Språket i "Ringens brödraskap"

Den stegrande kamelen · **Postat:** mån nov 15, 2004 2:45 am

Jag tänkte att det kanske kunde vara kul att titta på ett lite längre stycke ur nyöversättningen, och inte bara de små snuttar vi kikar på i tråden om ordval. I en längre text finns ju möjlighet att inte bara fundera över enskilda ordval utan också Anderssons språk och stil i stort, hur väl han lyckas förmedla känslan ur originalet.

Nedanstående stycke är - till skillnad från de snuttar jag brukar lyfta fram i ordvalstråden - inte valt för att jag har hittat något särskilt att klaga på just här (även om jag för all del hade kunnat lyfta fram ett par mindre lyckade detaljer, och kanske också gör så lite senare), utan anledningen att det blev just detta stycke är för att det är dramatiskt och stämningsladdat i original, och därför kan vara extra intressant att titta på. Det är dessutom ett avsnitt som jag gillar!

Andersson (sid 272-275) skrev:

Landsvägen löpte fortfarande stadigt nedåt, och nu växte gräset ibland frodigt på båda sidor, och där gick hobbitarna helst för att spara sina trötta fötter. Sent på eftermiddagen kom de till en plats där vägen plötsligt vek in i höga furors mörka skugga, och sedan ledde den in i en djup nedskärning mellan branta fuktiga väggar av röd sten. Det ekade av deras skyndsamma steg; och det lät som om många steg följde deras egna. Plötsligt, som genom en port av ljus, kom vägen ut på öppen mark igen. Där, nedanför en brant backe, såg de ett flackt landskap som sträckte sig halvannan kilometer bort till Riftedals vad. På bortre sidan var brinken brant och brun, och en stig vindlade sig uppför den; och där bortom steg de höga bergen skuldra vid skuldra och topp bakom topp ända upp till den bleka himlen.
Det hängde fortfarande ett eko av förföljande steg i hålvägen bakom dem - ett brusande ljud, som om det hade börjat blåsa i furornas grenar. Ett ögonblick stannade Glorfindel och lyssnade, och sedan störtade han framåt och gav hals.
»Fly!« ropade han. »Fly! Fienden är över oss!«
Den vita hästen satte av med ett språng. Hobbitarna sprang nedför backen. Glorfindel och Vidstige kom som eftertrupp. De hade bara hunnit över halva slätten när de hörde galopperande hästar. Ut ur porten mellan träden som de just lämnat kom en svart ryttare. Han höll in sin häst, stannade, vajade i sadeln. En till kom efter, och ytterligare en; sedan två till.
»Rid iväg! Rid!« ropade Glorfindel till Frodo.
Han lydde inte genast, ty han greps av en märklig ovilja. Han tyglade hästen till skritt, vände sig om och tittade. Ryttarna föreföll sitta på sina väldiga springare som hotfulla statyer på en kulle, mörka och massiva, medan all skog och mark omkring dem liksom avlägsnade sig i ett dis. Plötsligt insåg han att de tigande beordrade honom att vänta. Då vaknade både skräcken och hatet inom honom. Handen lämnade tygeln och grep fästet till svärdet, som lyste som en röd blixt när han drog det.
»Rid iväg! Rid iväg!« ropade Glorfindel, och sedan ropade han högt och tydligt till hästen på alvmål: noro lim, noro lim, Asfaloth!
Genast satte den vita hästen fart och sprang vindsnabbt över det sista stycket. I samma ögonblick tog de svarta hästarna upp jakten, och från ryttarna hördes ett förfärligt skri, likadant som det Frodo hade hört fylla skogen med skräck i Östfjärding långt i fjärran. Det blev besvarat; och till Frodos och hans vänners förtvivlan kom fyra andra ryttare framflygande från träden och klipporna till vänster. Två red mot Frodo; två galopperade i vild fart mot vadstället för att skära av flyktvägen. Det tycktes honom att de var snabbare än vinden och blev allt större och svartare ju närmare de kom honom.
