Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det är vi nog!

I radioteaterns version av Bilbo hade "goblin" blivit "ork" (uttalat som det borde uttalas) och inte "vätte". Jag kan inte se någon annan anledning till ändringen än att man velat anpassa sig till Sagan om ringen. Uttalet i radioteaterns version är därför även ett argument för att "orch" ska uttalas "ork" och inget annat.

Hur är det i de andra svenska uppläsningarna av Bilbo och Sagan om ringen?

Hur står det till idag? Har Seckermotståndarna börjat vänja sig? Har anti-Baggrarna (eller "Baggerna" som Ohlmarks väl skulle skrivit) krupit till korset?
Personligen har jag bara läst Anderssons översättning en enda gång och inte ens originalet sedan dessa (skam!) och Secker har därmed aldrig hunnit rota sig i mig.

Nej - aldrig.

Nej om jag behöver omtala dem på svenska så är det fortfarande Bagger som gäller. Jag vet inte om jag kommer att läsa nyöversättningen fler gånger, håller mig nog till engelskan istället.

Jag har istället gått över alltmer till engelska, men jo, jag köpte nyöversättningens namn väldigt snabbt.

Det är bara ponnyn Bert och något mer namn (som jag inte ens kan minnas just nu) som fortfarande stör mig.

Jag har ju alltid varit väldigt possitiv till en nyöversättning. Och jag har ganska omgående anammat de "nya" namnen, så som "Secker", "Riftedal", "Malte" osv. Jag har dessutom gjort en egen översättning av hela The Hobbit, där jag konsekvent använder Anderssons namn och uttryck (bortsett att jag låter Gollum säga "min dyraste" istället för "dyrgripen min").
Men det är en sak att skriva och läsa, en annan att använda det i dagligt tal.
När jag och min Tolkienavhandlar-familj pratar om Tolkiens värld, blir det fortfarande bl a "Vattnadal", "Hobsala", "Bagger" osv. Det känns helt enkelt fel att byta ord, ungefär som att jag sedan länge skriver "Beijing" men fortfarande uttalar det "Peking".
Orsaken är nog främst att jag känner mig pretensiös och onaturlig när jag plötsligt använder helt andra ord för saker och företeelser som vi har pratat om sedan början av 70-talet. Det känns lite som att man avbryter själva diskussionen, oavsett vad den handlar om, för att istället svänga sig med nymodigheter. Lite samma känsla som när det talas om August Strindberg i teve, och någon rättar eller förtydligar med att: "Ååååågust Strindberg, menar du...!" (som det ska uttalas, för den som inte visste det ).

Jag har också övergått till det engelska originalet. Varje gång man återvänder till de olika kapitlen upplever man då på nytt en fest! Allt för mycket av djupdimensionen faller bort i översättningarna. Jag har snarare kommit att se dem som aptitretare eller introduktioner till Tolkiens värld.

Anderssons tolkning är ju på det stora hela den trognare och därmed den bättre, men på vissa punkter också andefattigare. Namn som "Secker" och "Riftedal" kan jag bara inte ta till mitt hjärta ("Malte" är dock ett gränsfall då ju den väsentliga betoningen här ligger på efternamnet, det vill säga "Smörblomma").

Jag när förhoppningen om att en framtida tredje svensk översättning nu är möjlig, en kvalitativt ny syntes av och för Tolkienälskare som tar sin utgångspunkt i det bästa ur dem båda, det vill säga som inte bara är "bokstavligt" och faktamässigt trogen till det yttre, utan som även också prioriterar att försöka fånga verkets mystiska dragningskraft och stämning, dess själ.

Det här kan jag lite grand känna igen mig i, framför allt när man pratar om verket som helhet. Jag har väldigt svårt att använda Ringarnas Herre på ett naturligt sätt, inte för att titeln inte är bra, utan för att Sagan om ringen är ett så etablerat begrepp. Det märkliga är ju att Ohlmarks (eller förlaget) inte använde Sagan om ringen som samlingsbegrepp för de tre delarna, utan Härskarringen, men i folkmun menar man ju oftast verket som helhet när man säger Sagan om ringen. Jag misstänkte att Ringarnas Herre skulle få svårt att slå igenom som namn på verket, betydligt svårare än Anderssons nomenklatur. Min pragmatiska lösning på detta var att behålla namnet Sagan om ringen som övergripande titel. Men det var jag ensam om att tycka.



