är inte konstigt att jag är nöjd där jag är. Jag bor precis som jag vill med skog och åkrar omkring mig. Om jag däremot bodde i en lägenhet i stan, eller mitt i ett villakvarter skulle kanske jag känna likadant. Att jag egentligen är på väg någon annan stans och att det boendet bara är tillfälligt i väntan på ett hus med skog och åkrar som närmsta granne. Jag är lyckligt lottad!