Frodo kastade en blick över axeln. Han såg inte längre sina vänner. Ryttarna bakom halkade efter: inte ens deras väldiga springare kunde mäta sig med Glorfindels vita alvhäst. Han tittade framåt igen, och hoppet falnade. Det verkade omöjligt att hinna till vadstället innan de som legat i bakhåll nådde fram. Nu såg han dem tydligt: de verkade ha dragit av sig huvorna och de svarta mantlarna, och de var klädda i vitt och grått. Svärd blänkte i deras bleka händer; hjälmar satt på deras huvuden. Deras kalla ögon glimmade, och de ropade till honom med hemska röster.
Skräcken fyllde nu Frodo helt och hållet. Han tänkte inte längre på sitt svärd. Inget rop kom från honom. Han slöt ögonen och klängde sig fast i hästens man. Vinden visslade i öronen, och bjällrorna på selen klingade vilt och gällt. Ett andetag av dödlig kyla genomborrade honom som ett spjut när alvhästen med en sista spurt, som en blixt av vit eld, som buren av starka vingar, passerade rakt framför den främsta ryttaren.
Frodo hörde plasket av vatten. Skummet steg upp över fötterna. Han kände det hastiga lyftet när hästen lämnade floden och kämpade sig upp på den steniga stigen. Han kom uppför den branta brinken. Han var förbi vadstället.
Men förföljarna var tätt efter. Längst upp på brinken stannade hästen och vände sig om och gnäggade vildsint. Nio ryttare befann sig där nere i vattenbrynet, och Frodo kände modet svikta när han såg deras hotfulla anleten. Han kunde inte komma på något som kunde hindra dem att vada över lika lätt som han hade gjort; och det föreföll hopplöst att försöka fly längs den farofyllda väg som gick från vadstället till Riftedals rand, om väl ryttarna hade kommit över. Han kände att något tvingade honom att göra halt. Hatet vällde fram inom honom igen, och nu hade han inte längre styrka att stå emot.
Plötsligt sporrade den främste ryttaren sin häst. Den stannade vid vattnet och stegrade sig. Med en kraftansträngning satte sig Frodo upp och svängde med svärdet.
»Bort med er!« skrek han. »Vänd tillbaka till Mordors land, och följ inte efter mig mer!« I hans egna öron lät rösten tunn och gäll. Ryttarna gjorde halt, men Frodo hade inte Bombadils krafter. Fienderna skrattade åt honom med ett isande strävt läte. »Kom tillbaka! Kom tillbaka!« ropade de. »Vi skall föra dig till Mordor!«
»Bort med er!« viskade han.
»Ringen! Ringen!« ropade de med dödsbringande röster; och omedelbart manade anföraren sin häst ut i vattnet, tätt åtföljd av två andra.
»Vid Elbereth och den fagra Lúthien«, sade Frodo med sina sista krafter och höll upp svärdet, »ni skall varken få ringen eller mig!«
Ledaren, som nu hunnit halvvägs över vadet, reste sig hotfullt i stigbyglarna och höll upp handen. Frodo blev mållös. Han kände tungan låda vid gommen och hjärtat bultade. Svärdet bröts itu och föll ur hans darrande hand. Alvhästen stegrade sig och fnös. Den första av de svarta hästarna hade nästan kommit upp på stranden.
I det ögonblicket hördes ett dån och ett brus; ljudet av framvällande vatten som släpar många stenar med sig. Som i en dimma såg Frodo floden stiga, och längre upp kom vågor med vita kammar. Frodo tyckte sig se vita eldslågor på deras toppar, och han kunde nästan se vita ryttare i vattnet på vita hästar med löddrande man. De tre ryttare som fortfarande befann sig mitt i floden överrumplades: de försvann, begravdes plötsligt under vredgat skum. De som inte hunnit ut drog sig bestört bakåt.
Det sista Frodo förnam var några som ropade, och bortom ryttarna som stod tvekande på stranden tyckte han sig urskilja något, en bländande skepnad av vitt ljus, och bakom denna sprang små skuggestalter med skälvande flammor som lyste rött i den grå dimma som höll på att falla över världen.
De svarta hästarna greps av vanvettig skräck, störtade sig i skräck framåt och bar sina ryttare ut i den forsande floden. Deras genomträngande skrik drunknade i flodens dån när den svepte dem med sig. Sedan kände Frodo att han föll, och dånet och förvirringen föreföll komma stigande och uppsluka honom tillsammans med fienden. Han hörde och såg inget mer.

