Nu dyker jag plötsligt och oväntat upp, ur skuggorna.
Intressant, Kamelen, att du valt att återgå till det stolpiga versmåttet i min ursprungliga rad (om du nu valde versionen Eldalie föredrog). Jag har justerat lite grann sedan sist, såväl i min "Gil-galad" som i min "Boromir".
I Gil-galad har jag valt att köra samma "svärd och lans"-rad som ni. Det är bättre helt enkelt. Rad 3 och 4 har jag stuvat om återigen, men att få in "fair" lyckades jag inte med. Dock tycker jag att det är underordnat.
En alvers kung han var en gång
Gil-galad som är sörjd i sång.
Det sista fria land som fanns
där mellan berg och hav var hans.
Så långt hans svärd, så skarp hans lans,
från fjärran såg man hjälmens glans.
För stjärnorna i nattens köld
en spegel var hans silversköld.
För länge sedan red han ut
och ingen känner än hans slut.
Hans stjärna föll för mörkrets hand
bland skuggorna i Mordors land.
I sorgesången till Boromir har jag jobbat hårt med att arbeta in allitterationer. Dessutom har jag förlängt samma rader som Tolkien drar ut. Jag är inte säker på vad han vill säga med det, men alla tilltalsrader till vindarna är förlängda på samma sätt och två av de tre strofinledningsraderna och det har jag försökt spegla.
Från Rohan över myr och mark där tuvan växer grön
går Västanvinden hit i hast och far kring murens krön.
’Vad tidender från väster, o vandrarvind, hörs viskas i ditt sus?
Har du sett Boromir den långe under månens ljus?’
’Jag såg hans ritt tvärs nejder där sju vida floder rann
och hur han gick i tomma trakter, innan han försvann.
Jag vet ej om hans horn har hörts bland skuggorna i norr
men månne Nordanvinden minns denne son av Denethor.’
’Åh Boromir, från muren har jag spanat efter dig,
men från västerns vida ödeland kom du ej hem till mig.’
Från havets strand, från sandhöjd och sten, far Sunnanvinden fri.
Den jämrar sig vid portarna och bär på måsens skri.
’Vad tidender från söder, o suckars vind, bär du i afton på?
Var är nu Boromir den sköne som vi saknar så?’
’Spörj inte mig, ty många ben har sjunkit där i dy
på vita och på mörka stränder under stormig sky .
Längs Anduin har många rest med havet framför sig
men fråga Nordanvinden, ty den sänder dem till mig!’
’Åh Boromir, åt söder går en väg mot havets rand
men du kom ej med måsars skrin omkring dig till vår strand.’
Från Kungaporten rider Nordanvinden med skallande horn
som ljuder ovan vattnens fall och ekar kring vårt torn.
’Vad tidender från norr, o mäktiga vind, förs med till Gondors män?
Vad tidender om Boromir? Den tappre dröjer än.’
’Vid Amon Hen hans stridsrop ljöd och ensam där han stod
mot många grymma fiender som frestade hans mod.
Han bars där stolt med kluven sköld och med sitt brutna svärd
bort över gyllne Rauros fall, dit gick hans sista färd.’
’Åh Boromir, mot norr ska Tornet evigt blicka ut
mot Rauros, gyllne Raurosfall på vakt till tidens slut.’