Den där stora diskussionen. För mig är översättning att så nära som möjligt försöka förmedla författaren. Översättaren ska idealt inte märkas öht - ngt som är praktiskt omöjligt, men sådan ska ambitionen vara. Ligga på samma stilnivå och förmedla samma historia, samma moral, samma personer osv. En språklig stil som på ngt sätt motsvarar originalet.
Skräckexempel:
Marion Zimmer Bradley berättar om hur hon översattes till tyska och fick se ett exemplar av boken ("The Planet Savers") som hade som hon tyckte ett konstigt omslag. Hon kollade, nej det fanns ingen sån historia i hennes bok. Hennes tyska var inte så bra, men det kom fram att översättaren helt enkelt skrivit till ett kapitel eftersom förlaget ansåg att boken var för kort för att passa in i deras utgivning ... (Motsatsen till de amerikanska förlagen som vid den tiden ansåg att sf fick vara på max 150 sidor).
R A Heinlein, "Glory Road"/"Ärans väg". Läs inte svenska översättningen. Översättaren verkar tycka illa om hjältens (Oscars) utgjutelser när han väljer sitt svärd och kortar texten där (och på några ställen till), tyvärr finns det hänvisningar till det här på andra ställen i boken.
"Orions bälte" gammal fantasy klassiker, har jag för mig att ett väsentligt chiffer är bortklippt i.
En bok av Olaf Stapledon (tror jag) förlaget/översättaren tyckte sista kapitlet var onödigt i (förlagstekniska skäl?).
Många böcker som sorteras som kiosklitteratur behandlas som skräp, helt utan respekt. På Harlekin t exförväntas översättare skriva om boken oavsett hur den är skriven till en viss språkstandard. Att ngn
tycker en bok är skräp är ingen ursäkt, det man gör är att ta ifrån läsaren rätten att själv avgöra.
Det Bästa är ett kapitel för sig, de kortar ner och talar om det, bort med fula ord, sex och våld ...
Överättare som vill göra "tolkningar" slår mig som lite patetiska, varför skriver de inget eget istället? eller gör film? Eller översätter/tolkar vers och skriver "efter NN"?
Gör man film däremot, teater ännu värre, serier ... då finns det vissa saker i mediet, berättandet som ger en rätt att ändra och tajta till en historia. Filmer kan i motsats till böcker vara för långa
Publiken antas inte klara av för många personer, eller flera parallella handligar - hm, filmatisera William Gibsonroman? - jag är inte säker på att det stämmer, men det är dyrt att göra film också. Vissa sätt att berätta fungerar inte på film, somligt är omöjligt på en teaterscen osv.
Vad jag avskyr är sånt som att helt ändra karaktärer eller slut. Ta t ex Disney, jag vägrar se "Den Lilla Sjöjungfrun" och tänker inte se den, samma sak med "Taran och den svarta kitteln". Jag såg "Ringaren ..." (läste boken senare faktiskt, men jag visste att det inte är en lyckligt sluthistoria), jag är arg på hur historien använts. Speciellt när folk sedan säger "äntligen en Disney-film för vuxna!" - jag väntar med spänning på "Romeo och Julia" respektive "Hamlet" i Disneytappning!
Ett annat skräckexempel är "Starship Troopers" som är ett rent lustmord på en mkt intressant idé-roman.
Jämfört med det här är ju PJ uthärdlig! Han har en alldeles för tjock bok han ska få ihop tre filmer på max tre och en halv timme var av, det blir som det blir (Samma med HP, skrattar elakt när jag tänker på "Goblet of Fire").
Det som retar mig är vad han gjort med Faramir, det känns värst, det är inte ens en tolkning! Gimli är inget vidare heller, nej.
Att utveckla Arwen och ge henne lite mer plats är inte så illa (fast jag hade klarat mig med mindre, känns rätt Hollywood också).
TTT gillar jag inte, striden känns fel mer som en demo för ett datorspel, den känns tunn jämfört med boken, den känns inte särkilt trogen heller.
Ork-odlingarna är ett helt onödigt tillägg.
(Vad skönt jag har glömt mkt!)
Ändå har han fått med mkt, hur både små och stora pjäser i spelet kämpar, den store hjälten är ju Sam.
Men vissa saker fungerar som ord, annat som bilder; Därför är det friare att ändra i en film.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