Den stegrande kamelen · **Postat:** mån nov 15, 2004 2:50 am

Originalet som jämförelse:

Tolkien skrev:

The Road was still running steadily downhill, and there was now in places much grass at either side, in which the hobbits walked when they could, to ease their tired feet. In the late afternoon they came to a place where the Road went suddenly under the dark shadow of tall pine-trees, and then plunged into a deep cutting with steep moist walls of red stone. Echoes ran along as they hurried forward; and there seemed to be a sound of many footfalls following their own. All at once, as if through a gate of light, the Road ran out again from the end of the tunnel into the open. There at the bottom of a sharp incline they saw before them a long flat mile, and beyond that the Ford of Rivendell. On the further side was a steep brown bank, threaded by a winding path; and behind that the tall mountains climbed, shoulder above shoulder, and peak beyond peak, into the fading sky.
There was still an echo as of following feet in the cutting behind them; a rushing noise as if a wind were rising and pouring through the branches of the pines. One moment Glorfindel turned and listened, then he sprang forward with a loud cry.
'Fly!' he called. 'Fly! The enemy is upon us!'
The white horse leaped forward. The hobbits ran down the slope. Glorfindel and Strider followed as rear-guard. They were only half way across the flat, when suddenly there was a noise of horses galloping. Out of the gate in the trees that they had just left rode a Black Rider. He reined his horse in, and halted, swaying in his saddle. Another followed him, and then another; then again two more.
'Ride forward! Ride!' cried Glorfindel to Frodo.
He did not obey at once, for a strange reluctance seized him. Checking the horse to a walk, he turned and looked back. The Riders seemed to sit upon their great steeds like threatening statues upon a hill, dark and solid, while all the woods and land about them receded as if into a mist. Suddenly he knew in his heart that they were silently commanding him to wait. Then at once fear and hatred awoke in him. His hand left the bridle and gripped the hilt of his sword, and with a red flash he drew it.
'Ride on! Ride on!' cried Glorfindel, and then loud and clear he called to the horse in the elf-tongue: noro lim, noro lim, Asfaloth!
At once the white horse sprang away and sped like the wind along the last lap of the Road. At the same moment the black horses leaped down the hill in pursuit, and from the Riders came a terrible cry, such as Frodo had heard filling the woods with horror in the Eastfarthing far away. It was answered; and to the dismay of Frodo and his friends out from the trees and rocks away on the left four other Riders came flying. Two rode towards Frodo: two galloped madly towards the Ford to cut off his escape. They seemed to him to run like the wind and to grow swiftly larger and darker, as their courses converged with his.
Frodo looked back for a moment over his shoulder. He could no longer see his friends. The Riders behind were falling back: even their great steeds were no match in speed for the white elf-horse of Glorfindel. He looked forward again, and hope faded. There seemed no chance of reaching the Ford before he was cut off by the others that had lain in ambush. He could see them clearly now: they appeared to have cast aside their hoods and black cloaks, and they were robed in white and grey. Swords were naked in their pale hands; helms were on their heads. Their cold eyes glittered, and they called to him with fell voices.
Fear now filled all Frodo's mind. He thought no longer of his sword. No cry came from him. He shut his eyes and clung to the horse's mane. The wind whistled in his ears, and the bells upon the harness rang wild and shrill. A breath of deadly cold pierced him like a spear, as with a last spurt, like a flash of white fire, the elf-horse speeding as if on wings, passed right before the face of the foremost Rider.
Frodo heard the splash of water. It foamed about his feet. He felt the quick heave and surge as the horse left the river and struggled up the stony path. He was climbing the steep bank. He was across the Ford.
But the pursuers were close behind. At the top of the bank the horse halted and turned about neighing fiercely. There were Nine Riders at the water's edge below, and Frodo's spirit quailed before the threat of their uplifted faces. He knew of nothing that would prevent them from crossing as easily as he had done; and he felt that it was useless to try to escape over the long uncertain path from the Ford to the edge of Rivendell, if once the Riders crossed. In any case he felt that he was commanded urgently to halt. Hatred again stirred in him, but he had no longer the strength to refuse.
Suddenly the foremost Rider spurred his horse forward. It checked at the water and reared up. With a great effort Frodo sat upright and brandished his sword.
'Go back!' he cried. 'Go back to the Land of Mordor, and follow me no more! ' His voice sounded thin and shrill in his own ears. The Riders halted, but Frodo had not the power of Bombadil. His enemies laughed at him with a harsh and chilling laughter. 'Come back! Come back!' they called. 'To Mordor we will take you!'
'Go back!' he whispered.
'The Ring! The Ring!' they cried with deadly voices; and immediately their leader urged his horse forward into the water, followed closely by two others.
'By Elbereth and Lúthien the Fair,' said Frodo with a last effort, lifting up his sword, 'you shall have neither the Ring nor me!'
Then the leader, who was now half across the Ford, stood up menacing in his stirrups, and raised up his hand. Frodo was stricken dumb. He felt his tongue cleave to his mouth, and his heart labouring. His sword broke and fell out of his shaking hand. The elf-horse reared and snorted. The foremost of the black horses had almost set foot upon the shore.
At that moment there came a roaring and a rushing: a noise of loud waters rolling many stones. Dimly Frodo saw the river below him rise, and down along its course there came a plumed cavalry of waves. White flames seemed to Frodo to flicker on their crests and he half fancied that he saw amid the water white riders upon white horses with frothing manes. The three Riders that were still in the midst of the Ford were overwhelmed: they disappeared, buried suddenly under angry foam. Those that were behind drew back in dismay.
With his last failing senses Frodo heard cries, and it seemed to him that he saw, beyond the Riders that hesitated on the shore, a shining figure of white light; and behind it ran small shadowy forms waving flames, that flared red in the grey mist that was falling over the world.
The black horses were filled with madness, and leaping forward in terror they bore their riders into the rushing flood. Their piercing cries were drowned in the roaring of the river as it carried them away. Then Frodo felt himself falling, and the roaring and confusion seemed to rise and engulf him together with his enemies. He heard and saw no more.

Danne · **Postat:** tis nov 16, 2004 11:17 pm

Det vore synd om den här tråden självdog, så därför kommenterar jag lite.

