Tack så mycket, Gustav, för ovanstående utförliga och mycket intressanta lista. Det jag saknade i den var Imrahils bestörtning över att höra Pipping tilltala Aragorn med "Strider". (Strax innan Aragorn säger det där om att Strider ska bli hans ätts namn, fast översatt till quenya för att det inte ska låta så illa.)
Tolkien skrev:
'Strider! How splendid! ... '
...
But Imrahil said to Éomer: 'Is it thus that we speak to our kings? Yet maybe he will wear his crown in some other name!'
Dessutom tror jag möjligen, med hänsyn till diskussionen om övertonen "uppblåst typ", att, då Mr Butterbur's förklarar namnet, kan även tillägget vara relevant: "
though he don't tell nobody what cause he has to hurry".
Tolkien (när Mr. Butterbur förklarar namnet Strider) skrev:
What his right name is I've never heard: but he's known round here as Strider. Goes about at a great pace on his long shanks; though he don't tell nobody what cause he has to hurry.
Påpekandet att inte bara Imrihal och Éomer, utan även den lille hobbiten Bilbo, reagerar på det olämpliga/ovärdiga i namnet Strider åt Aragorn var intressant. Mycket intressant är också namnkonstruktionen "Strider the Ranger" samt inte minst Gandalfs "your friend the Strider".
För att börja med den sistnämnda talar den möjligen för att man väljer
Klive hellre än
Klivarn som ordinarie översättning. Så kan man återge just Gandalfs speciella konstruktion med bestämd form ("er vän Klivaren") i det fallet endast.
"Strider the Ranger" talar möjligen till förmån för korta översättningar av både Strider och Ranger.
________________________________________
Annars är ju
Storklive mitt eget försök att bättra på klang och betydelse hos namnet, inte minst övertonen av uppblåsthet. Jag håller med Danne om att det finns ett värde när det gäller detta namn att hålla det enkelt,
Klive. Lägger man till ett prefix bör man tänka igenom om den extra betydelsen gör det värt det. Verbet
kliva associerar nog redan normalt till de långa kliven vi vill ha fram, även om det också associerar till
höga kliv på ett sätt som inte
stride gör eller t.o.m. kan syfta på att klättra (dock mindre vanligt). Ett prefix
vid- gör syftningen lite klarare, men personligen uppfattar jag ändå att betydelseförstärkningen huvudsakligen är överflödig. För egen del tycker jag alltså då att
stor- verkar bättre.