Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Så är det, men Randalin har ändå en poäng. Tolkien lyckas nog lura de flesta engelska läsare. Men på svenska luktar min första fotnot lite översättning. Och även utan mitt tillägg i fotnoten luktar det lite. Det var det jag försökte fila till. Naturligtvis bluffar jag en del, men det förstår inte normalläsaren.

Frågan är om det, med lite ansträngning, något snarlika "Sorken" är tillräckligt bra.
Jag frågar därför att jag under en tid har haft det i åtanke. Sorkar är måhända inte direkt något att hedra någon med, men kanske ändå.
Och det känns iallafall som ett banditnamn.
Problemet är naturligtvis sorkars storlek (eller brist på densamma). Det blir nåt litet och ettrigt, snarare än något karismatiskt och skärmmande.

Sorken är ett utmärkt banditnamn. Och det fungerar även med fotnotens implicita knaslogik. Men fotnoten är ändå sekundär. Så jag håller fast vid det ännu banditigare Hajen. Den där Sorken känns mer som en underhuggare, typ Sork-Robin. Ja, sork har ju faktiskt samma typ av nedsättande betydelse som cock-robin. Katjing!

Slutligen är ju frågan om man måste ha med en fotnot som inte längre fyller någon avgörande funktion i översättningen. Poängen går förlorad, så det är på ett sätt mer troget att kalla honom Hajen, som i originalet, och låta det vara bra med det.

Tack för att ni hjälper mig tänka!

Ja, kanske får jag trots allt acceptera att Hajen är så bra det blir. (Jag gillar din justerade fotnot, Ohlmarxisten! Det blir inte fullt lika krystat då.) Annars grunnar jag lite på Schakalen, och att alltså ändå gå på (något så när) ljudlikhet med sharkû. Känns som om en schakal ändå har lite mer bandit-cred än en sork.

Något som kanske inte har beaktats tillräckligt i diskussionerna, slår det mig, är ändelsen -ey. Jag tror inte att Tolkien kunde ha kallat honom The Shark. Det funkar liksom inte, det får en helt annan klang utan denna diminutive and quasiaffectionate ending, som Tolkien uttrycker det. Men även detta är svårt att fånga på svenska. Vad vore en svensk motsvarighet? Kanske -is? Fast jag har ett vagt minne (orkar inte kolla upp saken just nu) av att -is-ändelserna är ett ganska modernt, studentikost påfund. Ett ganska vanligt diminutiv är väl annars -ling, men det blir nog lite klumpigt i det här sammanhanget.

Bara rakt ur det blå, för att smaka lite på det: Vad tror ni om "Skurkern"?

Skurken har jag varit inne på, för det är ändå vad jag "hör" varje gång jag läser "Skörken". Sje-ljudet kommer inte naturligt för mig, förmodligen för att ordet är så ovanligt. Så jag läser "S-k-örken". Och tänker "Skurken". Och jag har varit sugen på att ta just Skurken, av det skälet. Men har ännu inte gjort det. Något skaver för mycket. Men jag kanske ändrar mig.

Bara häromdagen tänkte jag också på -ey, och insåg att det inte går att få till på svenska. "-is" är mycket riktigt studentikost, från slutet av 1800-talet. Man lekte med latinska ändelser, och gav svenskan ett mycket användbart suffix. Men inte här. (Jämför med "Snabbis" och du har lust - Ohlmarks smeknamn på Bregalad )

Inte heller "Hajling/Hajing" är särskilt lyckat, enligt mig. Vi har en fördel som engelskan inte har: bestämd form-ändelse. Så "Hajen" blir mycket mer ett namn än "The Shark". Och det är så vi gör med många smek-/öknamn: Gurkan, Lillen, Biffen och Bananen, Helan och Halvan, Foten, Mackie Kniven osv.

Jag gillar inte riktigt "Skurkern" för att jag tycker att den "diminutive and quasiaffectionate" dimensionen går förlorad där. Visst fungerar det som namn på en skurkboss, men det finns ingen tillstymmelse till respekt i det, vilket ändå finns i "Sharkey" och dess (sannolika) efterkonstruktion till förlaga.

Ärligt talat tror jag att vi får ge segern till Ohlmarks här - "Hajen" fungerar i all sin enkelhet väldigt bra, även om hans petande i orkiskan är diskutabel. Annars är nog "Schakalen" det enda jag hittills kan tänka mig som rimlig ersättare.



Just uttalet upplever jag dock inte som ett problem med "Skörken", det är snarare bristen på begripliga associationer som ställer till det för mig (till skillnad från Sharkey och dess rakaste översättning). Men att den bestämda ändelsen räddar oss från att behöva lägga på något "-ey"-substitut är verkligen tur!

("Skurkis" eller "Hajis" skulle gett oss aningen fel känsla, eller hur? )

Jag övergav "Schakalen" för ganska länge sedan. Men då var jag nog för mycket inne på att "Skörken" var ett kul och bra fynd.
Hela poängen med att "känna" vilken typ av djur/skurk Saruman jämförs med går som sagt förlorad med Skörken. Till och med ljudet/likheten med "Sharkû", hos mig, eftersom jag som sagt har svårt att höra sje-ljudet när jag läser Skörken.

Så helt oväntat börjar plötsligt Schakalen att vakna till liv inom mig igen.
Det är inte klockrent. Men eftersom schakaler är klassiska representanter både för skurkar/tjuvar och trollkarlar historiskt/mytologiskt, tycker jag att jag åtminstone bör överväga Schakalen.
Jag skriver in det och prövar hur det står sig.
Framför allt tycker jag nog att det ger rätt gåtfullhet och anat oråd när det nämns första gången, dvs där det ska fylla ett syfte. "Vem fan är 'Schakalen'?" så att säga.
Och med inte alltför stor ansträngning kan "sharkû" vara nästan en homonym. Tänk t ex en ork med Kalmaritisk dialekt: "Scha-ku". Då har vi nog snart "schackan" eller "schacken" i fikarummet eller i rökrutan. Och efter några decenier, så ... Så i princip godkänt även där.

Vem fan är Hajen?

Hade det inte varit för Tolkiens knasiga och sent påkomna kvasietymologi (eller vad man nu ska kalla det), så hade Hajen varit självskriven. Vem fan hade då kommit dragandes med Skurken, Skörken, Schakalen eller något annat påfund?

Självklart är det fotnoten som är upphovet till besväret. Det hade varit bättre om man kunnat behålla den ungefär som den står, istället för att ta till en rejäl omskrivning. Men dessutom är det något med "Hajen" som inte ger riktigt samma känsla som "Sharkey". Kanske är det ändelsen, kanske något annat.

Men jag lär ändå landa i Hajen till slut. Jag har inte hittat några andra alternativ som inte känns sämre.

Men hade du verkligen kommit in i de tankebanorna om fotnoten inte funnits där?

Nej, kanske inte. Men jag hade nog ändå hajat(!) till över att denna firre tycks så allmänt bekant bland inlandsboende råskinn och hober. På engelska kan man åtminstone låtsas att ordet i första hand betyder nåt annat, även om rovfiskassociationen ändå finns där hos läsaren ...

Det kan man väl på svenska också? Ja, du gjorde det just själv. Medvetet, antar jag.

Vad låtsas du förresten att det betyder på engelska?