Utan att jag gjort en ord-för-ord-jämförelse, så tycker jag att Anderssons översättning på ett bra sätt återger Tolkiens original. Men så uppskattar jag ju Anderssons prosa också... :wink:

Den stegrande kamelen · **Postat:** sön nov 21, 2004 8:02 am

I stort är jag nöjd med Anderssons översättning här. Han har inte gjort några större misstag och han återger mestadels Tolkiens språk på ett riktigt bra sätt. Men ändå är det inte helt optimalt. Jag har försökt komma på vilka detaljer det är som jag inte riktigt trivs med, men det har varit svårt att sätta fingret på det. Till slut gjorde jag en egen översättning av passagen, bara för att jämföra och se vari de eventuella skillnaderna bestod. Jag klipper in den nedanför, ifall någon skulle vara intresserad. (Det finns säkert en del felaktigheter i den, då jag inte har korrekturläst så noga som jag kunde ha gjort. Det här tog fullt tillräckligt lång tid ändå!)

Det jag kom fram till var att Andersson för det första har en benägenhet att förenkla lite grann i sin (av oss redan tidigare konstaterade) iver att formulera om. OK att han skyr den rakaste översättningen, det sitter väl i ryggmärgen hos professionella översättare, men då gäller det att få med allting i sin omformulering. Andersson verkar lite rädd att åstadkomma för invecklade meningar de gånger han formulerar om (till skillnad från när han översätter rakt), men faktum är ju att Tolkien i original kan vara rejält invecklad emellanåt, och i de lägena är det ju fritt fram för översättaren att vara detsamma.

För det andra ändrar Andersson gärna på ordföljden för att få det att låta svenskare. Gott så, det måste man ofta göra, men samtidigt bör man vara medveten om att Tolkien gärna själv bollar med ordföljden och avstiger från det som hade varit mest naturligt på engelska. Syftet med det kan t ex vara att få till ett lite högtidligare eller gammaldags språk, men inte minst verkar det röra sig om en strävan att styra var betoningarna i meningen skall ligga. (Ett vanligt knep är t ex att lyfta fram ett adjektiv först i meningen för att understryka det: "Golden was the lady's hair", typ.) Andersson är ofta lite okänslig på den här punkten, tycker jag, och verkar inte nämnvärt bry sig om vad Tolkien kan ha haft för tankar med ordföljden i originalet.

För det tredje är det ett eller annat ordval som inte helt faller mig i smaken, ställen där jag tycker att en annan svensk synonym bättre hade återspeglat känslan. Men det är väl (som det övriga, förresten) mest en smaksak. Och, som sagt, på det stora hela är jag nöjd med Andersson i den här passagen. Det hade säkert gått att hitta andra ställen där jag hade varit mer missnöjd, om det hade varit det jag var ute efter från början.

En annan sak jag noterade, som inte har direkt med Andersson att göra, är hur oerhört frestande det är att "korrigera" originalet när man översätter, att ändra luddiga formuleringar eller göra förtydliganden. Jag stod emot (hoppas jag), men jag fick en aning bättre förståelse för vad Ohlmarks sysslade med!

Ett par tre fel eller tveksamheter har jag också hittat i Anderssons text, saker av den typ som jag brukar ta upp i tråden om ordval, men jag väntar lite med dem. Just nu orkar jag inte!

Kamelen skrev:

