Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Stort grattis!!!
Jo, vi har ju den lyxen att ingen deadline föreligger. Så, tack och lov kan vi ändra och granska hur länge som helst.
Sedan min 1:a blev klar har många ord flutit under broarna.
Den blir undan för undan bättre.
Klar vete fåglarna om den nånsin blir...?
Grattis igen!!!

Tack!

Men man skall aldrig ropa hej! Det finns nog mycket att fila på fortfarande. Nu läste jag mer eller mindre av en slump om de sista fyra-fem sidorna i Khazad-dûms bro, och bara där hittade jag fem-sex småsaker som jag kände att jag behövde ändra. Fast jag har en känsla av att de två Moria-kapitlen är lite mindre genomarbetade än resten, då de gick misstänkt fort att översätta. Så kanske – förhoppningsvis! – var detta inte symptomatiskt för färdighetsgraden i resten av översättningen. Men någon gång får jag nog ta mig tid att läsa igenom hela klabbet från början till slut i en sista finslipning. Förutom Moria-kapitlen kommer jag då att fokusera extra på första kapitlet, som nog inte har blivit tillräckligt genomgånget i modern tid; det översatte jag ju redan 2009, innan jag riktigt var medveten om att jag menade allvar.

(Jag har laddat upp en ny version av dokumentet med mina ändringar införda, ifall någon är intresserad nog att faktiskt vilja ha den mest optimala versionen. )

Ja, grattis!


Nu har jag i princip inte läst mer än Mazarbulboken i din översättning. Och den är alltför bra!

Berättaren vill uppenbarligen att vi inte bara ska höra Gandalfs uppläsning utan även liksom se boken framför oss. Men då gäller det att läsaren förstår det. Och som ett antal sättare och översättare bevisat är det inte självklart.

Vid en översättning gäller det därför att inte tvätta texten för mycket. Du och Andersson tvättar alla tre sidorna ordentligt. De där två gemenerna i Oris text är i princip de enda fläckar Andersson lämnar kvar; du lämnar kanske någon till. Det gör berättarens tanke ännu lättare att missa. De där två gemenerna känns mest förvirrande i sin ensamhet. Då är det faktiskt bättre att som Ohlmarks tvätta bort även dem. Då fungerar ändå texten som text.

Jag tycker mest att ordvalet är förvånande. Han gick väl ganska hårt åt C. S. Lewis för att han blandade och gav.


Mycket fiffig lösning! Då kommer man istället genast att tänka på den gamle asen Vidar, "han från skogen".

Randalin: Jag gillar vidaralverna; jag fick också associationen till asen. De är en gren av Teleri, och nära släkt med Sindar (Thingol, Beleg och gänget) och deras språk har stora likheter med sindarin (men tillräckligt olikt för att Frodo inte ska förstå).

Kamelen: Enligt H K Fauskanger, känd norsk Quenya-vetare, med flera, är dubbelpricks-diakriterna ¨ över a, e och o (ä, ë, ö) helt onödiga i skandinaviska språk (för vi uttalar dem redan ungefär som i alviskan), när man translitererar alviska namn till vårt latinska alfabet. Anledningarna till att dessa diakriter fanns där i originalet beror på att Tolkien ville att engelska läsare skulle förstå att samtliga vokaler skulle uttalas (och som vokaler, inte konsonanter), alltså: diakriter för att minska oklarheten om uttalet. Om du har kvar dubbelpricks-diakriterna även i svenskan, minskar eller ökar du då osäkerheten på hur de ska uttalas?

Alviska språk använder vissa andra diakriter; den vanligaste motsvaras av akut-accent á, é osv, och markerar längd på vokalen. Dessa ska naturligtvis vara kvar.

Ja, så mycket står nog klart, men det är betydligt svårare att se precis vad det skall föreställa. Om syftet är åskådliggöra dålig koll på stavning och skriftspråk så är det inte särskilt konsekvent eller snyggt genomfört av Tolkien - plus att det som sagt rimmar illa med vad som sägs om Oris förmåga att "write well" precis innan. Och det är svårt att emulera det hela på svenska när det inte är klart vad professorn är ute efter.

