Pellegrino skrev:
Jag har alltid tänkt mig att Gandalfs makt i den scenen inte var baserad på tvång utan på gåtfullhet och karisma. Aragorn, Legolas och Gimli, ädla själar som de var, kunde förnimma den nye Gandalfs storhet och visste inte riktigt hur de skulle hantera situationen. När Gandalf riktade sin uppmärksamhet mot dem glömde de helt (eller såg inget behov av) sina vapen, men så fort han vände ryggen till återkom deras misstankar om att det i själva verket var Saruman de hade råkat på.
Ledsen, Pellegrino, men din tes går på pumpen rejält i scenen efter!
Jag tror inte det finns något tvivel om att Gandalf här utövar rent fysisk makt mot själva vapnen:
Kamelen skrev:
Den gamle mannen var alltför kvick för honom. Han störtade upp och tog ett språng upp på ett stort klippblock. Där stod han, med ens högrest och rak, och tornade upp sig ovanför dem. Hans huva och de grå paltorna hade kastats åt sidan. Den vita klädnaden glänste. Han lyfte sin stav, och Gimlis yxa flög ur hans grepp och föll klingande till marken. Aragorns svärd, som han höll stelt i sin orörliga hand, flammade till som av plötslig eld. Legolas gav till ett mäktigt skri och sköt en pil högt upp i luften: den försvann i ett ljungande eldsken.
Pellegrino skrev:
Typiskt Gandalf att vara så där hemlighetsfull förresten: han hade ju lika gärna kunnat presentera sig rakt av och skippa teatern, men jag tror det roade honom att låta vännerna sväva i ovisshet en liten stund. Det fanns nog något sedelärande i det misstänker jag.
Ja, kanske spelar han teater. Men Gandalf är ganska konstig i den scenen. Det är lite som om han alldeles nyss, för typ fem minuter sedan, hade vaknat upp ur sin tidlösa själavandring och inte riktigt hade återvänt till nuet än. (Och på ungefär det sättet spelar väl McKellen den här scenen i filmen, om jag minns rätt.) Det där med att han inte ens minns att han hette Gandalf, till exempel.
Kamelen skrev:
”Gandalf”, upprepade den gamle, som om han ur gamla minnens djup hämtade fram ett ord som länge legat oanvänt. ”Ja, så var namnet. Jag var Gandalf.”
Men i själva verket har det ju gått många dagar sedan han återvände, och han har umgåtts med såväl Gwaihir som folket i Lothlórien, så han borde ha haft gott om tid att återfå fattningen. Det är nästan som om Tolkien först skrev scenen som att Gandalf just hade vaknat upp, och när bakgrunden sedan ändrades glömdes vissa element kvar från tidigare utkast. Undrar om det kan stämma?
Pellegrino skrev:
Men det innebär inte att han kunde göra samma sak mot sina fiender. Gandalf begränsades av Istaris förbud att möta Saurons makt med makt.
Ja, där har du nog en bra poäng! Jag har tänkt mig det där som att trollkarlarna helt enkelt gavs midgårda former med klara begränsningar, så att de inte
kunde möta makt med makt. Men de kan ju faktiskt ha haft makten och bara inte fått använda den. Och i så fall kan det ju ha varit fullt tillåtet att glänsa lite inför kompisarna, när det ändå inte spelar någon roll i de stora sammanhangen, men däremot förbjudet att använda samma partytrick t ex i striden vid Minas Tirith.
Å andra sidan – var inte Olórin egentligen en mäktigare maia än Curumo? Om de hade haft tillgång till sina "awesome maia powers" så borde väl Gandalf ha fått använda dem i självförsvar mot en Saruman som fuskade först? Men istället "lät" han sig fångas och sättas på Orthancs tinne. Voffor dådå?
Eldalie skrev:
Med risk för att vara en tråkmåns skulle jag vilja påstå att alla de här dramatiska scenerna enbart är skapade för att skapa spänning och mystik för läsaren. Att använda dem för att undersöka karaktärernas egenheter och förmågor, eller för att försöka förstå hur tex makt och magi fungerade i Tolkiens Midgård, fungerar dåligt.
Ja, du är en tråkmåns, Eldalie!
Den där diskussionen har vi väl haft förut. (Fast då var det Pellegrino som var tråkmånsen, om jag minns rätt.
) Det är klart att man måste få analysera vad som händer i verket i ett inom-midgårdskt perspektiv! All fantasy av någon klass har ju en inre logik, där världen hänger ihop och är trovärdig inom sina egna premisser. Om man måste lämna världen och ge sig in i författarens hjärna för att förklara saker och ting, då har sagde författare misslyckats fullständigt. Och det vägrar jag tycka att Tolkien har gjort!