|
Hmm...
Det finns många svenska författare vars verk står sig utomordentligt väl i internationell konkurrens.
Ett litet urval, från 1910 fram till 1980 kommer här:
Litteraturen under tiotalet
Omkring 1910 debuterade några författare som brukar kallas för tiotalisterna, eller "de borgerliga". Inriktningen var klart realistisk och de har kallats för "de nya realisterna". Flera av tiotalisterna arbetade som tidningsmän och lärde sig att skriva rappt och medryckande. Tiotalisternas största gärning var att de kartlade Sverige vid tiden för demokratins genomförande .
Ludvig Nordström (1882-1942) var en av de första Norrlandsskildrarna. Hans romaner handlar om Härnösand med omnejd. En av hans mer kända skönlitterära böcker är Tomas Lack (1912), men han är mest känd för sin reportagebok Lortsverige (1938) som skrevs under en färd med bil runt i vårt land.
Hjalmar Bergman (1883-1931) tillhörde tiotalisterna och är typisk i sina borgerliga skildringar. Hans stora genombrott skedde 1919 när romanen Markurells i Wadköping kom ut. Bergman var dock ingen utpräglad realist. Hans värld var i grunden en ond värld där romanerna ofta slutar med nederlag för huvudpersonen. En annan roman av Bergman där handlingen, precis som i Markurells i Wadköping, utspelas under ett dygn är Farmor och vår Herre (1921). Även tematiskt skildrar dessa romaner samma sak; att tvingas inse att man levt på en livslögn, ett tema som till viss del går igen även i romanen Clownen Jac (1930).
Sigfrid Siwertz (1882-1970) främsta roman är släktkrönikan Selambs(1920), men han är även känd för ungdomsboken Mälarpirater (1911).
Gustaf Hellström (1882-1953) skrev om Kristianstad, där hans mest kända roman Snörmakar Lekholm får en idé (1927) utspelas.
Dan Andersson (1888-1920) var en av de första autodidakterna i svensk litteratur. Han är mest känd för sina dikter, bl a diktsamlingen Svarta ballader (1917).
Litteraturen under tjugotalet
Tjugotalet är den tid då de olika modernistiska inriktningarna kommer till Sverige. Futurismen, som startade redan på tiotalet i Europa, kom till Sverige under mellankrigsperioden. Även expressionismen, som visserligen kom till Sverige redan under tiotalet, fick stor litterär betydelse under tjugotalet . Tydligast märks dock dessa inriktningar under trettiotalet. Mest betydelsefullt för den svenska litteraturen var "den Finlandssvenska modernismen" som är den enda rörelse i Norden som kan jämföras med de stora ländernas litteraturrevolutioner.
Edith Södergran (1892-1923) är nog den tjugotalsförfattare som betytt mest för kommande författargenerationer. Södergran var den största av de Finlandssvenska modernisterna och blev mer eller mindre kultförklarad efter sin död.
Gunnar Björling (1887-1960) som också tillhörde de Finlandssvenska modernisterna sägs vara den första dadaisten i Nordisk litteratur.
Litteraturen under trettiotalet
Trettiotalet präglas av de svenska arbetarförfattarna, och de i sin tur inspirerades av de sovjetiska socialistiska realisterna, även om de inte följde samma väg som dem. Nu kommer också Freuds psykoanalys till Sverige och får, precis som i övriga Europa, ett stort inflytande på alla konstnärliga områden.
Till arbetarförfattarna räknas Vilhelm Moberg (1898-1973), Eyvind Johnson (1900-1976), Ivar Lo-Johansson (1901-1990), Jan Fridegård (1897-1968) och Moa Martinsson (1890-1964). Gemensamt för alla dessa är att de skildrade småfolket i samhället, antingen småfolket var statare, bönder eller arbetare.
Hjalmar Gullberg (1898-1961) skrev lyrik. De centrala motiven i hans diktning är tro och tvivel, främlingsskap och sökande efter identitet.
Artur Lundkvist (1906-1991) tillhör en av nydanarna i svensk poesi. Han är kanske mest berömd för att ha introducerat och översatt en mängd utländska diktare i Sverige.
Gunnar Ekelöf (1907-1968) gav 1932 ut diktsamlingen Sent på jorden som brukar kallas för den första svenska surrealistiska lyriken. Ekelöf blev aldrig en folkkär poet, men med sitt ständiga experimenterande kom han att inspirera de flesta svenska lyriker som var verksamma efter kriget.
Karin Boye (1900-1941) var akademiker. Hennes första diktsamlingar innehöll lyrik i traditionell form. Under trettiotalet kom hon i kontakt med psykoanalysen och intresserade sig för Freuds teorier. Hon fick också upp ögonen för modernistisk poesi och översatte Elliots Det öde landet till svenska. Dessa impulser medförde att hon övergav sin tidigare kristna idealism. Hon var även aktiv i den vänsterradikala studentföreningen Clarté. Utöver sin poesi skrev hon även den bästa science-fiction-romanen hittills i Sverige; Kallocain (1940). Dessvärre drabbades hon av svåra depressioner och valde att 41 år gammal ta sitt liv.