Vägen löpte fortfarande stadigt nedåt, och på sina ställen växte mycket gräs på båda sidor, vari hobbitarna gick när de kunde för att skona sina trötta fötter. Sent på eftermiddagen kom de till ett ställe där landsvägen plötsligt gick in under höga tallars mörka skugga, och sedan dök ner i en djup inskärning med branta fuktiga väggar av röd sten. Ekon sprang före dem där de skyndade fram, och ett ljud som av många fotsteg tycktes följa dem i spåren. Med ens, som genom en port av ljus, löpte landsvägen fram ur hålvägens slut och ut i det fria. Där, nedanför en brant sluttning, såg de en halvannan kilometer lång flack sträcka framför sig, och där bortom Rämnedals vad. På bortre sidan vindlade sig en stig uppför en brant brun brink, och där bakom klättrade bergen, skuldra ovan skuldra och topp bortom topp, upp i den bleknande himlen.
Det hängde kvar ett eko som av förföljande fotsteg i inskärningen bakom dem, ett brusande ljud som om en vind blåste upp och for genom tallarnas grenar. Ett enda ögonblick vände sig Glorfindel om och lyssnade, sedan sprang han fram med ett högt rop.
"Fly!" ropade han. "Fly! Fienden är över oss!"
Den vita hästen satte av med ett språng. Hobbitarna sprang nedför sluttningen. Glorfindel och Vidstige bildade eftertrupp. De hade bara kommit halvvägs över det flacka partiet när det plötligt hördes ett ljud av galopperande hästar. Ut från porten i träden som de just hade lämnat red en svart ryttare. Han höll in sin häst och stannade, krängande i sadeln. En till följde honom, och sedan ännu en, och ytterligare två.
"Rid iväg! Rid!" skrek Glorfindel till Frodo.
Han lydde inte genast, då han greps av en märklig motvilja. Han saktade ned hästen till skritt, vände sig om och tittade tillbaka. Ryttarna tycktes sitta på sina väldiga springare som hotfulla statyer på en kulle, mörka och solida, medan skogen och marken omkring dem försvann som in i en dimma. Plötsligt visste han i sitt hjärta att de tyst befallde honom att stanna. Då vaknade med ens fruktan och hat i honom. Hans hand lämnade tyglarna och greppade svärdsfästet, och med ett plötsligt rött sken drog han vapnet.
"Rid på! Rid på!" skrek Glorfindel, och högt och klart ropade han till hästen på alvmål: noro lim, noro lim, Asfaloth!
Genast satte den vita hästen iväg och sprang som vinden över den sista sträckan av landsvägen. I samma ögonblick kastade sig de svarta hästarna nedför kullen och tog upp jakten, och från ryttarna kom ett ohyggligt skri, likt det Frodo hade hört fylla skogarna med fasa i Östfjärding långt i fjärran. Det blev besvarat, och fram ur träden och stenblocken till vänster kom till Frodos och hans vänners bestörtning fyra andra ryttare flygande. Två red mot Frodo, och två galopperade vilt mot vadstället för att skära av hans flyktväg. De tycktes honom springa fort som vinden och snabbt växa sig större och mörkare, medan deras färdvägar konvergerade med hans.
Frodo tittade tillbaka över axeln ett ögonblick. Han kunde inte längre se sina vänner. Ryttarna bakom honom tappade mark. Inte ens deras väldiga springare kunde mäta sig i snabbhet med Glorfindels vita alvhäst. Han tittade framåt igen, och hoppet falnade. Det verkade inte finnas någon chans att nå vadstället innan han blev genskjuten av de andra som hade legat i bakhåll. Han kunde se dem tydligt nu; de verkade ha lagt av sina huvor och svarta mantlar och var klädda i vitt och grått. De hade dragna svärd i sina bleka händer, och hjälmar på sina huvuden. Deras kalla ögon glittrade, och de ropade till honom med grymma röster.
Fruktan fyllde nu Frodos hela sinne. Han tänkte inte längre på sitt svärd. Intet rop kom från honom. Han slöt sina ögon och klängde sig fast vid hästens man. Vinden ven i hans öron och bjällrorna på remtyget klingade vilt och gällt. En andedräkt av dödlig kyla genomborrade honom som ett spjut när alvhästen med en sista spurt, som en blixt av vit eld, jagade fram som buren av vingar och passerade precis framför ansiktet på den främste ryttaren.
Frodo hörde plasket av vatten. Det skummade om hans fötter. Han kände det hastiga lyftet när hästen lämnade floden och kämpade sig upp för den steniga stigen. Han var på väg uppför den branta brinken. Han var över vadstället.
Men förföljarna var tätt efter. På toppen av brinken stannade hästen och vände sig om, vildsint gnäggande. Nio ryttare befann sig vid vattenbrynet där nedanför, och Frodos mod sviktade inför hotet i deras upplyfta ansikten. Han visste inget som skulle hindra dem från att ta sig över lika lätt som han själv hade gjort, och han kände att det var lönlöst att försöka fly den långa och ovissa vägen från vadstället till Rämnedals rand, om ryttarna väl tog sig över. I vilket fall kände han en tvingande befallning att göra halt. Hatet väcktes ånyo i honom, men han hade inte längre styrkan att stå emot.
Plötsligt sporrade den främste ryttaren sin häst. Den stannade vid vattnet och stegrade sig. Med stor ansträngning satte sig Frodo upprätt och svingade sitt svärd.
"Vänd tillbaka!" ropade han. "Vänd tillbaka till Mordors land och följ mig inte längre!" Hans röst lät tunn och gäll i hans egna öron. Ryttarna hejdade sig, men Frodo hade inte Bombadills kraft. Hans fiender skrattade åt honom med ett strävt och isande skratt. "Kom tillbaka! Kom tillbaka!" ropade de. "Till Mordor skall vi ta dig!"
"Vänd tillbaka!" viskade han.
"Ringen! Ringen!" ropade de med död i stämmorna, och genast manade ledaren på sin häst ut i vattnet, tätt följd av två andra.
"Vid Elbereth och Lúthien den fagra", sade Frodo med en sista ansträngning och lyfte sitt svärd, "ni skall varken få ringen eller mig!"
Då ställde sig ledaren, som nu var halvvägs över vadet, hotfullt upp i stigbyglarna och höjde sin hand. Frodo greps av stumhet. Han kände sin tunga låda mot gommen och hjärtat slå ansträngt. Hans svärd bröts och föll ur hans skakande hand. Alvhästen stegrade sig och frustade. Den främste av de svarta hästarna hade nästan klivit upp på stranden.
I det ögonblicket kom det ett dånande och ett forsande, ett ljud av brusande vatten som rullar med sig många stenar. Dunkelt såg Frodo floden nedanför honom stiga, och ner längs dess lopp kom ett plymprytt kavalleri av vågor. Det tycktes Frodo som om vita lågor spelade över kammarna, och han tyckte nästan att han bland vågorna såg vita ryttare på vita hästar med fradgande manar. De tre ryttare som ännu var mitt i vadet överväldigades: de försvann, plötsligt begravda under vredgat skum. De där bakom ryggade tillbaka i bestörtning.
Med sina sista slocknande sinnesintryck hörde Frodo rop, och han tyckte att han såg, bakom ryttarna som tvekade på stranden, en skinande gestalt av vitt ljus. Bakom den sprang små skuggfigurer och viftade med lågor, som flammade rött i den grå dimma som lägrade sig över världen.
De svarta hästarna fylldes med vanvett, sprang fram i skräck och bar sina ryttare ner i den forsande floden. Deras genomträngande skrin dränktes i älvens dån när den svepte dem med sig. Frodo kände hur han föll, och dånet och förvirringen tycktes stiga och uppsluka honom tillsammans med hans fiender. Han hörde och såg intet mer.

