Jag var i ungefär samma sits när jag slutade gymnasiet (för sisådär 200 år sedan). Jag visste inte alls vad jag ville bli, men jag tänkte att naturvetenskap i någon form kan nog vara en bra väg till ett jobb. Så jag började på vad som då hette matematisk-naturvetenskaplig linje. Jag vet inte vad det där basåret är för något, men det låter som något liknande. Första året bestod mest av en jäkla massa matte, vilket man skulle behöva oavsett vilken inriktning man valde sedan: fysik, biologi, kemi, data...
Jag valde så småningom data. Matten behövde jag för att få behörighet till en del av datakurserna, men i övrigt har jag inte haft någon större glädje av den. Men jag ångrar inte mitt vägval, det var helt rätt väg för en som behövde något år till för att bestämma sig.
Beledhel skrev:
Jag har pratat med olika personer; vissa verkar tycka att det är jättesmart att läsa basåret för att man då öppnar alla vägar samt att man alltid har användning av sådana kunskaper oavsett om man gör något annat sen, andra verkar tycka att det är dumt i huvudet för att det bara är slöseri med tid om man råkar välja att byta ämnesområde sen.
Vad tror ni?
Kunskap är för det första aldrig slöseri med tid - i synnerhet inte sådan hårdvaluta som naturvetenskap. Alldeles bortsett från själva faktakunskaperna lär man sig ett vetenskapligt sätt att tänka som man har mycket nytta av hela livet. Dessutom ser det väldigt bra ut i CV:t med sådana meriter, närmast oavsett vilken typ av jobb man så småningom söker.
Som jag ser det är det allra bästa att veta vad man vill göra och rikta in sig på det direkt. Men vet man inte än så är det bättre att skjuta upp beslutet än att pressa fram det och ta risken att det blir fel. Och det finns knappast något bättre sätt att skaffa sig extra betänketid än att läsa ett år grundläggande naturvetenskap - om man har sinnelaget för det, naturligtvis. Men hade du inte haft det så hade du knappast funderat i de banorna till att börja med.