I have been sent back, until my task is done...
Låt mig börja med att säga att jag är väldigt estetiskt lagd av mig, vilket innebär är tings utseenden någonting som ofta påverkar mig starkt. Således när jag skall inhandla en bok så tittar jag mycket på dess utformning, jag kollar ofta upp alla utgåvor som finns av boken (också för att se om det är några rent textmässiga skillnader) och jämför utseendet på dem. Detta är dock förstås bara något man kan unna sig om det faktiskt finns många olika utgåvor att välja mellan. Ergo är den första utgåvan av en bok är något som förlaget bör lägga ner extra stor vikt vid. Speciellt med en bok som Ringarnas Herre – som har kallats 1900-talets viktigaste bok – tycker man ju förlaget kunde ansträngt sig lite extra för att se till att den var av högsta kvalitet.
Men ve, Nordstedts har uppenbarligen inte haft kvalitet i åtanke när de valde den skrupelfria ”Sara R. Acedo” till att designa omslagen till Ringarnas Herre. Hennes känsla för estetik är nämligen snäppet värre än den hos en full ork. Låt oss ta en närmare titt på dessa valhänta omslag:
En våg av förskräckelse slår mig vid åsynen av dess habitus, och även en förundran. Jag frågar mig: är fröken Adeco sex år gammal? För jag trodde att när man börjar skolan får man lära sig att inte blanda gemener och versaler hur som helst. Det är tydligt att Sara inte har någon som helst känsla för kalligrafisk finess. En duktig kalligrafiker kan använda ett väldigt delikat alfabet och ändå få samma bokstav att se precis likadan ut varje gång den skrivs. Så här i dataåldern är denna kunskap i princip överflödig, eftersom det räcker att skriva varje bokstav en gång, sedan kan de kopieras digitalt med exakt affinitet. Men ändå lyckas inte Sara ens med sitt högst banala teckensnitt (som för övrigt ser ut att vara något hon hittat på själv) att få samma bokstäver att se ens i närheten av likadana ut. Det finns heller ingen enhetlig storlek på tecknen när man jämför mellan de tre olika böckerna, men inte heller ens när man kollar på varje omslag för sig. Över huvud taget är det hela så degenererat att det enbart kan ge intryck av stark dilettantism - en klåpares verk med andra ord.
Ack, men icke slutar det där. För vidare verkar Sara ha missat att bokens titel är ”Ringarnas Herre” och de tre undertitlarna är just – undertitlar! Ändå är bokens titel skrivet med mikroskopiskt litet typsnitt, medan undertitlarna är ungefär 10 gånger större. Detta förvärrar naturligtvis dessa titlars redan avskyvärda utseende ytterligare. Ironiskt nog ser övertitelns typsnitt relativt acceptabelt ut, en kvalitet som snabbt går förlorad på grund av dess minimala storlek.
Likaså kan man fortsätta undersöka färgsättningen på omslagen, som enbart inger en känsla av kitsch. När en duktig konstnär väljer färger så har denne någon slags tanke bakom färgvalet (eftersom färger är starkt sammankopplade med de känslor verket inger) och väljer inte bara på måfå. Om ni har missat det är Sara R. Acedo inte en duktig konstnär, således har hon valt det senare. Man kan ju bara fråga sig varför texten är röd på första delen medan den är vit på de två andra. Begreppen ”enhetlighet” och ”stilrenhet” finns uppenbarligen inte i Saras medvetande. Likaså skiljer sig bakgrundsfärgerna mellan samtliga delar, vilket ytterligare främmandegör dem från varandra. Just här fanns det visserligen någon slags svagsint tanke bakom färgvalet ("tyg/sten/blod" ungefär), men det är allt för långsökt, blaserat och överlag opassande för att kunna användas i det här fallet. Om man nu ska dela upp en bok i tre delar (vilket jag inte egentligen tycker man ska*) så är hade det varit bättre med ett liknande färgval på alla böcker för att inge en känsla av uniformitet. Detta är
en historia, (i tre delar) inte tre separata böcker. Att stilrenhet inte är något Sara känner till märks ännu en gång när hon valt att ha en annan färg på bokens rygg än på framsidan, vilket endast ger ett väldigt billigt och tafatt intryck – uppenbarligen nyckelord i Saras skaparförmåga.