Lord Voldemort · **Postat:** sön nov 21, 2004 12:14 pm

Jag tycker att Anderssons översättning håller måttet även om den hade några fel så den iaf bättre än Ohlmarks.

Älva · **Postat:** mån nov 22, 2004 9:35 am

Som tidigare sagt: Kamelen borde få bli nyöversättare i nästa omgång! Jag gillar ditt språk skarpt.

Théoden Ednew · **Postat:** mån nov 22, 2004 12:58 pm

har några få invändningar Kamelen

i första stycket varför (vari)? är det inte mer flytande med (där)

Sedan det onödiga i mitt tycke (konvergerade.) Ett ord jag inte fullständigt förstår (men som jag kan gissa) och som känns lika malplacerat i texten som ett tjo eller tjim. Motivering tack?

Den stegrande kamelen skrev:

I det ögonblicket kom det ett dånande och ett forsande, ett ljud av brusande vatten som rullar med sig många stenar. Dunkelt såg Frodo floden nedanför honom stiga, och ner längs dess lopp kom ett plymprytt kavalleri av vågor. Det tycktes Frodo som om vita lågor spelade över kammarna, och han tyckte nästan att han bland vågorna såg vita ryttare på vita hästar med fradgande manar. De tre ryttare som ännu var mitt i vadet överväldigades: de försvann, plötsligt begravda under vredgat skum. De där bakom ryggade tillbaka i bestörtning.

Andersson skrev:

I det ögonblicket hördes ett dån och ett brus; ljudet av framvällande vatten som släpar många stenar med sig. Som i en dimma såg Frodo floden stiga, och längre upp kom vågor med vita kammar. Frodo tyckte sig se vita eldslågor på deras toppar, och han kunde nästan se vita ryttare i vattnet på vita hästar med löddrande man. De tre ryttare som fortfarande befann sig mitt i floden överrumplades: de försvann, begravdes plötsligt under vredgat skum. De som inte hunnit ut drog sig bestört bakåt.

Om jag ska vara lite kritisk vilket alltid är roligt Kamelen :wink:

. Så tycker jag Andersson lyckas lite bättre i följande stycke. Det jag stör mig mest på är Plymklätt kavalleri av vågor. (hur ser det ut?) Sedan är det allmänt bättre flyt tycker jag i Anderssons text men det är hårfint. Överlag tycker jag dock att du lyckats mycket bra.
(Vad är det för fel på Riftedal?)

Älva · **Postat:** mån nov 22, 2004 1:01 pm

Riftedal är inte snyggt. Dessutom så passar ju Rämnedal bättre!

Théoden Ednew · **Postat:** mån nov 22, 2004 1:18 pm

Jag personligen tycker inget av ovanstående är speciellt vackert men jag gillar mer det hårda Riftedal än det mjuka Rämndedal.

Den stegrande kamelen · **Postat:** mån nov 22, 2004 1:43 pm

Denväldige skrev:

har några få invändningar Kamelen

Du skall inte jämföra med Andersson utan med originalet! Där hittar du både "converged" och "plumed cavalry". Jag tycker att båda orden fungerar ungefär lika bra (eller dåligt) på svenska som på engelska. Och eftersom jag inte är professionell översättare delar jag inte rädslan hos denna yrkesgrupp för att bli utskämd inför hela mitt skrå genom att nedlåta mig till raka översättningar ibland...

Vad gäller "vari" så kan man naturligtvis alltid diskutera ordval. Men min tanke var att försöka överföra till svenska Tolkiens eget val att använda "in which" istället för t ex det enklare "where". Hans språk är ju ofta lite högstämt (styltat, skulle säkert en del kritiker säga).

Att jag bytte ut några namn (förutom Rämnedal också Bombadill) var mest på kul, för att se hur det funkade satt i sitt sammanhang. Men jag gillar Rämnedal!

