OK, but be warned, det här blir en smärre uppsats...
Tja, helt enkelt att det ibland kan kännas som att samhället och gemene man utgår ifrån att familj är receptet på lycka och framgång. Givetvis efter en hyfsat lång period av "självförverkligande" och utomlandsstudier eller arbete, gärna lite Asien-back packande eller nåt annat spännande. Lite karriärklättrande och så är det dags att knyta ihop framgångspåsen med en lyckad avkomma. Väl där fortsätter förväntningarna med krav på föräldraskapet, orka aktivera barnen, ge dem kvalitetstid och fortsätta den tillfälligt avbrutna karriären.
Så ter det sig ibland, för någon som står utanför hela den biten, i alla fall.
Det ses som så givet att alla ska ha familj. Visserligen är vi idag långt från 50-talets kärnfamiljsutopi, vi är alla vana vid familjer som ombildats både en och två gånger, styvfamiljer, halvsyskon och plastpappor, familjer med två pappor eller två mammor eller kanske två av varje sort. Men familj ska man ha.
Om man känner att det nog inte är rätt väg för en själv att gå, eller av olika anledningar har blivit hindrad från att göra det valet, är det ibland lite knepigt att hitta sin plats. Eller att försvara den inför omgivningen.
Att ha barn är det största man kan uppleva. Det tror jag fullt och fast på. På gott och ont ger föräldraskap den största lyckan, den djupaste förtvivlan och den svåraste oro. Alla uplevelser med barn magnifieras.
Men det behöver inte vara bra för det. Alla är olika och passar olika bra till olika uppgifter i livet. Så tror jag, men jag har bara sett det lite från utsidan, varit med lite på små hörn, så jag vet ju inte av egen erfarenhet, och kan förstås ha helt fel.
Jag är också övertygad om att det finns plats för andra sorters liv. Är man inte alls intresserad av barn kan det sociala livet med vänner och bekanta, eller den "gamla" familjen få bli det som utgör centrum. (Åtminstone tills dessa skaffar familjer, om de nu gör det) Vill man ändå ha barn i sitt liv på något vis, utan att själv bli förälder, kanske man kan umgås med vännernas barn, eller återigen, släkt och familj.
Och vad är egentligen en familj? Måste avsaknaden av mamma-pappa-barn ersättas med något annat för att livet ska var värt att leva? Frågan står öppen.
Någon kanske ser sin sambo och sig själv som en familj. Eller sig själv och husdjuren och vännerna. Eller enbart vänner. Det är upp till var och en att defeniera innebörden av enheten
familj.
Att fortplanta sig är något ursprungligt. En instinkt. Därför ses det som självklart av många. Ändå är nog motiven skiftande. Det kanske handlar om att förverkliga sig själv, att skapa något man inte tyckte att man själv hade som barn, göra föräldrarnas misstag ogjorda (funkar givetvis inte), en önskan om att få se sina och partnerns drag i en ny mäniska, vara med om miraklet det ändå är att alstra nytt liv, man kanske helt enkelt är väldigt barnkär eller längtar efter att få ge och ta emot villkorslös kärlek. Eller också kanske man gör det "bara för att det är nåt man gör liksom".
Familj och barn är inte nödvändigtvis biljetten till ett fullvärdigt liv. Ett liv utan barn kan vara lika värdefullt. Bara annorlunda.
Ja..., nåt sån't typ...
Observera att hela det här inlägget är
aningen spetsat. Jag har skruvat upp det en smula för att tydliggöra mina tankar. Men det är en mycket liten smula...
Du Rosie, sa en gång nåt jag tyckte var så bra om att ha barn.