Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Kul att du uppskattar Hamlet.

Nåja. Ärligt talat har jag inte läst Hamlet. Tror jag – jag har i alla fall inte läst den i modern tid. Fast jag vet förstås handlingen i stora drag och har hört en massa bevingade citat. Och Lewis essä var mycket intressant ändå. Han skriver så bra! (Eller talar. Detta var ett anförande från början, tror jag.) Och det är fascinerande att se hur han tar heder och ära av hundratals år av Shakespeare-kritik och berättar hur barden egentligen borde läsas – men lyckas med konststycket att göra allt detta och ändå låta ödmjuk.

Men jag blev väldigt sugen på att läsa Hamlet nu! Fast tyvärr tycks vi inte ha den hemma. Inte på engelska i alla fall, utan bara i Hallqvists översättning (av alla). Just när så mycket har blivit till klassiska uttryck, som man delvis rent av hunnit glömma varifrån de kommer för att de är så invanda, så känns det väsentligt att läsa i original.

Förlåt, Erik, för att jag fyller din tråd med en massa ovidkommande sidoprat! Kontentan av min första kommentar var väl att jag inte gillade "Systern" nåt vidare. Men så har jag heller inte läst den aktuella boken av Ivar Lo. (Jag har överhuvudtaget bara läst en historia av honom, tror jag. Jag är lite allergisk mot arbetarlitteratur.)

Vissa delar vill man av just den anledningen läsa på svenska!

Hittar du den inte kan du få låna mitt exemplar. Kan hämtas i närheten av Sandarna(!)

Den utgåva jag oftast läser är Ordfronts pocketutgåva från 2003-04. Den är inte fullständig utan består av tretton väl utvalda pjäser. De tunna volymerna är lättlästa och bekväma att hantera. På engelska har jag Ardenutgåvan. Den är motsatsen. Varje volym innehåller inte bara texten utan även ett överflödande introduktionsmaterial och en enorm notapparat, som tillsammans sammanfattar dessa hundratals år av Shakespeareforskning. Hamlet är med förord och sådant på närmare sexhundra täta sidor.

Är det Hallqvist!? Jag har bara utgått från att det precis som alla andra klassiska svenska Shakespeare-citat är Hagberg.

Visst är det Hagberg. Eller så här: konstruktionen med så går ... i ... över och ordvalet krank är Hagberg. Annars är det mest Bjurbäck! Så här låter det i hans prosaöversättning från 1820:


Hallqvist (och flera andra) har sedan valt att behålla Hagbergs formulering.

Hallqvists Hamlet finns för övrigt i en utgåva med engelsk parallelltext. Tyvärr en ganska ful tingest.

Alla svenska översättningar av den här passagen följer inte Bjurbäck/Hagberg. Collinder (1960/1964) är en tidig avvikare:


Det är något särskilt med Collinder.

"Paradiset”, den sjätte novellen i Anderssons samling, består av fem tydligt avgränsade avsnitt. Tydligt avgränsade? I princip, ja. Avgränsningen görs med blankrad. Andersson har haft otur med en av blankraderna. Den har slukats av en sidbrytning. Men det är klart hur det är tänkt. Det gäller bara att vara observant. Alla avsnitt utom det andra inleds dessutom med ett jag. I det andra avsnittet kommer jag som fjärde ord och inleder avsnittets andra mening.

"Jag följde vägen in i skogen, och när det såg ut som om den tog slut så gjorde den ändå inte det", inleder berättaren. Det lovar gott. Jag kommer att tänka på Dantes inledning till "Helvetet". Likheten är ytlig. Jag måste ha blivit påverkad av novellens titel. I det första avsnittet går sedan berättaren runt i en glänta och observerar olika spår efter ett torp, Paradiset, som legat där.

I det andra avsnittet funderar berättaren över hur det kan ha varit att leva på torpet.

I det tredje avsnittet ger berättaren upp sina funderingar. Han får inte ihop dem.