Théoden Ednew · **Postat:** mån nov 22, 2004 2:07 pm

Jag gjorde jämförelsen med båda texterna. Där hittar man precis som du säger Converged och Plumed cavalry men det betyder inte att jag tycker det blir bra svenska...
Konvergerad känns forfarande underligt i sammanhanget trots att Tolkien använde det och jag vet fortfarande inte hur ett plymklätt kavalleri ser ut...
Detta tycker jag visar på hur svårt det är att vara översättare och att man alltid får gå på den högst personliga känslan. Tolkiens något högtravande stil ska självklart bibehållas men hur man löser detta har vi till synes lite olika synpunkter på. Jag är inte i närheten av att vara tillräckligt van eller bra i engelska för att kunna bedömma om Converged eller Plumed cavalry är "bra engelska." Visserligen använde säkert Tolkien dessa ord med ett syfte men ska man använda sig av en rak översättning ska denna helst användas när syftet från tolkien kvarstår i Svenskan och inte hitta på begrepp eller malplacera ord bara för att vara rak.
Har converged samma betydelse i de båda språken?
Vad menar tolkien när han skriver Plumed cavalry? du får gärna upplysa mig om ordet jag söker men är inte detta bara ett annat ord för det vita skummet på vågorna? om så är fallet är det inte bättre med ett svenskt ord för denna term istället för ett engelskt. Vi har väl bland annat utrycket att det går gäss på vågorna eller något liknande även om det inte riktigt funkar här.

Den stegrande kamelen · **Postat:** mån nov 22, 2004 11:53 pm

Denväldige skrev:

Jag gjorde jämförelsen med båda texterna. Där hittar man precis som du säger Converged och Plumed cavalry men det betyder inte att jag tycker det blir bra svenska...

Nej, det är ju en bedömningsfråga. Själv tycker jag att det blir ungefär lika bra eller dåligt på svenska som på engelska.

Denväldige skrev:

Jag är inte i närheten av att vara tillräckligt van eller bra i engelska för att kunna bedömma om Converged eller Plumed cavalry är "bra engelska."

Nej, ibland kan en text låta bättre på originalspråk just av den anledningen att man inte vet exakt vad det betyder. Då kan man själv i sitt stilla sinne tolka det på ett sätt som man tycker låter bra. När man däremot möts av samma uttryckssätt i översättningen, där man vet vad orden betyder, har man inte samma tolkningsfrihet utan tvingas in i en snävare fålla, och då känns texten inte lika tilltalande längre. Att läsare av originalet som är bättre på engelska än man själv också tvingas in i den fållan inser man kanske inte.

Vad gäller kavalleriet så använde Tolkien sig av en liknelse, i syfte att förstärka bilden som följer i nästa mening, av att vågorna har formen av hästar och ryttare.

Citera:

Dimly Frodo saw the river below him rise, and down along its course there came a plumed cavalry of waves. White flames seemed to Frodo to flicker on their crests and he half fancied that he saw amid the water white riders upon white horses with frothing manes.

"A plumed cavalry" förstår jag som ett kavalleri utsmyckat med hjälmbuskar, dvs plymer som fladdrar från hjälmarna. Lite som Éomer, som väl har något sådant i filmen om jag minns rätt. Tanken i liknelsen är väl att själva den framstörtande vågen skall vara häst och ryttare, och det vita skummet överst skall vara plymen. Andersson struntade helt i att översätta liknelsen, förmodligen eftersom han inte tyckte att den fungerade på svenska. Må så vara, men jag tycker inte att den fungerar sämre än på engelska, och då ankommer det inte på översättaren att "förbättra" verket genom att ta bort den. (Själv funderade jag mer på om man kan säga "ett kavalleri" på svenska, eller om man var tvungen att formulera om det till "en kavalleritropp" eller liknande. Men jag kom fram till att det går bra.)

Det samma gäller ordet "converged". Om Tolkien uttrycker sig lite styltat i originalet så bör man bevara det i översättningen och inte "rätta till felet" med ett annat ordval. Förutsättningen är givetvis att orden är ungefär lika styltade på båda språken, men det är min bedömning att så är fallet. Som jag ser det är den raka översättningen förstahandsvalet, och det är först när en sådan inte ger samma effekt som originalet som man skall ge sig på att formulera om.

Ohlmarxisten · **Postat:** tis nov 23, 2004 7:28 am

Den stegrande kamelen skrev:

Vad gäller kavalleriet så använde Tolkien sig av en liknelse, i syfte att förstärka bilden som följer i nästa mening, av att vågorna har formen av hästar och ryttare.

Citera:

Dimly Frodo saw the river below him rise, and down along its course there came a plumed cavalry of waves. White flames seemed to Frodo to flicker on their crests and he half fancied that he saw amid the water white riders upon white horses with frothing manes.

"A plumed cavalry" förstår jag som ett kavalleri utsmyckat med hjälmbuskar, dvs plymer som fladdrar från hjälmarna. Lite som Éomer, som väl har något sådant i filmen om jag minns rätt. Tanken i liknelsen är väl att själva den framstörtande vågen skall vara häst och ryttare, och det vita skummet överst skall vara plymen. Andersson struntade helt i att översätta liknelsen, förmodligen eftersom han inte tyckte att den fungerade på svenska.