Det skulle vara intressant att försöka ringa in vad som faktiskt är verkets dragningskraft, stämning och själ.

Ditt inlägg fick mig faktiskt att ta en noggrann titt i bokhyllan! En mycket intressant notering är att Nordstedts inbundna utgåvor har Sagan om ringen både som samlingstitel och som titel på första boken, medan deras illustrerade samlingsutgåva har Härskarringen som titel. Filmboxarna har Sagan om ringen som samlingstitel och Härskarringen som titel på första filmen. Konsensus tycks vara något mycket fjärran i detta sammanhang!

Anmärkningsvärt och samtidigt lite kusligt ordval där...

Ja, Ohlmarks lyckades inte ens skapa enhetlighet kring vad verket egentligen heter.



Jag märkte det inte ens!

Nej det var/är du inte, Danne.
Jag har alltid tyckt att Sagan om Ringen är en genial titel.

Den är bättre än The Lord of the Rings, enligt mig - en ganska högtravande och tråkig titel, som dessutom anspelar på Sauron som ju inte alls är verkets mest framstående antagonist, utan mer som en symbol för ondska, på samma sätt som Tengil är symbol för ondska i Bröderna Lejonhjärta, och Katla är hans redskap. Huga huga ifall den boken hette Katlas herre, eller The Lord of Katla på engelska. (Sagan om Katla hade inte varit så bra heller )

För mig är ondskan inom varje person sagans sanna antagonist, något som skymtar fram hos intressanta personer under resans gång, som Frodo själv, Bilbo, Sam, Boromir, Theoden, Denethor, Saruman, till och med Gandalf (fresta mig inte!) och framför allt Gollum/Smeagol. Däri ligger enligt mig sagans styrka och originalitet; du måste besegra ondskan i dig själv för att kunna rädda ditt land och ditt folk. Och därför gillar jag titeln Sagan om Ringen. Det låter vid första anblicken nästan oskyldig, men så fort man grips av ringars starka symbolvärde, griper även titelns mörkare botten tag i en.

Naturligtvis ska inte första delen heta Sagan om Ringen, utan Ringens brödraskap. Det är verket i sin helhet som ska heta det.

Till syvende och sist är det den titel som används av folk i allmänhet.
Att saker och ting redan är på ett visst sätt, är ett dåligt argument. Men här har vi att göra med en så inarbetad titel, att jag tror det blir svårt att tvätta bort den i dag allmänt kända och använda Sagan om Ringen. Det är som Bibeln, eller Alice i Underlandet (eg. Alice's äventyr i Underlandet), eller De tre musketörerna för att nämna några. Alla vet direkt vilket verk som avses. Jag har en nyöversättning av Bibeln hemma som på svenska heter Boken. Namnet är korrekt, men jag kommer inte långt med att använda denna nya titel. Boken, ni vet. Nä... Ja, alltså Bibeln. Så känns det: Ringarnas herre... ja, alltså Sagan om Ringen.

Ointressant, egentligen, vad jag tycker. Men det ska bli spännande att se om Norstedts uthärdar stormen, eller om de döper om Ringarnas herre i nytryck, om inte annat så för att öka försäljningssiffrorna.

Instämmer. Även om Ohlmarks gjort snudd på oförlåtliga fadäser i sin översättning, har han även gjort mycket för att verket skulle få det genomslag det fått i Sverige, samt som du påpekar, det är en väl inarbetad titel. Dessutom tycker jag den ger ett mer fornnordiskt intryck, vilket passar (med referenser till Nibelungen/Andvare och isländska sagor) särskilt som Ohlmarks omformade det hela till ett mer skandinaviskt verk (tex Fylke). I Tolkiens originalverk tycker jag att The Hobbit har mycket av denna fornnordiska prägel (både vad gäller landskap och beskrivningar av folk och personer, samt i lånen från Eddan), medan LotR är klart mer fornengelskt. Rättar man bara till del 1 (dvs till Ringens brödraskap) så är Sagan om ringen på flera sätt alltså en utmärkt titel för hela verket. Härskarringen är bara att glömma...