Det enda man kan ta efter och vara ganska säker på att få till samma effekt som i originalet är just de där inledande gemenerna. novembre och yestre känns mest som en stavning gissad utifrån uttalet, av någon som är bekant med den generella engelska principen att -re på slutet uttalas -er, men som inte är bekant med just dessa ord. I så fall blir det inte alls bra med samma -re på svenska, som ju uttalas som det stavas. Snarare skulle man kanske skriva det novämber eller liknande? (Fast det ser mycket fulare ut än originalets variant!)

Eller skall Oris problem med ändelsen illustrera att han är mer van att skriva med runor, där såna där avslutningar bara skrivs med -R? (Om de nu gör det: jag har aldrig närmare studerat Tolkiens olika runalfabet.) Och det där med gemener är långifrån glasklart heller. Ger det verkligen samma effekt att skriva dit okynnesversaler på svenska som det gör att skriva normalt versaliserade ord med gemener på engelska? Jag är skeptisk. Och särskrivningen slutligen ser betydligt fulare ut på svenska än på engelska, även om du har rätt i att man normalt har versal på båda delarna om man särskriver namn på det viset, vilket gör att den ser suspekt ut även på engelska.


Där kan du ha en poäng! Om man inte lyckas bli tillräckligt klok på vad Tolkien håller på med för att kunna ta efter helt och hållet är det kanske bättre att låta bli. Får fundera på saken...



Ja, det är jag naturligtvis väl medveten om. Hade det inte varit för det hade det varit fullständigt självklart att ha kvar prickarna. Nu är det mer öppet, där det där är ett argument emot.

Tolkien är hyfsat tydlig i det där uppsatsutkastet från slutet av sextiotalet som jag citerade någon rad från. Och de utkast till Mazarbultexterna som finns i HoMe vittnar om att Tolkien utformat texterna med sedvanlig eftertanke och omsorg. Flera av de språkliga avvikelser som finns i de publicerade texterna finns inte i utkasten, fast precis det aktuella ordet eller den aktuella frasen finns med. Tolkien var säkerligen inspirerad av den variation och inkonsekvens som han hade mött i gamla medeltida handskrifter.


Det finns ingen anledning att tolka "well" på det viset.


Min Ori har kanske fastnat i någon gammal form (med det ena eller andra uttalet). Eller så har han i all hast kastat om bokstäverna. Eller så speglar stavningen helt enkelt hans brutna väströna. Eller så ...

Nu var det länge sen jag rapporterade i den här tråden om min framfart, så det är väl på tiden! Jag blev nu i helgen klar med andra kapitlet, Rohans ryttare, i andra volymen. Det går alltså fortfarande framåt, om än inte särskilt fort! Parallellt med översättandet håller jag också min hemsida uppdaterad med de namn och dikter jag träffar på, så där händer det saker löpande. Just nu håller jag på att lägga upp lite fler utdrag i original och alla tre översättningarna, så att man kan jämföra rakt av. Målet är att ha ett utdrag per kapitel, men jag ligger några kapitel efter och påtar för tillfället med de sista kapitlen i förra volymen.

Jag blev just klar med andra bokens fjärde kapitel, Trädskägge! Det tog sin modiga tid, nästan två månader – men så är det också det näst längsta kapitlet i boken, tror jag vi kom fram till när vi senast diskuterade saken. (Ids inte leta rätt på diskussionen eller verifiera i böckerna just nu.)

Tror faktiskt jag skall fira genom att lägga ut översättningen till beskådande här! Det var länge sen, tror inte jag har gjort det alls för andra volymen än så länge. Men först skall jag förstås korrekturläsa ordentligt, och kanske också försöka få färdigt någon till av de diktöversättningar jag släpar efter med (just nu står dessa på engelska i mitt manuskript), så det kanske dröjer några dagar innan jag lägger upp det. Håll ögonen öppna, den som till äventyrs är intresserad! (För som vanligt kommer jag inte att låta det ligga uppe särskilt länge, bara ett par dagar eller så.)

