Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag höll med om att Olssons översättning av första raden och därmed de fem första raderna inte håller ihop. Alltså, jag ogillar Olssons tolkning i sig. Sedan sa jag att Ohlmarks är bättre. Detta är relevant eftersom Olsson borde ha haft som målsättning att överträffa Ohlmarks. Vad är annars poängen med att nyöversätta? Det är ju inte så kul när det blir sämre.


Du får naturligtvis tycka vad du vill, men säger du inget mer än att "Ohlmarks ringdikt är så pass misslyckad att jag inte förstår hur den kan vara bättre än någon annan", så får du räkna med att de som inte håller med säger emot.

Självklart! Det är det diskussionsforum är till för. Det är när du stämplar mig för att vara "kategorisk" utan att överhuvudtaget försökt ta reda på vad jag anser om saker och ting som jag reagerar (negativt).

Det jag vänder mig mest emot i ditt resonemang är inte det faktum att du tycker om Ohlmarks översättning. Det är det trots allt en hel del som gör. Problemet är att du verkar tro att alla som på ett eller annat sätt ogillar Ohlmarks tolkning har blivit indoktrinerade till att tycka detta, och inte har bildat sig en egen uppfattning i frågan.

Å andra sidan kan väl ingen som följt den här debatten rimligen mena att Danne inte sagt något mer än det där i frågan ...?

Lindir, jag ser att du märker ord. Men OK, tar du det jag sa bokstavligt, så var jag för hård mot Danne.

Danne säger definitivt mer i frågan. Han har till och med en rad-för-rad-kritik av Ohlmarks tolkning. Vad jag vänder mig mot är egentligen sättet att argumentera. Det räcker tydligen att visa på brister i Ohlmarks tolkning för att avgöra att Olssons tolkning är bättre. Det spelar ingen roll vad Olsson har skrivit, för det är tydligen otänkbart att något inte är bättre än Ohlmarks tolkning. Detta menar jag är väl "kategoriskt". (Dessutom handlade kritiken mot Olsson här om att hon inte får ihop de fem första raderna och min åsikt var att Ohlmarks tolkning var bätttre i detta avseende. Missförståndet avseende vilken del av dikten det gällde har Martinus rett ut, så det behöver vi inte diskutera vidare.)

Låt oss istället för Ohlmarks diskutera det som verkligen är intressant. Hur har Olsson tänkt sig att de fem första raderna hänger ihop?

Jag har faktiskt inte sagt att jag gillar Ohlmarks tolkning. Bara att jag tycker att han i de fem första raderna inte gör Olssons magplask och att den första raden (bortsett från ett par prickar) är genial. Du verkar vilja tillskriva mig åsikter utan att försöka ta reda på vad jag verkligen anser.

Sant!



Så har jag aldrig sagt (eller argumenterat). Om du läser igenom hela tråden så ser du att

1) jag visserligen har sagt att jag föredrar Lotta Olssons version framför Åke Ohlmarks, men
2) jag inte på något sätt är helt nöjd med Olssons version

Om du vill ha mer konkreta synpunkter från mig angående Olssons version, så ska du få det, men mina synpunkter finns inbakade i den här kritiken. Jag håller inte med om allt som vi i referensgruppen kom fram till angående Olssons version (jag är exempelvis mycket förtjust i "en ring att"-delen), men mycket av det.

OK, låt oss sluta diskutera vem som sagt vad. Jag vill gärna veta mer om hur du ser på Olssons tolkning, speciellt hur man får ihop hennes fem första rader till en helhet.

Jag hade stort utbyte av referensgruppens kritik och håller med om mycket. Dock tycker jag att ni missade just hur de fem första raderna går ihop. Om man följer referensgruppens kritik och placerar "Three" först får man nog ihop det, men i referensgruppens kritik framstår det som att det endast handlar om bristande symmetri. Det handlar om mer än så.

OK, här är mina kommentarer till Olssons ringdikt:

Ringar tre skall alver se, under himlens rand,

Detta är tolkningens sämsta rad, utan konkurrens. Problemen med raden är
1) Den frångår det i originalet så viktiga uppräkningstillägget, och förstör sålunda helhetsintrycket av de fyra första raderna
2) Den offrar innehållet för att få till det jämförelsevis oviktiga inrimmet "tre/se"
3) Och kanske framför allt, det obegripliga slutet. "Himlens rand" betyder horisonten, och det är hel oförklarligt hur alverna kan se några ringar under horisonten...
4) Raden för även med sig någon form av syftningsfel, eftersom de efterföljande "sju", "nio" och "en" inte går ihop med "ringar tre".

sju för dvärgars härskare, som djupt i berget bor,

Fullt godkänd.

nio för människor, som döden tar omhand,

Missar allitterationen, och låter dessutom för "snäll", men i stort sett OK.

en för Mörkret herre, på mörka tronen stor,

"Mörka tronen stor" är inte idealiskt, men det duger.

i Mordor, i skuggornas land

Frångår versmåttet helt i onödan.

