Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

När vi nu ändå är inne på Gil-galad, och efter att ytterligare ha begrundat Eldalies berättigade synpunkt: Vore det här en bättre variant av rad tre och fyra?

Hans var ett fritt och fagert land,
det sista mellan berg och strand.


Sorry! Jag minns inte längre varför - kanske för att det skulle bli för rörigt och för mycket i behov av ständig uppdatering? - men jag bestämde mig redan tidigt för att aldrig namnge specifika forumfilurer i översättningskommentarerna på min hemsida, oavsett hur mycket filuren i fråga har hjälpt mig. (Och jag har ju fått oändligt med hjälp här genom åren! ) Men däremot tackar jag forumet som helhet, bland annat i introtexterna överst på både namn- och diktsidan.


Enjoy! Inte minst sista veckorna har det här forumet levt upp till en frenesi nästan som på den gamla goda tiden, så du har massor av läsning att ta igen! Förresten, jag hoppas att du är bekant med funktionen "Visa nya inlägg" (uppe till höger på sidan)? Själv tycker jag att den är helt ovärderlig! Men så har jag heller inte satt upp det så att jag får mail när det kommer inlägg, utan går istället självmant in (minst) ett par gånger om dagen och kollar via den funktionen om det har hänt något nytt. (På nåt sätt måste jag ju få tiden att gå på jobbet... )

Japp, enligt mig är den mycket bättre.

Nu dyker jag plötsligt och oväntat upp, ur skuggorna.

Intressant, Kamelen, att du valt att återgå till det stolpiga versmåttet i min ursprungliga rad (om du nu valde versionen Eldalie föredrog). Jag har justerat lite grann sedan sist, såväl i min "Gil-galad" som i min "Boromir".

I Gil-galad har jag valt att köra samma "svärd och lans"-rad som ni. Det är bättre helt enkelt. Rad 3 och 4 har jag stuvat om återigen, men att få in "fair" lyckades jag inte med. Dock tycker jag att det är underordnat.

En alvers kung han var en gång
Gil-galad som är sörjd i sång.
Det sista fria land som fanns
där mellan berg och hav var hans.

Så långt hans svärd, så skarp hans lans,
från fjärran såg man hjälmens glans.
För stjärnorna i nattens köld
en spegel var hans silversköld.

För länge sedan red han ut
och ingen känner än hans slut.
Hans stjärna föll för mörkrets hand
bland skuggorna i Mordors land.


I sorgesången till Boromir har jag jobbat hårt med att arbeta in allitterationer. Dessutom har jag förlängt samma rader som Tolkien drar ut. Jag är inte säker på vad han vill säga med det, men alla tilltalsrader till vindarna är förlängda på samma sätt och två av de tre strofinledningsraderna och det har jag försökt spegla.

Från Rohan över myr och mark där tuvan växer grön
går Västanvinden hit i hast och far kring murens krön.
’Vad tidender från väster, o vandrarvind, hörs viskas i ditt sus?
Har du sett Boromir den långe under månens ljus?’
’Jag såg hans ritt tvärs nejder där sju vida floder rann
och hur han gick i tomma trakter, innan han försvann.
Jag vet ej om hans horn har hörts bland skuggorna i norr
men månne Nordanvinden minns denne son av Denethor.’
’Åh Boromir, från muren har jag spanat efter dig,
men från västerns vida ödeland kom du ej hem till mig.’

Från havets strand, från sandhöjd och sten, far Sunnanvinden fri.
Den jämrar sig vid portarna och bär på måsens skri.
’Vad tidender från söder, o suckars vind, bär du i afton på?
Var är nu Boromir den sköne som vi saknar så?’
’Spörj inte mig, ty många ben har sjunkit där i dy
på vita och på mörka stränder under stormig sky .
Längs Anduin har många rest med havet framför sig
men fråga Nordanvinden, ty den sänder dem till mig!’
’Åh Boromir, åt söder går en väg mot havets rand
men du kom ej med måsars skrin omkring dig till vår strand.’

Från Kungaporten rider Nordanvinden med skallande horn
som ljuder ovan vattnens fall och ekar kring vårt torn.
’Vad tidender från norr, o mäktiga vind, förs med till Gondors män?
Vad tidender om Boromir? Den tappre dröjer än.’
’Vid Amon Hen hans stridsrop ljöd och ensam där han stod
mot många grymma fiender som frestade hans mod.
Han bars där stolt med kluven sköld och med sitt brutna svärd
bort över gyllne Rauros fall, dit gick hans sista färd.’
’Åh Boromir, mot norr ska Tornet evigt blicka ut
mot Rauros, gyllne Raurosfall på vakt till tidens slut.’

Välkommen tillbaka, Túrin! Hoppas du hittar ut ur skuggorna lite oftare framöver.


Nej, jag valde bort den versionen och behöll min gamla. (Hela min version kan ses på min hemsida.) Jag håller nog fortfarande med Eldalie om att det är synd att fair inte blir översatt, men den haltande rytmen i den alternativa versionen känns ändå som ett större problem.

Fast nu när jag tänker på det igen kommer jag på ytterligare en variant, där åtminstone rytmen funkar:

Ett sista fritt och fagert land,
hans rike mellan berg och strand.

