Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag tror att om vi börjar strö "alldenstund", "emedan", "lejonparten" och "ockulärbesiktning" runt oss i barnböckerna kommer det redan vikande läsintresset att gå i graven med den generationen.

Det är bara för att ungar inte får några riktigt sköna ord till livs längre. barnprogram på tv idag t.ex. går mest ut på att en grupp individer råkar ut för diverse saker som inbegriper en oherrans massa skrikande. Ingen vettig dialog.

Jag är också av övertygelsen att barn bör få brottas lite med okända ord. Det gör dem bara gott och kanske förstärker mystiken med boken. Det är trots allt en bok riktad till lite större barn. Ingen pekbok direkt.

"Okulärbesiktning" stavas det, för övrigt...

Det är bra! In med lite 70-talister som fick en viss ordbildning till livs som små!

Jag förstår verkligen inte problemet med "översiggiven"...

Det är bra! In med lite 70-talister som fick en viss ordbildning till livs som små!

Just before tea-time there came a tremendous ring on the front-door bell, and then he remembered! He rushed and put on the kettle, and put out another cup and saucer and an extra cake or two, and ran to the door.

Strax före tedags hördes ett förskräckligt ringande från dörrklockan, och då mindes han! Han rusade upp och satte på kitteln, ställde fram ytterligare en kopp med fat samt en och annan extra kakskiva, och så sprang han till dörren.

"I am just about to take tea; pray come and have some with me." A little stiff perhaps, but he meant it kindly. And what would you do, if an uninvited dwarf came and hung his things up in your hall without a word of explanation?

»Jag tänkte just dricka te; stig på och ta en kopp med mig.« Kanske en smula stelt, men det var vänligt menat. Och vad skall man ta sig till när en objuden dvärg kommer och hänger av sig i hallen utan ett ord till förklaring?

He had only just had a sip - in the corner, while the four dwarves sat around the table, and talked about mines and gold and troubles with the goblins, and the depredations of dragons, and lots of other things which he did not understand, and did not want to, for they sounded much too adventurous - when, ding-dong-a-ling-dang, his bell rang again, as if some naughty little hobbit-boy was trying to pull the handle off.

Han hade inte mer än tagit en klunk - i hörnet, medan de fyra dvärgarna satt runt bordet och pratade om gruvor och guld, om tredskande vättar och härjande drakar, och om många andra saker som han inte förstod, och som han inte ville förstå eftersom de lät alldeles för äventyrliga - när ett ding-dongeli-däng hördes från dörren igen, som om någon liten okynnig hobbitpojke försökte dra sönder klocksträngen.

[...] Bilbo är en berättelse för barn. Trots det faktum att den dragits in i hans mytologi lät Tolkien den aldrig bli överväldigande allvarlig eller ens vuxen i tonen utan höll fast vid sin ursprungliga avsikt att roa sina egna barn, och kanske också andras. I det första utkastet iakttog han detta kanske alltför väl i en mängd avsidesrepliker som riktade sig till ungdomliga läsare som: "Nu vet du tillräckligt för att gå vidare" och "som vi får se i slutet av berättelsen". Senare strök han många av dessa men några står kvar och det ångrade han, han kom att fatta motvilja mot detta slags vuxenöverlägsna inpass och betraktade dem till slut som litterära missgrepp. "Tänk inte på ungdomarna!" skrev han vid ett tillfälle. "Jag är inte intresserad av 'barnet' såsom sådant, vare sig det är modernt eller inte, och det är verkligen inte min avsikt att möta honom/henne på halva vägen, eller efter en fjärdingsväg. Det är under alla förhållanden ett misstag att gå dem till mötes på det sättet. Antingen är det onödigt (om barnen är enfaldiga) eller också fördärvligt (om de är kvicka i huvudet)." Men vid den tid då han skrev Bilbo led han själv av "den gängse vanföreställningen om 'barnsagor'" — en vanföreställning som han snart beslöt att befria sig ifrån.

[E]nligt min uppfattning borde man inte sätta sagor i samband med speciellt barn. De hör samman med dem: på ett naturligt sätt, emedan barn är människor och människor har en naturlig smak för sagor (fast inte tvunget en universell sådan) — av en händelse, emedan sagor utgör en stor del av den litterära bråte som i Europa på senare tid stuvats undan på vindskontoren — på ett konstlat sätt, emedan vi har en felaktig sentimentalitet när det gäller barn, en sentimentalitet som tycks förstärkas i samma takt som nativiteten sjunker.

