Det är naturligtvis smickrande att du är så intresserad av just mina tankar att du inskränker tråden bara till dem. Men det vore intressant att även höra vad du och andra tycker är bra eller dåligt med
Silmarillion. Så ändra gärna rubriken till "Tankar om Silmarillion".
Vi kan ju börja med vad Danne säger i "ursprungstråden" men som mer hör hemma här.
Danne skrev:
Liksom du är jag överlag inte särskilt road av Silmarillion - för mycket slag och till förvillelse lika personligheter. Det finns dock undantag, berättelserna om Türin och Beren/Lúthien är förstås starka, även om jag hade önskat dem i något mer Ringenartad form.
Jag tror att det är en bra förklaring till varför många som gillar
Sagan om ringen inte är särskilt roade av
Silmarillion. Det stämmer på mig, kan man säga. Ändå är det inte min egentliga invändning mot
Silmarillion. Den var aldrig tänkt att roa på det sätt som
Sagan om ringen gör, och den gör det inte. Synd att Tolkien inte ens försökte, kan man tycka. Men jag menar att han inte heller lyckades med det han till formen gör.
Vad är då
Silmarillion? Jag har svårt att till formen se den som något annat än en myt som närmast kan jämföras med den som framställs i Bibeln (Gamla testamentet), både vad gäller språk och grundläggande upplägg. Och i jämförelse med Bibeln står sig
Silmarillion slätt. Det har inte så mycket med utförandet att göra utan mer med att användandet av formen i sig är absurt pretentiöst, och jag bortser då helt från den religiösa sidan av saken. Den bibliska myten är inte bara texten i Bibeln. Den är en del av vårt kulturarv och en del av vårt språk. Den är inte en mans verk utan en myt som vår kultur har odlat i årtusenden. Lite är det som skillnaden mellan quenya och latin. Det gör att förutsättningarna, likheterna till trots, är helt andra.
Silmarillion kan inte fungera på samma sätt som den bibliska myten, vilket Tolkien säkert förstod. Men formen gör jämförelsen oundviklig.
Nu menar jag inte att det inte finns saker att uppskatta i
Silmarillion. Det finns det. Men då pratar vi om saker av närmast akademiskt intresse som kräver en helt annan läsning än vad både
Sagan om ringen och den bibliska myten (på ett plan) gör. Och om det skriver Tom Shippey bra i sitt
Silmarillion-kapitel i
The Road to Middle-earth, tycker jag.