18 Mars
25 Rethe
När natten passerat väcker Sam Frodo som kastar en blick upp mot berget och allt för utmattad för att kunna hålla sig upprätt börjar han krypande ta sig framåt. Synen värker i Sam som ingenting hellre önskar än att få dela bördan med Frodo, men då det är uteslutet ser Sam ingen annan råd än att han helt enkelt får bära både Frodo och ringen. Med Frodo på ryggen börjar han en övermänsklig (överhobbittisk?) klättring upp för branten. Han vet inte vart de ska. Bara att de måste upp på berget, och upp går han så länge hans ben bär honom. Den sista biten tar han sig fram krypande ända till dess att hans kropp inte lyder honom längre och han måste vila. Han ser sig omkring och konstaterar att han tagit dem längre än han trott och vågat hoppas på och när han spanar uppåt kan han till sin lättnad se en stig som ringlar sig längst branten. Nu vet han i alla fall vartåt de ska. Efter en kort vila börjar de båda krypa. Äntligen framme vid vägen vänder sig Frodo om och ser ut över landet. Långt där borta finner hans blick det svarta tornet, och den skräckinjagande synen fäller honom till marken. Hans hand griper efter ringen utan att han kan hindra det. ”Hjälp mig, Sam,” ber han viskande. ”Håll min hand. Jag kan inte stoppa den.”
Rädd att de blivit upptäckta tar Sam Frodo på ryggen igen och skyndar så gott han förmår stigen fram. Så anar han något i ögonvrån och plötsligt är Gollum över dem. Rasande attackerar han Frodo och sliter och river i honom för att komma åt sin skatt. Det är vad som krävs för att Frodo ska samla sig till en sista kraftansträngning och hans häftiga motangrepp överraskar och övermannar Gollum. Flämtande men rak reser sig Frodo upp och med ringen i ett fast grepp genom kläderna befaller han Gollum med fast stämma att ge sig iväg och inte besvära dem mer. ”Din tid är slut!” ryter han. ”Du kan varken förråda eller döda mig nu.” Frodo andas tungt och ser kallt och hatiskt på Gollum som ligger på marken inför honom. Men mot Gollum hjälper inte längre några ord, förstår Sam, som rusar fram med draget svärd medan han ropar till Frodo att börja gå. ”Ja, jag måste fortsätta,” säger Frodo. ”Farväl, Sam. Nu har vi nått slutet till sist.” Och han vänder sig om och följer vägen uppåt.
Sam vänder sig mot Gollum. Äntligen ska han få göra slut på det avskydda kräket och få hämnas alla oförrätter. Men då Gollum ligger försvarslös och ber för sitt ynka liv tvekar Sam och låter Sting, nyss höjd till hugg, sjunka mot marken. Rasande och frustrerad över sin egen vekhet måttar han en spark efter Gollum men låter honom löpa. Sam ägnar honom ingen ytterligare tanke utan vänder sig tvärt om och ger sig av uppför vägen utan att se Frodo någonstans. Men så står Sam slutligen inför bergets gapande öppning och tveksamt, med bultande hjärta stiger han in i Sammath Naur, hjärtat i Saurons rike. Därinne är det outhärdligt hett och ett dovt muller fyller det kompakta mörkret. Med darrande händer får Sam fram Galadriels stjärnglas men i denna ondskans hemvist är dess kraft kuvad och besegrad och inget ljus strålar från den. Han anstränger sina ögon till det yttersta när plötsligt en glödande kaskad av eld kastas upp ur bergets innandöme. Dess sken belyser väggarna så att Sam kan se att han befinner sig i en grottliknande tunnel ledande fram till en rämna varifrån elden kommer. Där står Frodo som en svart, rak och orörlig siluett mot det eldröda skenet. Då Sam ropar på honom tycks han återvända som från en djup koncentration och plötsligt dånar en mäktig stämma i grottan. Det är Frodos röst, men med mera kraft och styrka än Sam någonsin hört tidigare ljuder den över allt annat larm. ”Nu är jag här”, säger han. ”Men jag tänker inte utföra det jag kom hit för. Jag tänker inte utföra denna handling. Ringen är min!” Och med de orden sätter han på ringen och är försvunnen. Sam hinner inte reagera. Han vräks omkull av Gollum som från ingenstans plötsligt störtar fram mot Frodo och kastar sig över honom. För Sam blir världen svart en stund då han slår huvudet i stenen, men han kommer snart till sans igen och stapplar sig vimmelkantig framåt tunneln. Det röda eldskenet har tilltagit i styrka och förfärad kan han bevittna hur de två rivalerna slåss ursinnigt om ringen. Rättare sagt kan han se Gollum som rasande kämpar mot en osynlig motståndare i en kamp som är lika ohygglig som ofattbar att se på. Så för Gollum sina händer mot munnen och hugger till och i samma ögonblick är Frodo åter synlig. Han sitter hopsjunken på knä och hans hand blöder. Bakom honom dansar en överlycklig Gollum omkring med Frodos avbitna finger högt lyft i triumf och på fingret sitter ringen, som här vid platsen för dess tillblivelse glöder som om den var gjord av eld. Gollum hoppar och tjoar i sin lycka över att äntligen få tillbaka sin älskade när han plötsligt råkar ta ett steg för mycket och med ett sista tjut försvinner ner i avgrunden.
Hobbitarnas hela omgivning reagerar omedelbart då ringen når elden. Berget skakar som i vånda och ett dundrande, ohyggligt dån uppfyller luften. Sam rusar fram till Frodo och bär honom ut ur grottan där de kan se hur hela Gorgoroths slätt häver sig i plågor och bryts sönder som ett väldigt pussel som återigen plockas i bitar. Eld väller fram ur sprickorna och från Orodruins krön slungas kaskader av lava. Ett muller och ett dån omger dem som om de stod inneslutna i världens alla åskstormar, men de kan trots det höra de tillskyndande Nazgûlernas skärande skrik då de brinnande störtar ner i förödelsen och är borta för alltid. ”Ja, detta är slutet”, konstaterar Frodo, lättad nu, befriad från bördan och fruktan och Sams glädje över att se honom vara sig själv igen överskuggar allt annat. Han manar på Frodo för att de ska ta sig bort åtminstone från kaosets centrum, men till slut är deras vandring över. De befinner sig på en ö mitt i ett brinnande hav och det finns inte längre någon väg tillbaka. Hand i hand, som två små förbisedda figurer i en kollapsande omvärld står Sam och Frodo och tar avsked av varandra och av världen. Deras uppdrag är fört i hamn och Sauron är störtad. Mörkret sänker sig över dem och de segnar ner och blir liggande på stenen, fortfarande hand i hand… Men vad de inte vet är, att i samma stund sveper tre majestätiska örnar ner från skyn, ditsända av Gandalf för att rädda de två ringbärarna undan Mordors öde.
Rosie Fallingleaf, för Arda at Mount Doom at the day of doom… (Oh-oh..!
Hallå, Örnarna! Det finns en till här. Hallåå! Ni missade mig! Hallååhå!?!.......
Shit.......)