Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Vad gäller "skräckexemplet" så kan jag, om jag inte minns helt galet, bekräfta att du har rätt, Kamelen. I ett sent skede ändrades det enda, men det andra glömdes bort.

Jag noterar nu, när vi ändå är inne på kusarna, att jag i min översättning skrev "De svarta hästarna fylldes med vanvett". Det kan få stå kvar och tjäna som ett varnande exempel på varför det inte alltid är så lyckat med en rak översättning...

Jag måste säga att jag personligen tycker bättre om Kamelens översättning än Anderssons. Fortfarande är det inte alls i samma klass som orginalet, men Kamelens text känns ändå mer "rätt".

De två sista meningarna har en tydlig parallell i ett tidigare stycke.



Andersson borde ha använt verbet "beordra" även i det senare fallet istället för det svagare "tvinga". Tolkien använder ju "command" på båda ställena. Andersson försvagar den parallellitet som finns hos Tolkien. Något annat problem kan jag inte se. Förklara gärna närmare.

"Obekant" tycker jag är betydligt sämre än "farofylld". Men "farofylld" är inte heller optimalt. Jag gillar till exempel ditt val "oviss" bättre.


Detta är väl närmast en felöversättning. Till fellistan?

Främsta orsaken till att det blir fel hos Andersson är att han har översatt ett but till "och" istället för "men": Den här passagen betyder att det som tvingade honom att stanna var hatet, och att han inte längre orkade stå emot det utan gav efter för det. Tolkiens original däremot betyder något annat: Något befaller honom att stanna. Hatet väcks visserligen i honom igen (precis som i den tidigare passage du hänvisar till), men den här gången (till skillnad från då) räcker hatet inte till för att han skall orka stå emot befallningen.

Alltså: Hos Tolkien blir han (telepatiskt) befalld att stanna. Hatet (mot de som befaller honom) väcks, det hjälper honom att kämpa emot, men det räcker inte till den här gången, han stannar ändå.
Hos Andersson däremot känner han ett så starkt hat mot fienderna att han tvingas stanna och (underförstått) ta strid mot dem. Han försöker kämpa emot hatet, men det övermannar honom. Det är hans eget hat som gör jobbet, någon telepatisk befallning förekommer inte. Anledningen till att han stannar har alltså helt förändrats i Anderssons version. Förmodligen är det hur han missförstått den andra meningen som gör att han bytt ut "beordrade" mot "tvingade" i första meningen, då det ordet bättre passar in i Anderssons version av händelseförloppet.

Det här bör definitivt tas med i fellistan.



"Obekant" var inte ett översättningsförslag utan ett försök att förklara vilken information jag tycker att ordet uncertain förmedlar, nämligen att Frodo inte är bekant med vägen och inte vet vilka faror som kan tänkas lura där.



Ja, jag antar det. Men det är ett ganska oväsentligt fel som inte gör någon större skillnad, jämfört med "hatfelet" ovan som jag tycker är betydligt grövre.

Tack för en tydlig förklaring av vad du menade! Jag håller definitivt med om att "men" hade varit betydligt bättre än "och". Ännu ett dåligt ordval av Andersson. Jag ser dock inte att "och" tvingar fram en läsning där det är hatet som Frodo inte kan stå emot. Visst, syftningen är oklar. Men jag ser inget som hindrar att man läser meningen som en förkortad variant av något i stil med följande: "Hatet vällde fram inom honom igen, och nu hade han inte längre styrka att stå emot det som tvingade honom att göra halt."

Vad avgör då hur man förstår syftningen? Jag ser inte det egna hatet som något man "står emot". Man talar ju hellre om att "kontrollera" sitt hat. Det förefaller dessutom märkligt att ett hat som inte går att kontrollera (eller "stå emot") skulle tvinga någon att stå stilla. Om hatet väller fram och man på grund av hatet står stilla, så har man nog hatet under kontroll. Dessutom får jag inte ihop din läsning med Anderssons översättning av den tidigare passagen. Det framgår där klart att det är de svarta ryttarna som "beordrar" Frodo att stå stilla och att det närmast är känslan av att bli beordrad att stanna som väcker hatet hos honom och inte tvärtom. Varför vända på orsakssambandet senare? Enda förklaringen jag ser är att Andersson i så fall helt har missat hur texten hänger ihop och inte har sett sambandet mellan de två passagerna.

Faktagranskarna kanske vet något om hur Andersson tänkte?