Såg filmen på Skandia idag, i 3D och High Frame Rate. Jag måste säga att jag tyckte mer om den än om LOTR-filmerna. Främst berodde det nog på att skådespelarna var mer i min smak. Jag hade problem med en mängd nyckelpersoner i LOTR: Elijah Wood var för gnällig och Sean Astin för sentimental. Viggo Mortensen saknade kunglighet och var för otydlig i sitt uttryck. Sean Bean spelade över, och Liv Tyler framstod inte som en vis alvkvinna. Miranda Otto var för mänsklig och gråtmild (jag tänkte mig Eowyn som mycket kallare ända tills Faramir fick henne att mjukna). John Noble som Denethor var alldeles för parodisk, en ren karikatyr enligt min uppfattning. Och Orlando Bloom fungerade inte alls för mig (tyvärr kommer han tydligen tillbaka till tredje filmen).
I The Hobbit saknades dessa irriterande skådisar (nåja, Elijah fick man stå ut med några minuter) och ersättarna var mer övertygande. Martin Freeman har charm och humor som en äkta hobbit. Richard Armitage var i.o.f.s. rätt träig som Thorin, men visade ändå känslor man kunde känna igen till skillnad från Viggos undvikande minspel. Dvärgarna var annars lite för många för att kunna bedöma enskilt, men jag tyckte Balin, Fili och Kili var helt OK (fast visst är det lustigt att somliga dvärgar ser ut som människor och andra som något från The Dark Crystal).
Jag tyckte också att manusförfattarna höll sig bättre till ämnet denna gång, kanske för att Guillermo del Toro var med på ett hörn. Man slapp dessa amatörmässiga försök att ge karaktärerna en personlig utveckling som ibland fick LOTR att kännas som ett skolprojekt snarare än en professionell produkt. Visserligen fick Bilbo briljera i slutet och rädda Thorin, men det kändes inte lika påklistrat som t.ex. Pippins alla uppvisningar i LOTR (ent-lurandet, vårdkasetändandet etc).
Sedan kan man förstås ha synpunkter på avsnitten om häxmästarens grav (undrar hur de ska få ihop det i slutänden), Radagasts urspårade äventyr och Azog den bleke orken. Här anade jag lite av den klåfingrighet gentemot källmaterialet som förstörde så mycket av LOTR för mig. I The Hobbit finns det dock inte så mycket episkt drama att sabotera, så jag tycker det går an att ta sig vissa friheter med den berättelsen.
Jag gillade verkligen hur de fick Smaug att framstå som en riktig svårtuggad best. En betydligt läskigare drake än vad man sett i andra filmer, skulle jag vilja påstå. Storvätten tyckte jag var helt underbar, och än bättre var den där lilla krabaten som for iväg på en linbana för att lämna bud till Azog.
Däremot instämmer jag i kritiken mot aktionsekvenserna i vättestaden. Där visar verkligen Jackson upp sina svagheter som filmskapare: det finns en gräns för hur många halsbrytande räddningar ur omöjliga situationer man kan bevittna innan man börjar gäspa. Sak samma med det hysteriskt överdrivna stenjätteslagsmålet.
Gåtleken med Gollum var kanon, fast jag ogillar att han framställs som öppet schizofren. Scenen när Gandalf sade till Galadriel att han var rädd, och att Bilbo gav honom mod, tyckte jag faktiskt var riktigt gripande, med finstämt skådespeleri av både McKellen och Blanchett.
Miljöerna och kostymerna var som vanligt fantastiska, High Frame Rate imponerade stort på mig och 3D-effekterna funkade stundtals bra, t.ex. när Gandalfs nattfjäril fladdrade ut i salongen. Annars tycker jag dock att 3D är rätt onödigt och mest kommer ivägen för filmupplevelsen. Det vore en annan sak om man slapp ha glasögon på sig, men den tekniken dröjer nog.
Slutligen: Vad i alla glödheta har en igelkott vid namn Sebastian i en berättelse om Midgård att göra?
Finns det möjligen en referens till något annat Tolkien-relaterat som filmmakarna ville glänsa med? I annat fall är jag helt oförstående.