Ja, på jobbet är jag känd (eller ökänd
) för mitt Tolkienintresse, som började när jag var runt 11-12 år och låg hemma med influensa. Min mamma åkte till biblioteket och lånade lite böcker åt mig, däribland Sagan om ringen...
Efter att ha kämpat mig genom de inledande kapitlen blev jag alltmer uppslukad av berättelsen (även om språket var lite svårt för en liten tjej) och lånade Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst.
Lite senare köpte jag en pocketversion av böckerna och har sedan dess läst om dem med ett eller några års mellanrum. För mig, som hade det kämpigt hemma när jag växte upp, blev Midgård en fristad, en värld där allt var möjligt och det onda faktiskt gick att bekämpa - vilket inte stämde med den verkliga världen som jag växte upp i.
Jag känner som Rosie; karaktärerna blev som vänner som jag lärde känna mer och mer för varje genomläsning. Såg även den tecknade versionen av Sagan om ringen och blev grymt besviken.
När PJ's film snart skulle ha premiär var jag fruktansvärt nervös - min febriga förväntan blandades upp med rädslan att bli besviken, att han förvandlat "min" värld till oigenkännlighet. Men, ljuset i biosalongen släcktes ner och en mörk kvinnlig röst började tala på alviska, historien om Isildur spelades upp inför mina ögon, Frodo satt livs levande under ett träd och läste när Gandalf kom körande i sin vagn - och jag kunde knappt andas, det var så STORT att se sagan komma till liv och att det var ungefär såsom jag tänkt mig, att jag skälvde i hela kroppen och hade en stor klump av gråt i halsen... Låter kanske lite fånigt såhär i efterhand men det var verkligen ett av de riktigt stora ögonblicken i mitt liv! Och på den vägen är det. Filmernas magi trollbinder mig varje gång jag ser dem!
Jag läste Bilbo först i vuxen ålder, först på svenska och sen på engelska, men tyckte att den kändes lite för barnslig för mig. Har även läst Sagan om ringen-böckerna på engelska - efter att ha sett filmerna var det extra givande tyckte jag, eftersom så många repliker återkommer i filmerna. Jag har också läst Silmarillion två gånger, och Ringens värld.
Nu är det inte alla som tycker om tatueringar, men jag gör det och tatuerade in en ros på skuldran när jag var 20. Förra året ville jag göra någonting på ryggslutet, i midjehöjd, och ville göra något som speglade vad Tolkiens verk betytt för mig. Ingen ringvers tack, huh vad hemskt! Så jag valde Tolkiens egen signatur, man kan ofta se den på baksidan av pocketböckerna (bokstäverna JRRT inslingrade i varandra).
Och, fortfarande återvänder jag regelbundet till Midgård.