Litteraturen under fyrtiotalet
Under hela fyrtiotalet stod krigshändelserna i centrum. Grundstämningen i litteraturen var pessimism och författarna skildrade främst olika ångestupplevelser. Precis som i Europa, fast som vanligt lite senare, började många svenska författare att experimentera med formen i god surrealistisk anda, vilket medförde att en debatt om litteraturens obegriplighet sköt fart.
Stig Dagerman (1923-1954) tillhör fyrtiotalets ångestdiktare. Ångesten finns med redan i debutromanen Ormen (1945). Han var politiskt aktiv i den syndikalistiska rörelsen, vilket märks i hans dikter . Ångesten präglade inte bara Dagermans författarskap, utan antagligen också hans liv. Vid 31 års ålder begick han självmord, trots att han var förutspådd en lysande framtid som författare.
Tage Aurell (1895-1976) debuterade visserligen på trettiotalet men slog igenom först under fyrtiotalet. Även om Aurell tematiskt kan hänföras till trettiotalet är det för sina formexperiment han upptäcktes och av den anledningen placerar jag honom under fyrtiotalet.
Erik Lindegren (1910-1968) debuterade 1942 med diktsamlingen Mannen utan väg, ett klart surrealistisk verk som i hög utsträckning bidrog till debatten om lyrikens obegriplighet.
Folke Fridell (1904-1984) tillhör tematiskt trettiotalet men debuterade under fyrtiotalet. Dock var hans idéer redan gamla och Fridell fick kanske inte det erkännande han förtjänade.
Lars Ahlins (1915-) verk bygger alla på "nollpunktsfilosofin". Den innebär en frän kritik mot människors försök att i moralens, religionens eller ideologins namn göra sig bättre än andra.
Litteraturen under femtiotalet
De modernistiska experimenten från fyrtiotalet fortsatte, men nu som en estetisk lek. Många av författarna beskylldes för att vara romantiker och oengagerade i samhällsfrågor, vilket i viss mån kan förklaras med att de var rädda för att ta ställning i den tidens stora konflikt; det kalla kriget.
Sandro Key-Åberg (1922-1991) debuterade som diktare under femtiotalet, men är kanske mest känd för sina "prator" som utgavs under sextiotalet.
Tomas Tranströmer (1931-) debuterade 1954 men anknyter till fyrtiotalisternas diktning i sin egen.
Litteraturen under sextiotalet
Under sextiotalet kommer "le nouveau roman" till Sverige och får ett visst inflytande bland de unga författarna . Sextiotalet är också rapportböckernas tid. Mest kända bland rapportboks-författarna är Sven Lindqvist (1932-) och Jan Myrdal (1927-), vars bok Rapport från kinesisk by (1963) räknas som en klassiker. Det sociala engagemanget kommer tillbaka och den stora vänstervågen kom att sätta sin prägel på litteraturen.
Per Anders Fogelström (1917-) skrev en krönika om proletariatet i Stockholm under 1800-talet.
Per Olof Sundman (1922-1993) påminner om Hemingway i sitt sätt att berätta. han överlåter åt läsaren att dra slutsatser av det skrivna och blir själv bara en rapportör.
Göran Sonnevi (1939-) debuterade 1965 med en dikt om Vietnamkriget.
Göran Palm (1931-) debuterade under sextiotalet och skriver både poesi, debattböcker och rapportböcker.
Birgitta Trotzigs (1929-) författarskap ligger lite utanför schablonen för sextiotalet. Trotzigs böcker handlar om hopplöshet och är mörka skildringar av världen, men saknar den form av socialrealismen som präglade övrig litteratur vid denna tid.
Litteraturen under sjuttiotalet
De unga och upproriska från sextiotalet mognar under sjuttiotalet. Många författare skriver stora romanserier, ofta av historisk eller självbiografisk typ. Nu är nästan alla formexperiment borta, och sjuttiotalet blir den realistiska samhällsskildringens årtionde, i alla fall inom vuxenlitteraturen.
Litteraturen under åttiotalet
Nu började röster höjas mot socialrealismen som präglat såväl sextiotal som sjuttiotal. Dock fanns det inga program eller idéer om vad som skulle komma istället mer än modernism i allmän bemärkelse .
Lars Norén (1944-) räknas som en av efterkrigstidens främsta svenska dramatiker. Själv tycker jag att Natten är dagens mor (1982) är hans främsta verk, och en av de bästa teaterföreställningar jag sett.
Några viktiga författare
Författarna här är alla sådana som räknas till de "stora" författarna, men som inte riktigt går att placera i ett årtionde. För att slippa gradera författarna tar jag upp dem i alfabetisk ordning.
Lars Ardelius (1926-) är i dag en av våra främsta epiker. Han debuterade redan 1958 men det dröjde till mitten av sextiotalet innan han slog igenom. Hans författarskap beskriver en tidstypisk utveckling, från femtiotalets formexperiment till sjuttiotalets samhällsrealism. Genom Ardelius författarskap har många vindar blåst. Den "objektiva" metoden i Dagligt allehanda (1958) som delvis är lånad från den nya franska romanen, en egen variant av den dokumentära vågen i Plagiat (1968) och den samhällskritiska realismen under hela hans produktion från sjuttiotalet är exempel på de olika stilar han tillämpat under sin karriär .