Vad gäller namnet Baggins, Bagger eller Secker, är min åsikt inte att Bagger är ett bättre alternativ än Secker (vilket man lätt kan tro av mitt svar på Dannes fråga ovan). Eftersom namnfrågan inte dryftats så mycket i den här tråden kanske vi kan samtala lite kring den

Jag ogillar Bagger skarpt, och tycker att Secker, med sin bättre betydelse, låter trist och stelt. Hur det låter är dock inte ett bra argument, men av alla tänkbara alternativ är frågan om jag inte hade föredragit Säcking allra mest. Det låter inte superbra, men betydelsen är rätt, och det är mjukare än Secker.

Sagans mystiska dragningskraft, stämning och själ, ja kort sagt dess verkan (för att i någon mån faktiskt bemöta Dannes undran) är något som jag tror att vi kan ana grunddragen till i Tolkiens egna seminala essäer om sagor respektive om Beowulf-elegin.

Enligt mitt menande så undgår dessa djupast liggande litterära kvaliteter den storm av stundtals knappologisk faktagranskning som Andersson tvingades huka för under sin översättargärning. En sådan minutiös trohet till detaljerna i Tolkiens värld är självfallet i högsta grad lovvärd och väl egentligen ingenting annat än ett gott tecken och ett symptom på en strävan att med i vissa fall närmast heroiska insatser göra verket rättvisa. Men för att också försöka vara lite självkritiska på denna punkt så kanske vi även bör fråga oss om denna ibland pedantiska saklighetsmani kanske, liksom ibland vårt idoga felsökande här på forumet ned till minsta korrekturnivå, i praktiken snarare delvis kunnat tillåtas att bli en distraktion från de verkligt väsentliga översättningsmässiga spörsmålen, det vill säga de litterära, och då inte minst en fingertoppskänsla för ibland subtila nyanser i stilnivå. Vad som kommuniceras i texten kan med andra ord inte ses som isolerat från hur.

Inte för att jag egentligen ser något egenvärde i att fortsätta att hacka på den i min mening alltså visserligen faktamässigt mycket korrekta men på samma gång också något andefattiga nyöversättningen, men för att ändå återknyta till trådens tema så kan det bristfälliga i den Anderssonska översättningen nog exemplifieras med förekomsten av åtminstone en uppenbarligen medveten sänkning av just stilnivå. Vad jag har i tankarna är ett till synes nästintill utpräglat fall av den typ av trivialiserande och urvattnande modernisering som Tolkien själv i Letters nr 171 ger ett avskräckande exempel på, detta genom att förevisa hur otrovärdigt och därmed berättartekniskt förkastligt Théodens tal skulle låta om det tilläts få ett modernt idiom (se citat en bit ned i denna tråd på forumet The One Ring).

Jag har inte tillräckligt på fötterna för att kunna uttala mig om huruvida sviktande stilnivå är något genomgående mönster i nyöversättningen, men jag kan här alltså ge åtminstone ett belysande exempel som jag av en händelse alldeles nyligen råkade stöta på. Det rör sig om Aragorns förtvivlade avskedshälsning till Gandalf utanför Morias trösklar, vilken utgör inledningsorden till kapitel 2:VI, "Lothlórien":


Hos Ohlmarks finner vi här – åtminstone när det kommer till stilnivå – en något sånär plausibel tolkning (dock allt annat än invändningsfri till sitt innehåll, vilket vi i sammanhanget kan låta passera okommenterat):


Hur låter då Aragorns gripande veklagan i Anderssons tappning från 2004?


Här har vi alltså inte ett, utan två initialt placerade alas ("ack") som helt har gått förlorade av oklara anledningar, störningsmoment som kanske närmast skulle kunna motsvara tillfälliga stormbyar på Morias vindpinade sluttningar... Ja, hur skall man som läsare kunna inse vidden av den rättmätige konungens förkrosselse och hjärtslitande sorg när han enbart tillåts slippa ur sig ett par närmast krasst konstaterande och knappa "tyvärr"? Ack, som läsare av den svenska nyutgåvan tvingas man här inte enbart sörja förlusten av den gode Gandalf, utan även själva den ordalydelse som syftar till att förmedla denna förlust...!