Precis. Otroligt klåfingrigt av Andersson. Kavalleribilden bidrar till hålla ihop stycket och göra det till en enhet. Mot de svarta ryttarna ställs de vita ryttarna. Jag skulle vilja påstå att även den första meningen ska vara förenlig med kvalleribilden: "At that moment there came a roaring and a rushing: a noise of loud waters rolling many stones". Detta ska kunna förstås som ljudet av annalkande ryttare. Det är inte helt olikt hur ljudet av annalkande svarta ryttare beskrivs tidigare i avsnittet: "There was still an echo as of following feet in the cutting behind them; a rushing noise as if a wind were rising and pouring through the branches of the pines." Varje mening i stycket innehåller med denna läsning på något vis ryttare. Ryttare kan sägas vara temat för stycket.

Den stegrande kamelen · **Postat:** tis nov 23, 2004 8:50 am

Det är mycket möjligt att du har en poäng där, Ohlmarxisten. Jag hade inte tänkt på det. Men det är ju ytterligare en fördel med att översätta rakt: att man inte behöver tänka på allt. Så länge man inte avviker från originalet så får man med även sådana tolkningsmöjligheter som man själv inte hade funderat på. Formulerar man om, däremot, så gäller det verkligen att ha tungan rätt i mun så att man hittar och justerar alla andra ställen i texten som kan tänkas påverkas av ändringen.

(Det är förstås omöjligt i praktiken att få med alla tolkningsmöjligheter på alla ställen de gånger man ändrar. Och lika omöjligt är det dessvärre att översätta rakt i alla lägen. Så kontentan är som vanligt att det är omöjligt att få med allt, punkt slut. Den perfekta översättningen finns inte.)

Den stegrande kamelen · **Postat:** lör nov 27, 2004 8:10 am

Jag hotade ju att återkomma med några saker som jag tycker är mindre lyckade i Eriks översättning av den här passagen. Här kommer de!

Erik Andersson skrev:

Nio ryttare befann sig där nere i vattenbrynet, och Frodo kände modet svikta när han såg deras hotfulla anleten. Han kunde inte komma på något som kunde hindra dem att vada över lika lätt som han hade gjort; och det föreföll hopplöst att försöka fly längs den farofyllda väg som gick från vadstället till Riftedals rand, om väl ryttarna hade kommit över. Han kände att något tvingade honom att göra halt. Hatet vällde fram inom honom igen, och nu hade han inte längre styrka att stå emot.

Tolkien skrev:

There were Nine Riders at the water's edge below, and Frodo's spirit quailed before the threat of their uplifted faces. He knew of nothing that would prevent them from crossing as easily as he had done; and he felt that it was useless to try to escape over the long uncertain path from the Ford to the edge of Rivendell, if once the Riders crossed. In any case he felt that he was commanded urgently to halt. Hatred again stirred in him, but he had no longer the strength to refuse.

Det jag främst riktar in mig på här är det där med hatet. I originalet får Frodo en (telepatisk) befallning att stanna. Hatet växer visserligen fram i honom igen, men trots det kan han inte stå emot befallningen. I Eriks text däremot är det hatet som får honom att stanna, det är det han inte kan stå emot. Detta skulle jag vilja kalla direkt felaktigt.

En annan sak man skulle kunna diskutera i just den här passagen är översättningen av uncertain till "farofylld". Jag tolkar det snarare som "obekant", han vet inte vart vägen går eller vilka faror den kan tänkas innehålla. I min text översatte jag det med "oviss". Men detta är bara en småsak jämfört med ovan nämnda betydligt större blunder.

Erik Andersson skrev:

Det sista Frodo förnam var några som ropade, och bortom ryttarna som stod tvekande på stranden tyckte han sig urskilja något, en bländande skepnad av vitt ljus, och bakom denna sprang små skuggestalter med skälvande flammor som lyste rött i den grå dimma som höll på att falla över världen.

Tolkien skrev:

With his last failing senses Frodo heard cries, and it seemed to him that he saw, beyond the Riders that hesitated on the shore, a shining figure of white light; and behind it ran small shadowy forms waving flames, that flared red in the grey mist that was falling over the world.

Det är förstås "skälvande flammor" jag har synpunkter på. Det står inte shadowy forms with waving flames, men det verkar som om Erik har läst det så. "Bakom den sprang små skuggfigurer och viftade med lågor", körde jag med i min variant.

Erik Andersson skrev:

De svarta hästarna greps av vanvettig skräck, störtade sig i skräck framåt och bar sina ryttare ut i den forsande floden. Deras genomträngande skrik drunknade i flodens dån när den svepte dem med sig.

Tolkien skrev:

The black horses were filled with madness, and leaping forward in terror they bore their riders into the rushing flood. Their piercing cries were drowned in the roaring of the river as it carried them away.

Här har jag en rent stilistisk anmärkning. Jag tycker inte att upprepningen av "skräck" blev speciellt lyckad. Gissningsvis har Erik ändrat ordval i efterhand på något av ställena och inte observerat att han redan hade använt det ordet strax intill.

Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Språket i "Ringens brödraskap"

Vilka är online