Sven Delblanc (1931-1992) var en mångsidig författare som debuterade redan på sextiotalet. Han har använt sig av såväl agentromanens som pikareskromanens mönster i sin tidiga produktion och även skrivit rapportböcker. Mest känd är han nog för sina Hedeby-böcker, som filmatiserats för TV. Dessutom har han skrivit en roman som tangerar fantasy-genren; Gunnar Emanuel (1978), en bok som handlar om tidsförskjutning .
Kerstin Ekman (1931-) började sin karriär som deckarförfattarinna på sextiotalet. Väl överenstämmande med tidsandan blev hennes första vanliga roman, Menedarna (1970), en dokumentär om Joel Hillströms (Joe Hill) liv. Hon fortsatte med en historisk romanserie om Katrineholms utveckling från bondby till stad, skildrad ur ett kvinnoperspektiv. Även Ekman har skrivit en roman som tangerar fantasy; Rövarna i Skuleskogen (1988) .
P C Jersild (1935-) är en av de mest mångsidiga författarna i Sverige. Han har sedan debuten på sextiotalet hunnit med att beskriva de flesta aspekter i svenskt liv. För mig är Jersild en av de mer spännande författarna. Han har inte skrivit någon ren fantasy-bok, men nästan alla hans böcker har fantastiska inslag. Han har dessutom skrivit en science fiction-roman; Efter floden (1982). Romanen är en "After the war"-roman om några människospillror på Gotland efter kärnvapenkriget. Andra kända böcker av Jersild är; Barnens ö (1976), Babels hus (1978) och En levande själ (1980).
Pär Lagerkvist (1891-1974) är en av de mest betydelsefulla svenska författare någonsin. Han skrev både lyrik och dramatik såväl som prosa. Han var en av de första svenska modernistiska diktarna, och har betytt mycket för senare generationer av lyriker. Mycket av Lagerkvists verk handlar om det meningslösa i tillvaron och den ångest som omgärdar de flesta människor. Några av hans böcker är; Onda sagor (1924), Dvärgen (1944), Barabbas (1950) och Ahasverus död (1960). Han har även skrivit en självbiografisk bok, Gäst hos verkligheten (1925), som berättar om hans uppväxt i Växjö.
Harry Martinsson (1904-1978) började sin författarbana som diktare, och var en av de "fem unga" som debuterade under trettiotalet. Som prosaförfattare använde han sig av sina egna upplevelser som fosterbarn och sjöman. Nästan all prosaproduktion bygger mer eller mindre på självupplevda händelser, framför allt de båda böckerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Martinssons kanske största verk är verseposet Aniara (1956) som är en science fiction-historia om vilsna människor ombord på ett rymdskepp som lämnar den döende jorden. Dessutom skissade han på en bok av fantasy-karaktär redan 1954. Boken skulle ha hetat Brev från Atlantis men manuskriptet till denna hittades aldrig efter han död .
Detta är en sammanfattning av ett arbete i svensk litteraturhistoria jag gjorde 1987. En del av författarna kan vara döda i dag, så lita inte för mycket på att alla dödsår finns med!
Sedan skulle jag vilja rekomendera dessa två svenska författare:
Bertil Mårtensson debuterade 1968 som science fictionförfattare och som sådan är han en av Sveriges populäraste. Dock har hans science fictionböcker ofta haft inslag av fantasy och till slut gav han ut trilogin Maktens vägar (Vägen bort, Vägen tillbaka och Vägen ut, 1979-1983). Maktens vägar är en trilogi som mycket väl kan jämföras med alla utländska high fantasy-böcker. Den har alla nödvändiga ingredienser för att göra sekundärvärlden trolig, till och med ett appendix med kalender och måttsystem översatt till vår världs ordning. Dessutom bör man i sammanhanget nämna romanen Deral Bågskytt (1979) som är en hybrid mellan fantasy och science fiction.
Sam J Lundwall (1941-) är kanske mest känd som Sveriges ledande science fictionexpert, men hans eget författarskap består mer av fantasy än science fiction. Bernards magiska sommar (1975) är av ”Dit och hem igen"-karaktär, medan Fängelsestaden (1978) nog får kallas för high fantasy. 1980 kom Flickan i fönstret vid världens kant, en roman där fantasyinslagen finns, men är små. Lundwalls produktion de senare åren kan inte kallas för renodlad fantasy utan följer samma mönster som Flickan i fönstret vid världens kant, dvs fantasinslagen finns där men är ingen bärande del av handlingen.
_________________
Johan Sandberg
Administratör
Lider av afasi, vilket gör att det jag skriver inte riktigt alltid överensstämmer med det jag menade. Därför ber jag redan nu om ursäkt....
|
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
)
Skulle en engelsman eller fransman säga så? Typiskt svenskt att racka ner på det egna landet så här. Alla språk är olika och går inte att jämföra. Bara för att engelskan blivit ett världsspråk betyder inte det att det är "bättre" än andra språk.
