Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Efter mig syndafloden heter den, tror jag. Jag har inte läst den, men emellanåt tänkt tanken att göra det. Får se om tanke och besök på biblioteket sammanfaller någon gång...

Jag har ett vagt minne av att på den gamla Sverifandom-listan, på den tiden de hade öppet arkiv, ha läst en ganska uttömmande redogörelse över Ohlmarks tid i Tyskland, som inte ställde honom i alltför dålig dager. Det kan ha varit John-Henri Holmberg som skrev den. Men jag minns tyvärr inga detaljer.

Annars finns det en tämligen färsk forskningsartikel i ämnet för den som är seriöst intresserad av frågan. Större delen går att läsa här.

Tack för länken Ohlmarxisten. Jag kollade lite på den och det verkar vara en balanserad artikel.

Det är allt jag begär av omvärlden, att den erkänna att Ohlmarks existerar, att den ska ta honom bort från den icke-personernas skara där han vistats alltför länge. Andersson betraktar t ex Ohlmarks som en icke-person när han helt ignorerar dennes översättning och startar sin egen från scratch.

Men jag kan ju nämna lite om memoarerna som jag berörde sist.

Första delen heter "I paradiset" och behandlar tiden i Lund. Bland annat träffade han Frans G. Bengtsson. "Efter mig syndafloden" behandlar som sagt de tyska åren och kriget.

Tredje delen heter "I drömfabriken". Den handlar om hur Åke jobbade åt Europafilm med manus och regi. Bland annat regisserade han en Edvard Persson-film. Detta finns bra skildrat i den TV-serie om Edvard Persson ("Allt ljus på mig") som gick på 90-talet med Mikael Segerström i huvudrollen. Carl Billquist spelade Ohlmarks, en rätt typ för denne swashbuckler som regissör!

Boken skildrar även hur direktören, Gustaf Scheutz, en dag ringer upp Åke och säger: "Vi tänker göra en film som heter "Flicka från Backafall". På det hugger Ohlmarks direkt och börjar citera dikten:

Flicka från Backafall, briggen Tre bröder
kryssar i natt i Karibiska sjön...

Sedan sätter han sig antagligen och skriver ett manus. Klart på tre dagar...

Samma bok, alltså "I drömfabriken" berättar om Stig Dagerman som Åke kände, han skrev manus åt samma firma. Dagerman tar livet av sig genom att gasa ihjäl sig i garaget. Senare har Åke någon gasläcka i lägenheten, en gasspis som står på, men han väcks av en viss vålnad som säger "Du ska inte gå samma väg som jag..."

"Ohlmarks" och "trovärdighet" är två ord som sällan möts så ni får tvivla hur mycket ni vill på denna sista episod. Men den var gripande, hade trovärdig klang; den hade inte tonen av "mustig skröna à la Piraten". Åke vaknade i alla fall, gick upp och stängde av gasspisen som stått på.

Det finns ännu en memoardel, "Doktor i Lund" som jag inte läst. Dock hade "Tolkiens arv" och "Tolkien och den svarta magin" Åke himself i huvudrollen, på sätt och vis, så dem ska jag titta närmare på senare i denna tråd.

Han är ju allmänt erkänd … som monster. Men jag håller till viss del med dig, även om jag inte är en lika stor Ohlmarksfan som du och Danne.

Här måste jag komma med en invändning. Andersson fick i uppdrag av förlaget att göra en nyöversättning av Tolkiens The Lord of the Rings, inte att göra en revidering av Ohlmarks Härskarringen. Då utgår man rimligen från originalet, och inte redan tillgängliga översättningar. Att Andersson ändå ansåg att Ohlmarks hade sina poänger märks ju i namnöversättningar som Fylke och Vidstige, vilka Andersson väljer att återanvända. Men att han i större utsträckning än så skulle ha utgått från Ohlmarks vore, anser jag, ett märkligt förfarande.



Haha, jag är kanske en Ohlmarksfan, och gillar ju på sätt och vis hans Tolkientolkningar, även om de inte står sig särskilt bra som Tolkienöversättningar betraktat. Men nu skulle vi ju inte diskutera just dem.

Jag tror också att det är bäst att översätta mer eller mindre från scratch även när man nyöversätter, men det utesluter inte att man när man är klar eller under gång jämför valda delar med andra översättningar, och det mest för att se hur man har lyckats stilistiskt. (Att man kollar upp namn och extra kniviga ställen borde vara självklart.) Det här är ju en möjlighet man har när det finns äldre översättningar och Andersson verkar tyvärr inte ha utnyttjat den möjligheten.

