Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Fy sjutton. Dikterna som bara strömmade när Dikthörnan påbörjades har sinat alldeles... Inspirationen har flugit sin kos. Får se om jag hittar nån fin på nätet i alla fall...

Ja, ingen har lagt ut något på ett tag nu. Jag får skriva under veckan.

Löv som svinner
tår på kind
längtan svider
likt sensommarvind


Inte så bra men jag kände att det behövdes ett snabbt litet bidrag. Den här tråden får inte förglömmas.

Snart kommer hösten, ja. Och efter det vintern...

Jaja. Jag får väl ta och publicera några av mina uslaste dikter någonsin (de är nämligen på rim), med samma motiv för ögonen som Älva...

Snö under skorna och snö i mitt hår
Snön virvlar i ögonen; ser inte vart jag går
Skyndar dock vidare, varthän vet jag ej
Har ju aldrig haft särskilt bra minne, nej
Vad roll spelar det då, att jag fortsätter gå
Fram kommer jag ju ändå aldrig.

Och här ett tappert försök till en hyllning av Fantasin, full med nödrim:

Flyg över trädens toppar nu
På vingar som regnbågen gav
Sväva bortom bergen och
Drick regnvatten ur ett skugghav
Samla stjärnstoft med blicken
Eller dröm om fiskmåsars sång
Sjung om sanning och galenskap
Kanske alltihop på en gång

Om enhörningar är sagor blott
Och magin är evigt förkommen
Då kan vi inte stanna kvar
Döden blir alltför välkommen
Så kom, systrar, bröder mina!
Låt oss flyga bortom träden nu
Segla bortom himlabron
Till vårt eget Xanadu

Jag gillade dem. Och om de är de uslaste så måste resten droppa likt silverjuveler mot själens mörker...

Ro hit med resten!

Tack så mycket! *bugar djupt*


I och med de där var väl mitt diktförråd nästan tomt. Förutom...

In days of yore
I had this peculiar dream
of red foxes
dancing in the twilight
The wind
in their copper fur
autumn leaves filling
the iridescent air
Whirling
in a lunatic dance
while the foxes
tried to catch them
I wanted to stay
in this dream forever
But suddenly
I awoke
But I do not think
that they ever stopped dancing

Det var fina dikter, Crumui.

Får man lägga ut en riktigt, riktigt fånig humoristisk dikt? Då menar jag att det verkligen är det konstigaste jag har skrivit.

Den låter nästan precis som Ohlmarks översättning av Tom Bombadills Äventyr, med ett undantag: Inget rimmar.

Tack!


Varför inte? Hur illa kan det vara?

Allt är kul att läsa, det måste väl inte vara så allvarligt alla gånger!

Crumui: Det var en skön rytm du har fått till på rävarna där.

Instämmer.


Har jag? Tack. Jag tänkte inte nåt särskilt på rytm, utan skrev mest bara rakt uppp och ner. Ska försöka skriva nån dikt nån gång på runometer, som verserna i Kalevala. Det är för härligt!

Jaha... Så fanns dikten på laptop som min far just kopplade bort från nätverket. Han är en man med kort stubin och håller just nu på att packa inför vår vistelse i Skåne.
Samlar mod inför att gå ner till honom och pipa fram så vänligt som möjligt att han får ta och koppla in laptopen igen. Vilket inte kommer att fungera p g a konstigt operativsystem på min dator och vice versa.

Börjar jag bli deprimerad?

Yes! Nu är den där; Dikten som kommer få er att dra er undan och i stillhet bannlysa denna mystiska Beledhel från Tolkiens Arda.

Jag skrev den en dag när jag hade hög feber och inte kunde gå till skolan.

Läs den gärna högt och inlevelsefullt för er själva.


Han's äventyr

Han är som en vind,
fri som en alv.
Han är inte min hund,
nej, nej.
Skumpar inte hädan,
Ulf ska dö som en vind.
Gula pinnar sticker upp
ur marken.
Frosten dör,
Han breder ut sina vingar.
Han, Han, Han.
Jo, precis.
Jag tyckte jag såg en lax,
i stävan farvatten.
Tom Bombadill har inte
vaknat än.

En alv dansar på fager äng,
Studsar vilt i vildig dans.
Onda orchen kommer nu.
”Far din onding”,
sade Han.
Onding orch skuttar bort,
fjärilarna landar.
Fager alv har skor av pilk,
himmelspappret.
Ädel eldar skänker den.
Han fick pilk.
Jo, jo.
Han flyger som en vind.
Våren är en framåt karaktär.
Blommorna har redan lyft
stjälken från sin matta.

Liten hobbit sen Han ser,
liten som en kolarot.
Hoben säger då ”Kom in,
i den lilla stugan.”
Han får äta lembasbröd.
Tygbutiken öppnar nu.
Hobbithuvud tittar ut,
försvinner ner i ondings mage.
Han studsar ut och rider efter
onding orch på rosa märr.
Märren skumpar framåt vilt,
som alven på ängen i skor av pilk.
Rosa märren har ett namn,
Upa heter hon.
Snubblar på en gul pinne.
Stekt dvärg är krispigt.
Oh, ja.
Han svävar upp i skyn,
där vindar och måsar spritter.

Ulmo har lugnat havet det grå,
som simmar i sig självt.
Han ser en mö bakom ett träd,
där våren är äkta.
Mö har inte skor av pilk
men en klänning i blå tui.
Mattfransar klär hennes ben,
som i en matta är inrullat.
Oh, likt en vårrulle.
Han ser våren.
”Kom och spela spel”,
sade Mö.
Hon spelar med gula pinnar.
”Ack, min häst”,
sade Han.
Rosa märren kommer på stört.
Han rider därifrån
på den skumpande fålen.

Onding orch finner Mö,
namsar hennes matta.
Han löper efter orch i skor av pilk.
Onding stannar,
ber om nåd,
Han bara skrattar.
Onej onding, onda orch.
Måsar ler och myser.
Nu ska onding orch få,
och göra en ny matta.
Orch gör en fager matta,
av alvdans och pilk och tui.
Mattan blir röd med gröna rutor,
ädel som en vind.
Han, min älskade,
breder ut sina vingar,
lyfter och flyger bort med vinden.
Våren kommer tillbaka
med gula pinnar.
Oh ja!
Det gör den!

Copyright by Beledhel

Du måtte ha haft väldigt hög feber, Beledhel!