I det fjärde och klart längsta avsnittet, lika långt som alla de andra tillsammans, får berättaren syn på en högrest karl som står i gläntan. Det visar sig att dennes släkt härstammar från torpet. I samtalet som följer blir det fakta istället för funderingar. Jag tänker åter på Dante. Den högreste bara står där i början av fjärde avsnittet och i slutet av avsnittet tar han (och hans sexåriga dotterdotter) ett kort farväl, och berättaren är åter ensam. Det påminner om hur Dante i Komedin samtalar med ett otal uppdykande individer. Jo, Dantes interlokutörer har förstås lämnat den jordiska tillvaron. Och så är de ett otal hos Dante. Fast på den lilla platå i skogen som berättaren befinner sig på är det ändå ett otal. "Det kändes som om den blivit befolkad till bristningsgränsen under vårt samtal", säger berättaren. Och den högrestes namn känns märkligt betydelsefullt. Han heter Bo, det vill säga "den bofaste". Vad ska det betyda?

I det femte avsnittet ser sig berättaren om efter sina handskar, som han har tagit av sig i första avsnittet. Där i den gamla jordkällaren verkar de ju vara. Berättaren "tar mod" till sig och nappar åt sig handskarna, men när han sätter på sig den ena känner han direkt att något är "fel". Det är blött inuti! Dessutom är handskarna väldigt stora, gamla och bruna. Han skyndar hem utan några handskar. Vad är det som händer här? Vems handskar var det? Någon tidigare torpares? Den bofastes? Vem var Bo egentligen? En ande? Någon i berättarens huvud?

Och Bjurbäck är i mycket Granberg. Så här låter det i hans prosaöversättning från 1819:


Jag lägger Granberg ovanpå Hallqvist (i pockeupplaga). Det är i princip samma format.

Här är min Ur-Hamlet!

Att Andersson en längre tid varit bekant med den där boken bekräftas av källförteckningen i hans roman Den larmande hopens dal (2008). Det är drygt 130 nummer i källförteckningen. Är det för att jag bara bläddrat i några enstaka av dem som jag inte riktigt begriper mig på Den larmande hopens dal?

Skoj! Vi hade en hel del Illustrerade klassiker hemma när jag var barn (ett arv från mina mycket äldre storebröder), även om vi inte hade just Hamlet. Men av någon anledning läste jag inte så många av dem, trots att jag i övrigt gillade serier. Möjligen hade jag, som var en bokslukare från unga år, fått för mig att det var under min värdighet att läsa förenklade versioner istället för klassikerna själva. (Fast särskilt många klassiker läste jag inte.)

Det är spännande det här, att få veta allt som gick mig förbi i Anderssons noveller! Självklart har jag inte läst Dante heller, även om jag vet att vi läste en del om honom på gymnasiet. Eftersom jag har vaga minnesbilder av hur inledningen lyder på svenska tog jag mig nu för att läsa på lite om svenska översättningar. Jag blev inte klok på vilken översättning mina minnen kommer ifrån (kan vi möjligen ha fått i uppgift att själva försöka oss på det elvastaviga versmåttet?), men det var roligt att än en gång träffa på den käre Ohlmarks. Jag visste egentligen att han hade översatt Divina Commedia också, men det hade jag glömt.


(För övrigt har jag utifrån inledningen, som anförs i alla olika svenska versioner på länken, svårt att inse att Björkeson skulle vara den överlägset bästa, som skribenten vill hävda. Hans tolkning känns poetiskt oskön, även bortsett från allt man förlorar på att skippa rimmen. Men sånt där kan man ju egentligen inte bedöma på bara några rader.)

Så tänkte inte jag, vad jag minns. Och flertalet av de jag läste i serieform läste jag faktiskt senare även i bokform. Det som hindrade mig att läsa ännu fler Illustrerade klassisker var snarare att de i ärlighetens namn var riktigt usla som serier. Det fanns ju betydligt bättre serier att läsa.


I Komedins inledningsrad anses det viktigt att det är vår levnads bana. Det kommer jag ihåg från romanen The Dante Club (2003). Det är det enda jag kommer ihåg från den. Men jag kommer även ihåg att jag kollade upp ett antal svenska översättningar och fann att Ohlmarks var den ende som hade översatt till min.

I samband med "Tysken" vill jag passa på att rekommendera Thorsten Jonssons novell "Mälaren runt" i Fly till vatten och morgon (1941). Här finns ett ställe (eller egentligen två ställen) som verkat ha hoppat upp och bitit Andersson i näsan. Han diskuterar detta i den senare delen av essän "Två noveller av Thorsten Jonsson" i Hålor av hin (2002); essäns två delar verkar tidigare ha publicerats var för sig i Ord & Bild.