Njaej, jag vet inte om det stämmer. Jag har för mig att han sneglade i Ohlmarks översättning då och då, bara för att se hur han löst just "kniviga ställen". Vi i referensgruppen var inte heller helt överens om huruvida "Fylke" och "Vidstige" var lämpliga att behålla, men Erik ansåg att de var oöverträffeliga.

Ja, kniviga ställen borde som sagt vara självklart att kolla. Men jämförde han i stilistiskt syfte?

Det är mycket möjligt att han gjorde det, utan att dock efterhärma något. Erik Andersson ogillade ju Sagan om Ringen första gången han provade att läsa den, det var först när han fick i uppdrag att översätta boken, som han tittade i originalet, och upptäckte att mycket av det han ogillat berodde på översättningen. Som han skrev i sin dagbok 24 maj 2002: "De båda prosabitarna klara. Det har varit ett förvånande arbete: inte hade jag väl trott att Tolkien lät så här. Det finns nämligen inget kåserande drag i hans prosa: den är enkel och saklig, riktigt angenäm att översätta."

Jag måste bara säga att jag förstår honom. Vi är en liten grupp Tolkiennördar som träffas då och då, och då har vi ofta som "uppgift" att översätta en liten snutt (ofta ett par meningar), för att sedan jämföra våra alster och se hur olika det kan bli. Sedan bakar vi ihop det till ett slags kompromiss. När vi sedan jämför med Ohlmarks leder det ofelbart till muntra skratt, han lägger till och ändrar så friskt att det inte finns mycket kvar av originalet. Och det gäller i stort sett allt vi har testat!

Jag är ändå inte säker på att jag skulle föredra er text framför Ohlmarks.

Att tycke och smak skiljer är uppenbart, och i grunden något positivt tycker jag. Antingen gillar man Ohlmarks utsvävningar, vilka onekligen är mer poetiska, eller så föredrar man Anderssons torra språk. Personligen avskyr jag det lilla jag läst av Anderssons översättning, och tycker samtidigt illa om Ohlmarks egna påfund. Tolkiens engelska är rak, men inte torr. Det är först i en regelrätt översättning till svenska, mening för mening, som den blir torr.

Av de olika översättarna till svenska tycker jag att tre av fem är mindre bra, dvs Ohlmarks (pga överdrivet poetiskt språk och idiotiska ändringar från originalet), Andersson (pga usla namnöversättningar och träigt språk som dödar lusten att läsa) och Zetterholm (som bortsett från usla namnöversättningar gjort ett hyfsat jobb. Adlerberth tycker jag har gjort ett mycket bra jobb, och Hallqvist är helt ok.

Nu är jag ganska säker på att LotR är betydligt svårare att översätta än The Hobbit, och svårare än Silmarillion, så att jämföra all fem författarna är inte helt rättvist. Men kan man läsa någon av Tolkiens texter i original (och med full förståelse) är det så mycket bättre på alla sätt och vis.

Nej, det är ju förstås inte säkert att själva texten blir bättre! Däremot tror jag den ligger närmare Tolkien, och ofta blir något mindre "torr" än Andersson, även om jag inte tycker att Andersson är "torr", snarare kortfattad. "Torr" ger för mig mer ett intryck av akademiskhet.

Å andra sidan är det ju rätt många som inte heller gillar Tolkiens stil. Läste en kommentar från en amerikan, som trodde att Tolkien skrev på något nordiskt språk och var dåligt översatt till engelska!

Bara för tydlighets skull: det är inte antingen eller. Man kan ju till exempel ogilla (eller kanske till och med "avsky") Ohlmarks utsvävningar och ändå föredra hans text framför Anderssons.


Jag rekommenderar de som läst LotR i översättning (och gillat den) att även läsa den i original, om man kan tillgodogöra sig språket någorlunda. Och har man läst den i original (och gillat den) kan det faktiskt vara värt att även läsa den i översättning. The Hobbit tycker jag det spelar mindre roll om man läser i original eller översättning. The Silmarillion rekommenderar jag att man helt undviker.


Jag säger bara torrbent.

Så är det naturligtvis. I mitt fall ogillar jag Ohlmarks påhitt, men skulle jag läsa LotR på svenska igen så blir det ändå i hans översättning. Jag kommer tex snart att läsa den för min son, och då får jag själv parera för de värsta dumheterna, medan det poetiska spåket blir kvar.

Oj! Tolkiens främsta verk avfärdar du så där tvärt! Jag rekommenderar alla som gillar LotR att så snabbt som möjligt läsa kronan på verket.

Det var väl inte så mycket att säga oj för. Så tycker nog många, förmodligen de absolut flesta, som läst den. Men jo, det var kanske lite tvärt. Jag tycker ju den har ett värde på sitt sätt.