Jag blev klar! Efter sjuttiosju sorger och åttioåtta bedrövelser blev jag faktiskt klar!!
Och jag är inte ens särskilt missnöjd med resultatet. Och bara fem år tog det.
Sången om ËarendilËarendil var en sjöman fri
i tövan i Arvernien.
Han byggde båt med timmer fällt
i Nimbrethil till färd i den;
dess segel vävts av silver vitt,
av silver smitts lanternors hus,
dess för var formad som en svan
och om dess fanor stjärneljus.
Av ringväv var hans rustning gjord,
i furstars fordomsdräkt han klätts;
med runor ristats sköldens rund,
så höll den undan egg och spets.
Ett silverharnesk då han bar,
hans båge var av drakars horn,
av ebenholts hans pilar skars,
hans skida var av kalcedon.
Hans svärd av stål var vasst och blankt,
med adamant hans hjälm belagd;
en örnplym sattes högst på den,
på bröstet blänkte en smaragd.
I månsken under stjärneflor,
så fjär från Nordens höga strand,
förvillad på förhäxat hav
och gäckad av ett dödlöst land,
från Trånga isens tugga hård
där skugga står på fjällens is,
från avgrundsglöd och brännhet sand,
bort vände han i kvällens dis
på stjärnlös irrfärd skutans gång.
Till slut han kom till Intets natt,
men ingenstans sågs strandens glans,
ej land där fanns, och blint, besatt,
han sökte tills av vredens vind
han drevs i blindo, utan hopp
från väst till öst; i yr och skum
han styrde hemåt skutans lopp.
Men Elwing kom i fågelhamn,
en låga fram ur natten skar;
än diamant i dagerns glans,
mer fagert brann den skatt hon bar.
Från Silmarillen skenet kom;
hon stenen om hans änne band,
och dristig i dess trolska ljus
sin stolta skuta vände han.
En storm drog in så vild och fri
som bildats i en annan värld,
en maktens vind i Tarmenel;
den bar på sällsam vandringsfärd
längs vägar aldrig dödlig såg,
på ödslig våg som yrde frän
i dödligt kulen höstlig bläst:
från öst till väst han styrde hän.
Tillbaka genom Evignatt
han drev i svarta vågors dans
tvärs mörka mil och sjunkna skär
som drunknat där förrn dagar fanns,
tills han förnam från pärlestrand
vid världens rand ett evigt spel
av ljuv musik där böljors rull
besköljer guld och blek juvel.
Han såg ett berg i skymningsland,
en skimmerstrand bak dyning där;
såg Valinor och Eldamar,
och sällan var en syn så kär;
en vandringsman ur nattens grepp
han bragt sitt skepp till slut i hamn.
Inunder berget Ilmarin
det glimrar i en kjusas famn
av tornens ljus från Tirions stad
och, skir som glas, dess spegelbild
i Skuggotärn: skön Alvhems prakt,
skön all den trakt han seglat till.
Han fick nu ro från långan färd,
och sånger lärde han i mängd
och höga ting från vises ring,
och vida kring ljöd harpans sträng.
I alviskt vitt han kläddes så
och leddes på en vandringsstråt
tvärs Calacirian av sju ljus
mot sagomsusat land fördolt.
Han nådde till en tidlös hall
där skira faller världens år
i Ilmarin, i fjällhögt slott,
där Äldstedrott evärdligt rår.
Han syner gavs bak jordens rand,
och ord av sanning täljdes där
om mäns och alvers släkten, som
förtäckts för dem som dväljes här.
Han fick ett skepp, ett glittrigt nytt,
av mithril byggt och alvglas fast;
ej åror bröt sjöns spegel blå,
ej segel på dess silvermast.
Men Silmarillen sattes opp
i mastens topp att glimma klar
som livets eld av Elbereth,
som själv berett ett vingars par
för evig och otimlig färd
på himlasfärens tomma hav
bak sols och månes gång; så löd
den långa ödesdom han gavs.
Från Evigaftons stilla fjäll
där silverkällor klingar klart,
upp över bergmurs höga bryn,
en glöd i skyn, hans vingar bar.
Från världens ände vände han,
nu kände han en längtan stark
att bortom skuggors stråt få nå
och åter skåda hemmets mark.
En gryningsstjärnas klara sken
sågs fara genom natten då,
en eld som framom solen brann
på Nordanlandens vatten grå.
Så över Midgård flög han in;
där göts av kvinnor mången tår,
och jämmer steg mot pällen vid
i äldre tidens gångna år.
Men segla städs på stjärnors stig,
det är hans digra ödesroll,
och aldrig mer på Hitre strand
få bida bland ett dödligt folk.
Du härold på oändlig färd,
som ständigt där på fästet ses,
du högt din klara lampa bär,
o Flammifer av Västerness.