Visst, det finns inget "var", så det blir ingen riktigt komplett mening av det, men det tycker jag inte gör så mycket. Å andra sidan föredrar jag helt klart "hav" framför "strand". Hmm, får nog fundera på den...



Nyskapande! Snyggt att lyckas undgå att rimma på ett enda av nyckelorden! En liten nackdel är möjligen att det hamnar en stark betoning på "mellan" snarare än på "berg".

De sista sex raderna har du inte ändrat något på, va? De ser bekanta ut, tycker jag. Som helhet gillar jag definitivt din version! Inte minst är de två sista raderna helt klockrena, som jag tror (hoppas!) att jag har sagt förut. Din tolkning känns definitivt bättre än Olssons. Och Ohlmarks fuskade ju med versmåttet, så han är utom tävlan.

Vad gäller "Boromir" ber jag att få återkomma en annan gång. Det är ansträngande med verskritik, mer än en i taget klarar jag inte av!

Apropå den tidigare diskussionen om Eärendil was a mariner och hur hopplöst svårt det är att fånga det komplicerade versmåttet i översättningen: Jag satt och slöläste i Letters och råkade på den här lilla kommentaren från den gode professorn:


Och i den tillhörande fotnoten i Letters står det:

Verkar alltså som att det finns fullt fog för att tycka att versmåttet i "Nisse" är krångligt! Men det här gör mig förstås bara ännu mer besluten att faktiskt få till det i min översättning.

Uff! Nu blev jag äntligen klar med Nimrodel-sången. Skönt att vara av med den. Den dikten är inte en av Tolkiens bättre, om ni frågar mig...

Så slapp jag fråga vad du tycker... Har tyckt hjärtligt illa om den i år och dar! Inte en av hans bättre... Rent av den sämsta åtminstone utifrån pretentionen han lade bakom dem. Jag menar "Hå hå hå, till flaskan vi gå" är väl kanske "sämre" men ska heller inte försöka efterlikna en alvisk kulturskatt...

Vilken tur att du håller med mig! Jag var för en gångs skull riktigt hård mot Tolkien i min diktkommentar, så det är skönt att slippa stå ensam uppe på barrikaderna.

Det är nästan så att sången skulle bli dubbelt så bra om den slutade med "bergets hägn" och alltså bara innehöll de första verserna. Det är trovärdigt och tragiskt att en fager alvsångerska försvann i några berg någonstans (nej, jag finner det inte alls viktigt att läsaren här förstår vilka berg), och att Legolas glömt resten, vilket han ju ändå säger att han gjort. Du kan ju ha med sången i sin helhet i ett appendix. Sådant pysslade ju ändå farbror Tolkien själv med.

Är det inte så, kanske, att dikten blir ännu sämre av att det ingenstans förklaras vilka Nimrodel och Amroth var och vilken plats de har i ringensagan. Jag vet fortfarande inte riktigt vilka de är, kanske beror det på att jag bara läst Silmarillion en gång...

Jag är med andra ord ytterst ointresserad och oengagerad när jag läser den här dikten. Beren-Tinúvieldikten är dels bättre, dels mer engagerande eftersom jag känner till dem väl och vet att Aragorn-Arwenromansen är en modern spegling av den gamla klassiska kärlekssagan. Dikten ger därigenom onda föraningar om hur det skulle kunna gå för Aragorn och Arwen.

Nimrodel och Amroth skiter jag i.

Nå, men vi slänger väl upp den här:

Jag är inte säker på det. En dålig förklaring som mest får läsaren att tappa intresset är inte nödvändigtvis bättre än ingen förklaring alls, och så vitt jag ser är inte Nimrodel och Amroth särdeles viktiga för sagan, inte ens med ortsnamn som Dol Amroth.

Nu har jag fått klart min översättning av Frodos klagosång över Gandalf. Den blev kanske en aning oinspirerad, då den dikten inte riktigt talar till mig. Men jag är ändå hyfsat nöjd med min version!

Det tycker jag att du ska vara. Den blev fin.

Lägger upp min egen här så kan vi jämföra .
(Jag säger redan på förhand att jag är besviken att jag inte har lyckats få med att just "hans visdom" dör i Khazad-Dûm. Men jag blev för nöjd med resten av sista versen för att vilja ändra. Men är det så att någon har ett förslag, så kom gärna med det/dem.)

Jag gillar din version, Randalin! Du har flera fyndiga lösningar som jag inte kom på själv – även om jag är tillräckligt nöjd med min för att ändå inte knycka någon av dem En enkel variant för att få med visdomen i sista "ordinarie" versen vore kanske att byta lite ordningsföljd på andra raden: i strid sin stav mot sten han slog / I Khazad-dûm hans visdom dog.

Det enda jag inte riktigt gillar är första raden i din Sam-vers. Dels känns ordet "rönt" lite ansträngt i största allmänhet i det här sammanhanget, och dels känns det inte som något ord Sam skulle använda. Fast jag vet ju å andra sidan inte hur din Sam låter! Men min skulle i alla fall inte uttrycka sig så.