En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och till mörkret ge dem,

Den hittills bästa översättningen av dessa rader jag har sett. Jag har inget att klaga på.

i Mordor, i skuggornas land.

Se ovan.

Min ringversenvig mellan Ohlmarks och Olsson

Ol: Ringar tre skall alver se, under himlens rand,
Oh: Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå,

Båda tabbar sig rejält i denna första rad. Olsson förstör symmetrin, innehållet och hittar på obegripliga uttryck. Ohlmarks behåller symmetrin, men använder "älvkungar", och jag begriper fortfarande inte vad "högt i det blå" syftar på. Sammantaget vinner dock Ohlmarks den här ronden.

Betyg:
Ol: 1
Oh: 2

Ol: sju för dvärgars härskare, som djupt i berget bor,
Oh: sju för dvärgars furstar i salarna av sten,

Båda raderna är bra översatta, men Ohlmarks kommer närmare originalet.

Betyg:
Ol: 4
Oh: 5

Ol: nio för människor, som döden tar omhand,
Oh: nio för de dödliga, som köttets väg skall gå,

Olssons är lite för gullig, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ohlmars "köttets väg". Dessutom missar han att även dvärgar är dödliga.

Betyg:
Ol: 3
Oh: 2

Ol: en för Mörkret herre, på mörka tronen stor,
Oh: en för Mörkrets herre i ondskans dunkla sken

Återigen är Olssons för gullig, men Ohlmarks något fabulerande variant tilltalar mig inte alls.

Betyg:
Ol: 3
Oh: 2

Ol: i Mordor, i skuggornas land
Oh: i Mordorslandets hisnande gruva.

Olssons version frångår versmåttet, men är innehållsmässigt någorlunda korrekt. Ohlmarks är helt ute och cyklar med sitt klumpiga "Mordorslandets" och den "hisnande gruvan".

Betyg:
Ol: 2,5
Oh: 1

Ol: En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och till mörkret ge dem,
Oh: En ringa att sämja dem, en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem

Olssons version är, som sagt, i mitt tycke nästintill perfekt. Ohlmarks version frångår versmått, innehåll, ordval och han lyckas dessutom med bedriften att hitta på ord som inte existerar. Det enda positiva jag kan säga är att den möjligen är en smula suggestiv.

Betyg:
Ol: 5
Oh: 1,5

Ol: i Mordor, i skuggornas land.
Oh: i Mordors land där skuggorna ruva.

Man kan fråga sig varför Ohlmarks inte använde den här meningen vid båda tillfällena. Raden i sig får högsta betyg, men inkonsekvensen drar ner det.

Betyg:
Ol: 2,5
Oh: 3

Mina snittbetyg på hela versen:
Lotta Olsson: 3
Åke Ohlmarks: 2,36

Sämja, tämja och främja är ju faktiskt svenska ord men jag tycker det är lite humle och dumle över det. Lotta Olssons dikt är för mig så mycket barnsligare än Tolkiens starka dikt och Ohlmarks cyklar omkring lite grann.

Tur att vi har såna duktiga forumister som lägger ner manken på att översätta den till det yttersta. Ivrigt påhejade av oss andra, mindre diktbegåvade.

Jag tror att "Best of Tolkien's Arda" skulle bli mycket bättre än Olsson verser. Jag tycker knappt att det inte finns en vers där vi inte har överträffat både Olsson och Ohlmarks.

Ordet "sämja" existerar inte som verb, vilket jag har påpekat förr

Vaddå verb? Grannsämja?

Grannsämja är ett substantiv.

Ohlmarks använder ordet "sämja" som verb i sin ringvers (det står ett "att" framför, vilket visar detta ), ordet "sämja" finns inte som verb i svenska språket.

Grannsämja är ett substantiv, "det råder grannsämja mellan oss", men i dikten använder ÅO "sämja" som ett verb att Ringen gör ngt, "sämjer" de övriga ringarna, tycker det låter hyfsat iaf.

[red blev visst dubbelsvar ]

Om man kan acceptera att Ohlmarks använder ordet på ett "nyskapande" sätt (själv tycker jag att det lyser nödrim om det) kvarstår fortfarande problemet att Härskarringen inte på något sätt "sämjde" de andra Ringarna...