Hur går det egentligen för dig, Randalin? Det var länge sedan du rapporterade om din framfart! Jag gissar att du har kommit långt in i tredje volymen vid det här laget? Eller fastnade du i den där tråkiga omkommateringen och tappade sugen?

Nej, sugen har jag inte tappat!
Jag har förvisso gjort en del kommatering (ca fyra kapitel) och därutöver inte översatt mycket. Ligger och skvalpar i Gondors belägring sedan ett halvår.
Detta beror mest på att jag har gått en (egentligen två) skrivarkurser i höst/vinter där jag har arbetat med egna texter. Kursen är snart slut.
Genom kursen har jag fått kontakt med mina egna inklingar: ett sällskap som ses var annan/var tredje vecka och jämför texter, läser högt för varandra och värderar osv. (Har tyvärr inte kunnat gå dit själv ännu, men det ska det snart bli ändring på.)

Därutöver har jag gett mig på den anspråkslösa uppgiften att skriva "uppföljaren" till Sagan om ringen. Jag har inte läst den mest kända (ryska) och ska nog inte göra det heller om jag vill ta mig själv på allvar.
Jag har hittat en mycket bra idé utifrån ringensagan som går att jobba vidare på (på samma sätt som ringen är länken mellan hobbiten och ringensagan).
Jag har målmedvetet utgått från vad Tolkien påstår händer efter ringens krig - ingenting får ändras - och vidare utgått från vad TA-medlemmar påstått att de vill ha med i en tänkt uppföljare.
Men framför allt har jag tänkt logiskt och luktat lite på Tolkiens påbörjade uppföljare som det aldrig blev nånting med, ity han ansåg världen alltför destruktiv och trist efter det magiska tidevarvets slut.
Jag har upptäckt att hans värld inte är fullt så magibefriad som han tror och att detta kan användas i kontrast mot hans allt mer människostyrda värld (ungefär på samma sätt som i ringensagan där den mesta magin är förlegad/föråldrad och passé).

Nästa viktiga utgångspunkt för en sånhär uppföljare är att de enda som vill läsa den är de som tyckte om ringensagan och gärna skulle vilja ha den oläst (för att få uppleva den en gång till). Således lägger jag Bilbo/Ringensagan som en mall över skrivprocessen och kör på utan att fördenskull göra en kopia/ett plagiat. Inte minst som professorn själv gjorde så när han uppföljde Bilbo.

Om det nånsin blir nåt med detta lilla projekt får väl framtiden utröna. Men så är det med det, kära kamel.
Och kära alla andra!

Ses snart igen.

Intressant, Randalin. Jag är överlag mycket skeptisk till uppföljare till andras verk (och en bläddring i Perumovs historia var inte uppmuntrande), men jag tror du har rätt ingång. Ska bli kul att läsa den om sisådär 70 år.

Om 70 år är min son nästan 92, så på det viset kan släkten upprepa släkten Tolkiens tradition.
(Själv är jag mull.)

Jaså, ja ja, men jag menade ju att jag ville läsa deluxutgåvan (med färgbilder på alla dvärghandskrifterna) som kommer ut när boken firar 50 år!

Vidare håller jag med dig om att uppföljare till andras verk är en styggelse!
Eftersom jag har varit sambo med det här verket i trettiosju år känner jag det dock rätt väl (i synnerhet som jag har översatt ca tre fjärdedelar av Hobbiten/Ringensagan), så jag tog mig friheten att Ohlmarksa lite när idéerna ändå pockade på.

Det är ingen lätt uppgift. Först måste man skapa fiktiva släktträd, släktkrönikor och interna relationer mellan många hundra personer. Sedan måste man parallellt med det skriva en ca tvåhundraårig historia för åtminstone ett tjugotal orter i Midgård. Vidare måste man sätta sig in i maktkamp, politiska strategier och lära sig tänka som "fienden" för att över huvud taget kunna få till en trovärdig "plot".
Och så måste man kunna bibehålla spänningen i en historia som är många hundra sidor lång.

Och så måste man kunna skriva som Tolkien!

... På svenska ...?

Som sagt: man ska vara mycket skeptisk till folks uppföljare av andras verk ...