Älva: underbart med likasinnade!
Templar: (underbart med olikasinnade!
) Efter att ha sett åtskilliga filmer från hela filmhistorien, märker man att väldigt mycket går igen. Detta är en nödvändighet, då det är svårt att skapa ett helt nytt filmkoncept, men det jag stör mig på är modellen med välplacerade högtravande tal, vilkas funktion är att skapa en viss stämning som jag tycker påyvlas tittaren. Enligt Hollywoods tradition ska tittaren skratta eller gråta på exakt utsatta tider. Är scenen inte tillräckligt tårdrypande i sig, lägger man in en stråkorkester som hjälper tittaren på traven. Ett bra exempel, utanför ringtrilogin, på när jag tycker man överutnyttjar detta är i
Schindler's List, där avslutningen enbart är gjord för att åskådaren ska gråta på slutet. Den scenen stämmer dessutom inte med historien om Oscar Schindler, utan är ditlagd utifrån hur man ville påverka tittarna (vilket Spielberg senare erkänt). Att på rak arm ge exempel på bra tal är inte så lätt, men se tex Kirk Douglas tal i
Ärans väg (Paths of Glory), 1957, eller Kenneth Branaghs Agincourt-tal i
Henry V, 1989 (förvisso med mest credit till Shakespeare som skrev talet, men utan Branaghs inlevelse hade det blivit platt).
(Jag vet att jag är en tråkig typ som föredrar äldre filmer, men faktum är att väldigt lite nytt dyker upp i nyproduktionerna.)