Erik Andersson berättade på föredraget i Göteborg att han på förlagets begäran håller på att sammanställa
hela sin ringdagbok för publicering.
Han håller på att gå igenom sitt digra arbetsmaterial och har de sista 8-9 månaderna av översättningsprocessen kvar att skriva om och bedömer att det kommer att dröja minst ett år innan dagboken kan släppas.
EA berättade hur tacksamt det hade varit att han hade fått så mycket hjälp från olika håll, speciellt med alla namnfrågor. Dessutom bjöd han på en del underhållande anekdotiska smakprov ur dagboken, som när han gick på auktion med hobbitlik Västgötalitteratur och det kändes som att håret på hans fötter växte ut. Eller när hade fått ryggskott och hyrde in en tjej från Manpower som skulle hjälpa honom med översättningen medan han låg på en trasmatta på golvet och försökte förklara varför "ramsor" är bättre än "knittelverser", trots att det stred mot det som stod i ordböckerna.
Formuleringen "sagan om ringen" (the tale of the ring) som nämns vid Elronds rådslag var menad att vara ett slags uppskattande blinkning till den förre översättaren. Överhuvudtaget så framstår EA minst sagt underfundigt finurlig i sättet han tänker och formulerar sig på. Att han tog till sig ett alldeles särskilt välljudande och gott namnförslag motiverar han t ex med att han inte ville avstå från "en dyrbarhet"...
På frågan om hur det egentligen låg till med mysteriet med hans vigselring kände han sig uppenbarligen manad att erkänna att det egentligen hade varit hans
frus ring som dalat till botten i Mjörns svarta vatten... Han hade dock medvetet formulerat det tvetydigt, för att det paradoxalt nog hade verkat uppriktigare och mindre chikanerande mot henne.
Men däremot antog EA plötsligt drag av självaste Bilbo(!) när han nu drog en
ny skröna om hur det
egentligen hade gått till när han vid ett senare tillfälle hade tappat
sin ring! Han hade nämligen suttit och rökat i bilen med öppet fönster vid svängen på Berzeliigatan i Göteborg och när han skulle kasta iväg fimpen så hade även ringen flugit iväg och försvunnit spårlöst i högar med höstlöv! Detta berodde på att ringen hade blivit större p g a kylan!? (Egentligen är det väl tvärtom, att en ring
krymper vid kyla!?)
Ja, vad ska man egentligen tro om mäster Anderssons besynnerliga förhållande till dyrbarheten och hans egen ringhistoria som nu verkar leva flera liv...

Högst egenartat, alltsammans. Konstifikt, vid rot och kvist!
