Ohlmarxisten skrev:
Det är väl så att det är jämförelsevis enkelt att avgöra vad som "låter" svenskt, men det är absolut inte en svartvit egenskap. Jag vill absolut hävda att det kan låta mer eller mindre svenskt. Att sedan återföra "låter svenskt" på "konventioner" är en helt annan sak. Om du tycker det är enkelt, så borde till exempel stora delar av svensk grammatisk forskning kunna läggas ned. Du borde dessutom om du menar allvar enkelt kunna överbevisa mig om att just "Klivaren" är fullt idiomatisk svenska. Jag skulle hävda att det faktiskt är rimligare som du säger att den som påstår att det är oidiomatisk svenska förklarar varför. Håller du med? Om ja, varför är det så? Har du i så fall någon idé om varför?
Fastställandet av hur svenska språkliga konventioner ser ut är (ofta men) ingalunda alltid trivialt. Det innebär ju dock inte, menar jag, att det räcker med att någon säger att något i hans eller hennes personliga öron "låter" (mer eller mindre)
osvenskt, för att man ska kunna säga att det faktiskt är så. Vars och ens personliga språköra är förvisso det första verktyget att identifiera
möjliga avsteg från svenska språkliga konventioner. Men det var och en
egentligen kan höra är normalt nog inte mer än avsteg från reglerna för hans eller hennes
personliga språk. För att man ska kunna säga att någon
annans språk faktiskt
är (mer eller mindre) osvenskt måste antagandet kunna bekräftas i faktiskt svenskt språkbruk eller, i
första hand, i de normerande råd och rekommendationer i SAOL och från
Svenska språknämnden etc. i vilka hänsyn tas även till språkets strukturella egenskaper. Att bevisbördan vilar så ser jag närmast som en självklarhet. Det verkar som om det också är din uppfattning.
Också utan några som helst kunskaper om faktiska svenska konventioner, bör väl för övrigt den som säger att något låter osvenskt åtminstone kunna ge besked om
på vad sätt.
Ohlmarxisten skrev:
Jag menade inte att det var någon större oenighet i ordvalstråden utan att den visar på att det inte är svartvitt vad som är idiomatisk svenska. Det finns definitivt nyanser i diskussionen. Vi var nog eniga om att de krumma ryttarna var tämligen misslyckade. Om jag kommer ihåg rätt tyckte dock Kamelen att de krumma ryttarna inte var något att egentligen bry sig om även om han själv inte skulle ha översatt så. Jag tyckte att det inte var strikt sett fel men ändå heltokigt. Du och andersson tyckte närmast att det var fel. Om man tillåter sig tolkningen att ryttarna var kutryggiga är saken delvis en annan, men det menade väl ingen egentligen.
Nog uppfattade jag också
denna diskussion, om den krumme nazgûlen, som en fråga om semantiskt innehåll snarare än om form (idiomatiska konventioner). Dvs. jag, liksom andersson, läste "krum figur" tämligen käpprätt som just "kutryggig figur" (ordförklaringen i SAOL är "krokig") och därmed semantiskt fel. Medan du och Kamelen väl menade att den läsningen är mest näraliggande men inte alldeles given, dvs. att Anderssons ordval återger originalets klang och betydelse
illa men möjligen inte fullständigt fel. Något egentligt
idiomatiskt fel (när man alltså bortser från semantiken och accepterar kutryggiga nazgûler) ser jag i själva verket inte i Anderssons mening: "Bredvid stod en krum svart figur."
Förresten undrar jag om inte Andersson helt enkelt, i hastigheten, kan ha läst meningen "Beside it stooped a black figure" fel och fått den till "Beside it stood a stooped black figure". (Se "stooped" i
Century Dictionary Online.)
Ohlmarxisten skrev:
Även om "Strider" är ett ord, så förekommer det ju på mängder av ställen och ditt främsta argument mot "Vidstige" verkar vara att det finns ett antal ställen i texten där det inte fungerar att "Vidstige" är "välklingande". Jag tror att det ofta är svårt att diskutera enskilda ord och namn utan att ta hänsyn till helheten.
Självfallet ska man se till helheten vid översättningen.
Ett mycket
viktigt ord är "Strider", och att det förekommer på flera ställen i texten ställer extra höga krav inte minst på "troheten" i översättningen (det semantiska innehållet, inklusive sådant som välklang). Namnet bör fungera på varje ställe i texten där det förekommer.
Att det bara är just ett enstaka ord/namn (och inte ett helt kapitel t.ex.) innebär dock att det vid översättningen bör vara relativt lätt att undvika brott mot idiomatiska konventioner i det svenska språket. T.ex. vill jag hävda, om översättningen av ett
enstaka namn, att det knappast är grund för beskyllningen osvensk ens om man kan påvisa att den till sin form är mindre
vanlig i svenskan, så länge den förekommer. Sådan statistik blir relevant först då en större grupp namn bedöms.
Att det naturligtvis ändå är önskvärt att
i källspråket till formen vanliga namn översätts till namn som är till formen vanliga i målspråket, det är en fråga om "trohet" (bevarande av semantiskt innehåll) snarare än om genomskinlighet.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
. "Ryttarna föreföll sitta på sina väldiga springare som hotfulla statyer på en kulle". Visst, det finns säkert kutryggiga statyer. Men den naturliga tolkningen på svenska är snarare att de är "raka i ryggen", speciellt som de är "hotfulla" och hästarna är "väldiga". Så det är nog trots allt så att den krumme ryttaren (om man ser till hela boken) inte är idiomatisk.