Det är sant att den barndomssentimentala tidsåldern har skapat några förtjusande böcker (fast särskilt charmfulla är de för vuxna) av sagokaraktär eller näst intill, men den har också producerat en fasansfull undervegetation av berättelser skrivna eller bearbetade för vad man trodde eller tror vara standardmåttet för barns tankar och behov. De gamla sagorna har vattnats ur eller rensats i stället för att plockas undan. Imitationerna är ofta direkt enfaldiga, pigwiggeneri utan ens en handling; eller också anslår de en nedlåtande beskyddarton eller (värst av allt) fnissar förstulet med en snegling mot de vuxna.

(...)

Jag förnekar inte att det finns en sanning i Andrew Langs ord (även om de låter sentimentala): "Den som vill inträda i Sagornas rike måste ha ett litet barns hjärta." Ty ett sådant hjärta är nödvändigt för alla höga äventyrsfärder, till kungariken som är både mindre och vida större än Sagornas rike. Men ödmjukhet och oskuld — de båda egenskaper som 'ett barns hjärta" måste betyda i ett sådant sammanhang — medför inte nödvändigtvis en okritisk förundran, lika litet som en okritisk vekhet.

(...)

Om vi använder ordet barn i god mening (det har ju helt legitimt också en dålig sådan), får vi inte därav förledas till ett sentimentalt begagnande av ordet vuxen i enbart dålig mening (det har ju helt legitimt också en god sådan). Att man åldras betyder inte tvunget att man också blir sämre, fast de båda ofta följs åt. Barn är bestämda att växa upp, inte att förbli eviga Peter Pan-figurer. Inte till att mista sin oskuld och sin förundran men till att gå vidare på sin fastställda vandring: den vandring där det förvisso inte är bättre att vandra med hopp än att verkligen komma fram, även om vi måste vandra med hopp för att överhuvud komma fram. Men det är en av sagans lärdomar eller läxor (ifall vi kan tala om läxor utan att lektioner finns) att åt omogen, slö och självisk ungdom kan fördärv, sorg och dödens skugga ge en viss värdighet, ibland rentav visdom.

(...)

Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna. De kommer givetvis att inlägga mer i dem och få ut mer av dem än vad barn kan. Då kan också, som en gren av den genuina konsten, barn hoppas på att få sagor som passar för dem att läsa och ändå ligger inom deras mått, liksom de kan hoppas på att få ändamålsenliga introduktioner i poesi, historia och naturvetenskap. Och likväl är det bättre för dem att läsa vissa saker, särskilt sagor, som ligger över deras horisont än under den. Deras böcker borde liksom deras kläder vara till för att växa i, och i varje fall borde dessa böcker uppmuntra till ett sådant växande.

Tolkien roar sig ju från och till i The Hobbit med att direkt tilltala läsaren, som här. Om det är något lyckat litterärt grepp eller inte kan man förstås diskutera (Ohlmarks tyckte riktigt illa om det, minns jag), men det ankommer knappast på översättaren att plocka bort det som Erik har gjort.

Bara ett nytt exempel på hur Andersson väljer ett svårare ord än Tolkien: "troubles with the goblins" blir "tredskande vättar". Jag tror egentligen inte att jag har så mycket emot det, i alla fall inte i det här exemplet, men det kan ju ändå vara intressant med tanke på den pågående diskussionen.

Håller med Kamelen om att kakskiva känns lite konstigt. För mig som tillbringade mina barndoms somrar hos farmor och farfar i norra Värmland är en kakskiva helt enkelt en skiva bröd eftersom kaka eller "ka-ak" var hembakat bröd. Visserligen runda i formen och man skär den sällan som limpa men ändå. Kakbit däremot får den rätta klangen och betydelsen den ska ha.

Om det nu inte var en smörgås han hade.

fast det beror ju på vad det var för kaka, om det tex var en sockerkaka så tycker jag det passar bra med skiva. men om det däremot var en rund,liten bondkaka e.d. så passar ju kakbit bättre!

Bara ett nytt exempel på hur Andersson väljer ett svårare ord än Tolkien: "troubles with the goblins" blir "tredskande vättar". Jag tror egentligen inte att jag har så mycket emot det, i alla fall inte i det här exemplet, men det kan ju ändå vara intressant med tanke på den pågående diskussionen.