Bara för skojs skull kan vi väl titta på två lite längre textutdrag, ett på engelska och ett på svenska, och se om vi känner någon skillnad mellan hur vi upplever dem. Nu blir det kanske lite missvisande i det här fallet, eftersom vi alla har läst Tolkien, de flesta av oss säkert flera gånger, och därför redan har färdiga bilder att plocka fram. Det blir ju lätt så när man läser om att man automatiskt plockar fram sin tidigare bild istället för att göra en ny. (Det är därför det är så svårt att bli av med en felaktig bild om man råkade läsa fel första gången!) Men ändå, vi kan väl göra ett försök.
Tolkien skrev:
After some time they crossed the Water, west of Hobbiton, by a narrow plank-bridge. The stream was there no more than a winding black ribbon, bordered with leaning alder-trees. A mile or two further south they hastily crossed the great road from the Brandywine Bridge; they were now in the Tookland and bending south-eastwards they made for the Green Hill Country. As they began to climb its first slopes they looked back and saw the lamps in Hobbiton far off twinkling in the gentle valley of the Water. Soon it disappeared in the folds of the darkened land, and was followed by Bywater beside its grey pool. When the light of the last farm was far behind, peeping among the trees, Frodo turned and waved a hand in farewell.
'I wonder if I shall ever look down into that valley again,' he said quietly.
When they had walked for about three hours they rested. The night was clear, cool, and starry, but smoke-like wisps of mist were creeping up the hill-sides from the streams and deep meadows. Thin-clad birches, swaying in a light wind above their heads, made a black net against the pale sky. They ate a very frugal supper (for hobbits), and then went on again. Soon they struck a narrow road, that went rolling up and down, fading grey into the darkness ahead: the road to Woodhall, and Stock, and the Bucklebury Ferry. It climbed away from the main road in the Water-valley, and wound over the skirts of the Green Hills towards Woody-End, a wild corner of the Eastfarthing.
After a while they plunged into a deeply cloven track between tall trees that rustled their dry leaves in the night. It was very dark. At first they talked, or hummed a tune softly together, being now far away from inquisitive ears. Then they marched on in silence, and Pippin began to lag behind. At last, as they began to climb a steep slope, he stopped and yawned.
'I am so sleepy,' he said, 'that soon I shall fall down on the road. Are you going to sleep on your legs? It is nearly midnight.'
'I thought you liked walking in the dark,' said Frodo. 'But there is no great hurry. Merry expects us some time the day after tomorrow; but that leaves us nearly two days more. We'll halt at the first likely spot.'
'The wind's in the West,' said Sam. 'If we get to the other side of this hill, we shall find a spot that is sheltered and snug enough, sir. There is a dry fir-wood just ahead, if I remember rightly.' Sam knew the land well within twenty miles of Hobbiton, but that was the limit of his geography.
Erik Andersson skrev:
Just bakom kullens topp fann de den lilla granskogen. De lämnade vägen, gick in i det djupa kådadoftande mörkret mellan träden och samlade torra pinnar och kottar för at kunna göra upp eld. Strax sprakade det hemtrevligt vid foten av en stor gran, och de satt omkring elden en stund tills de började bli dåsiga. Sedan letade de upp var sin vrå bland det stora trädets rötter, virade in sig i mantlar och filtar och somnade snart. De satte inte ut någon vakt; inte ens Frodo trodde att det var någon fara än eftersom de fortfarande befann sig mitt i Fylke. Några djur kom och tittade på dem när elden dött ut. En räv på väg genom skogen i egna angelägenheter stannade i flera minuter och vädrade.
»Hobbitar!« tänkte han. »Vad skall det likna? Mycket märkligt har jag sett i de här trakterna, men sällan har jag hört talas om en hobbit som sover utomhus under ett träd. Och tre stycken! Det ligger något mycket besynnerligt i detta.« Han hade alldeles rätt, men han fick aldrig reda på något mer om saken.
Morgonen grydde, blek och däven. Frodo vaknade först och märkte att en rot hade gjort en grop i ryggen på honom och att han var stel i nacken. »Promenera för nöjes skull! Varför tog jag inte vagnen?« tänkte han, som han brukade göra i början av en expedition. »Och alla mina fina fjäderbolster är sålda till Kofferdi-Seckrarna! De här rötterna skulle göra dem gott.« Han sträckte på sig. »Vakna, hobbitar!« ropade han. »Det är en underbar morgon.«
»Vad är det för underbart med den?« sade Pippin och kikade upp över filten med ett öga. »Sam! Frukosten skall vara klar halv tio! Har du värmt badvattnet?«
Sam for upp och såg ganska sömndrucken ut. »Nej, herrn, jag beklagar, det har jag inte!« sade han.
Frodo drog bort filtarna från Pippin och vände på honom, varpå han fortsatte till skogsbrynet. Långt bort i öster steg den röda solen ur dimman som låg tät över världen. Pudrade i rött och guld föreföll höstträden vaja utan rötter i ett skuggrikt hav. En bit nedanför honom till vänster sluttade vägen brant ner i en sänka och försvann.
När han kom tillbaka hade Sam och Pippin fått igång en fin eld.
»Vatten!« hojtade Pippin. »Var är vattnet?«
»Jag går inte omkring med vatten i fickorna«, sade Frodo.
»Vi trodde att du gått för att leta reda på vatten«, sade Pippin och dukade fram mat och koppar. »Det är bäst att du tar itu med det nu.«
»Du kan följa med«, sade Frodo, »och ta med alla vattenflaskorna.«
Det fanns en bäck vid foten av kullen. De fyllde flaskorna och den lilla lägerkitteln i ett litet fall där vattnet störtade ner en knapp meter över en utskjutande gråsten. Det var iskallt; och de spottade och fräste medan de tvättade ansikte och händer.
Vad tycker ni, är det någon skillnad? För mig är det det definitivt. Inte så mycket i de mer komplicerade miljöbeskrivningarna, för då måste jag ändå göra en ansträngning för att verkligen visualisera det, även på svenska. Men de enklare sakerna, som ljudet av prasslande löv, känslan av kallt vatten i ansiktet eller doften av kåda, kommer oerhört mycket närmare i den svenska läsningen.
Någon vänlig moderator får förresten gärna bryta ut den här diskussionen, från Egalmoths inlägg 29 december kl 12:16 och hela vägen hit, med undantag för Aucens inlägg 31 december kl 10:16, till en ny tråd. Titeln på tråden kanske kan vara "Varför läsa på svenska?" eller något liknande. Diskussionen har ju trots allt inte särskilt mycket med "Hobbiten - översättningsexempel" att göra.