Den stegrande kamelen skrev:
Var den bra, den där skrivarkursen? Eller var det mest kontakterna som var värdefulla? Jag har i och för sig nästan ingen erfarenhet av eget skrivande, men jag är spontant lite skeptisk mot alla försök att strömlinjeforma och styra upp en så individualistisk och kreativ verksamhet. Hur undviker man att en sådan kurs blir mer kvävande än inspirerande?
Det var en mycket bra skrivarkurs. Kontakternas betydelse är sekundär så till vida, men de är värdefulla de också.
En skrivarkurs skiljer sig en hel del från exempelvis musikutbildningar och skådespelarutbildningar. Det finns säkert författarutbildningar som likriktar sina studenter, men framför allt ska en skrivarkurs belysa dramaturgiska insikter och innehålla skrivövningar. Du kan t ex få en uppgift att beskriva din huvudkaraktärs bakgrund, att beskriva hur det ser ut i kylskåpet hemma hos din karaktär, att med egna ord hitta träffande metaforer för ilska, glädje, avsky osv.
Det är du som formar ditt eget språk, inte läraren.
(Även musik- och teaterutbildningar är många gånger formade såhär, med den skillnaden att man interagerar mer med varandra än vad skrivande personer gör - därav den påstådda skillnaden.)
På skrivarkurser läser man även varandras alster och kommer med konstruktiv kritik och idéer till alternativa öppningar, vändningar, händelser. Man kanske reagerar på stilbrott eller på att karaktärerna är för oklart och opersonligt formade, mer än att någon lär en "hur" man gestaltar och skriver.
Således kan man knappast bli strömlinjeformad eller avindividualiserad.
Dessutom är min lärare av den uppfattningen att man lika väl kan skriva dej som dig, att man kan börja meningar med "och" och "men" osv. Således är ingenting "fel".
Istället talar hon om vad som inte funkar så bra rent generellt inom litteratur. Uttryck som "fett coolt" till exempel är sällan lyckade, inte pga stilen utan pga av att modeuttryck rätt snabbt blir förlegade (vilket jag märker när jag läser Barna i Bullerbyn för mina döttrar just nu: tioåringar som utbrister "bevare mig väl" när det händer nåt oväntat).
Några huvudregler som jag har följt genom åren: texten ska funka om hundra år och för hundra år sedan, texten ska läsas högt för att man bättre ska höra hur den fungerar, stilgrepp är mindre viktiga än att man har en bra intrig, arbeta om hela texten många gånger (hundra är inte överdrivet), början och slutet ska höra ihop (och omarbetas ännu fler gånger än resten), den klassiska dramaturgiska kurvan ska följas, kapitel som "Elronds rådslag" har inget i en bok att göra (jag ÄÄÄLSKAR det kapitlet
).