Så långt om utseendet på boken. För att sammanfatta detta kan man bara konstatera att Sara R. Acedo har gjort ett fullständigt värdelöst arbete. Trots att detta är min absoluta favoritbok (näst efter Silmarillion) är omslaget på boken så uselt att även om
allt annat av boken var
perfekt, så skulle jag ändå inte köpa den. Ett sämre betyg går knappast att få! Jag hoppas du Sara, läser detta, för då vill jag be dig – vänligt men bestämt: Släng dig i väggen, ty precis som när Göran Persson valde att bli statsminister istället för svinbonde har du uppenbarligen valt kolossalt fel yrke.
Jag behöver egentligen inte fortsätta, eftersom redan detta är tillräckligt för att jag aldrig skulle köpa boken. Men jag tänkte ändå ta upp ytterligare några punkter som enligt mig gör den ännu mer oköpbar.
Herr Tolkien var en sann poet,
Fröken Olsson är det inte.
Jag har stor förståelse för att både diktning och speciellt diktöversättning inte är det lättaste, men varför Lotta Olsson valdes till jobbet är något som övergår mitt förstånd. Hon har nämligen i intervjuer tydligt visat att hon varken varken har något intresse av eller någon betydelsefull känsla kopplad originalboken, vilket jag anser är en absolut förutsättning för att kunna göra ett gott arbete. Lottas avsaknad av detta märks tydligt, hon är dessutom uppenbarligen en dålig översättare. Det räcker faktiskt att kolla på ringversen – bokens viktigaste(!) vers. Denna kommer inte i närheten av originalets elokvens och djupsinnighet. Man kunde säga att även om alla andra verser var misslyckade, så om i alla fall ringversen var bra så hade ändå inte allt varit helt förlorat. Men när självaste ringversen är så dålig finns det inte mycket hopp. Första raden är dessutom direkt felöversatt. Det räcker nog så angående verserna.
*En annan sak jag inte kan begripa – The Lord of the Rings är INTE en trilogi. Varför envisas vissa förlag med stycka upp den i tre delar? När Tolkien skrev boken ville han att den skulle publiceras i en enda volym (bestående av sex delar, inte tre), att så inte skedde berodde enbart på att förlaget tyckte det var för dyrt och riskabelt. Om någon liknande situation fanns i Sverige så har det i så fall upphört för länge sedan. Det finns i vilket fall som helst inte längre någon som helst anledning att sönderdela verket. De två största utgivningsförlagen för The Lord of the Rings på engelska (Houghton-Mifflin och Harper Collins) har insett detta**, men inte det svenska tydligen.
Nyöversättningen var dessutom alldeles för hypad innan den släpptes, inte minst här på TA. Om ni inte känner till det så är hype något som alltid sänker betyget på en produkt, ty det gör enbart att förväntningarna ökar och därmed blir de svårare att uppnå. Sen verkar det ha funnits någon slags bakomliggande tanke bland översättningsarbetarna att ”vad som helst utom Ohlmarks är bra”. Nej, Ohlmarks översättning var inget att hänga i julgranen på grund av det extrema slarvet och felaktigheterna, det är jag den första att medge, men det betyder att den ska ersättas till vilket pris som helst.
Slutligen en petitess, men lika irriterande som flugan ovanför maten man aldrig får tag på: publikationsdatumet för nyöversättningen var precis
efter filmerna. Kan det bli mer fel? Nu tvingas jag ha en DVD i filmhyllan som det står ”Härskarringen” på, vilket enligt mig är ett otroligt fult namn…
* * *
Ni kanske har märkt att jag över huvud taget inte kommenterat den prosaiska översättningen. Men behöver jag göra det? Som jag sa tidigare – även om själva texten är fenomenal, så slås det snabbt ut av alla de andra negativiteter som nyöversättningens utgivning består av, framför allt de dekadenta omslagen förstås.
Så istället för nyöversättningen köpte jag **den helfranskt läderinbundna envolymsutgåvan med guldkantade sidor från Houghton-Mifflin och kan bara säga –
så här ska The Lord of the Rings se ut!
Förhoppningsvis inser Nordstedts detta tills nästa gång. Jag värderar bokstavligt talat Silmarillion och Lord of the Rings på samma sätt som kristna ser på Bibeln. Ens Bibel måste vara fin, inte sant?
Tack för ordet.
Mvh Nerloth