Ohlmarxisten skrev:
Meneldor skrev:
Citera:
Visst broderar Ohlmarks ut texten, men Andersson reducerar den istället. Så Andersson är ingen vidare måttstock. Det intressanta hade varit att beräkna hur mycket de båda översättningarna skiljer sig från en "idealöversättning". Hmm, man kanske skulle starta en tråd om Anderssons reduktioner.
Gör gärna det! Jag håller med dig om att Anderssons språk då och då känns torftigare än Tolkiens, men jag har inte fått känslan av att
textmassans storlek reducerats nämnvärt.
Hmm, jag kanske missat någon tråd med exempel på detta, det var ett tag sen jag var inloggad...
Jag gissar att Andersson ligger uppemot 3-4 % under idealöversättningen. Dock tror jag att inte att det innebär att Ohlmarks ligger ungefär lika mycket över idealöversättningen. Jag tror nämligen att skillnaden mellan Andersson och Ohlmarks är betydligt större än 8 %. Det skulle inte förvåna mig om Ohlmarks översättning ligger uppemot 10-15 % över idealöversättningen. När jag får tid ska jag försöka räkna istället för att gissa och även ge exempel.
Sådär, nu har jag räknat. Jag tog på måfå två sidor från den engelska originaltexten (början av kapitlet "The Shadow of the Past"). I citatet nedan har jag rödmarkerat de ord som jag tycker inte har satt några spår i Anderssons översättning. Saker som satt felaktiga spår, dvs. felöversatts, har jag inte rödmarkerat. De har ju faktiskt satt sina spår i översättningen. (Hmm, tycker nog förresten att Andersson i tredje och femte stycket gör rena felöversättningar som inte kommit upp i tidigare diskussioner, vad jag kommer ihåg. Det ena felet är dessutom sådant att det gör att den svenska texten känns "fel" som svensk text. Någon som förstår vad jag menar?)
Tanken är alltså att Anderssons översättning (i omfång) bättre motsvarar en källtext där de rödmarkerade orden inte finns med. Det blir inte alltid korrekt engelska om man bara stryker de rödmarkerade orden, men ni förstår säkert. Räknar man på detta vis så är det ungefär 3,2 % av Tolkiens text som Andersson inte har fångat (räknat i fysisk längd, inte i antal ord eller tecken). Om ni tycker att rödmarkeringarna är "petiga", så tänk på att det handlar om ett mått på hur mycket Andersson har tappat inte om stora invändningar mot enskildheter i översättningen. Regeln är alltså i princip att allt som går att stryka utan att Anderssons översättning blir fel (eller sämre som översättning) rödmarkeras.
Jag tycker att Andersson varit lite väl snål även i vissa fall då han översatt närmast ordagrant. Exempelvis fungerar "He lived alone" bra på engelska men "Han levde ensam" fungerar i sammanhanget inte lika bra på svenska, tycker jag. Samma sak med "he wandered by himself" och "han vandrade ensam" osv. Fast sådana bedömningar är naturligtvis betydligt svårare och mer subjektiva. Sedan gör Andersson vissa men inte så många klumpiga översättningar som istället tar plats. Exempelvis blir "long after all the true events were forgotten" till "långt efter det att allt som verkligen hänt hade försjunkit i glömska". Ohlmarks översätter för en gångs skull mer kärnfullt: "långt efter det de verkliga händelserna glömts". Hursomhelst, så tror jag att totalt ytterligare några ord utöver översättningarna av de rödmarkerade hade varit närmare idealet. Så jag tycker nog att Andersson kan sägas hamna sisådär 3-4 % från idealöversättningen i omfång. Det handlar alltså om ungefär 15-20 sidor i en bok på 500 sidor.
De flesta rödmarkeringarna talar förhoppningsvis för sig själva. Markeringen av "had done" i slutet av femte stycket kan tyckas märklig. Men om man stryker mitten av stycket så blir det så här: "He lived alone, as Bilbo had done; […] he visited the Elves at times, as Bilbo had done." Tolkien håller ofta ihop sina stycken på ett elegant sätt som här. Det här är en av tjusningarna med Tolkiens stil. Ska definitivt bevaras, tycker jag.
Hur är det med Ohlmarks översättning då? Ja, en beräkning baserad på de fem första styckena ger vid handen att Ohlmarks text är närmare 20 % längre än Anderssons.
Om vi antar att Anderssons text är 4 % kortare än idealöversättningen, så innebär det att Ohlmarks text är ungefär 15 % längre än idealöversättningen. Men om Ohlmarks översättning verkligen bara är 8 % längre än Anderssons så ligger Ohlmarks bara knappt 4% över idealet. Tyvärr stämmer nog inte det där med 8 %.
Men är det inte så här med varje översättning? Är inte Andersson så nära idealet det praktiskt går? Nej, jag tror det går att komma betydligt närmare. Ohlmarks verkar visserligen i ärlighetens namn inte vara något föredöme i detta avseende trots sin mångordighet. Men jag har även jämfört med de båda tyska översättningarna och båda två förefaller på de här två sidorna bara missat någon enstaka småsak. (Hmm, tyske nyöversättaren Krege har missat symmetrin i femte stycket men förvisso utan att direkt förkorta, och med lite god vilja kan man kanske säga samma sak om Andersson.) Jag har även fått intrycket att Hallqvist inte gör denna typ av reduktioner i lika hög grad som Andersson. Hon glömmer visserligen ofta hela fraser eller meningar (det finns betydligt fler fall än de som jag tagit upp i "Fel i Bilbo"). Men det ser jag som slarv av ett något annat slag. Hon har helt enkelt missat texten. Jag skulle säga att det finns hyfsat med sådant även hos Ohlmarks. Andersson verkar dock inte missa stora bitar så ofta.
Slutligen kan man ju fråga sig hur viktigt det är att en översättare är lika noggrann som de tyska översättarna förefaller vara.
Tolkien skrev:
The talk did not die down in nine or even ninety-nine days. The second disappearance of Mr. Bilbo Baggins was discussed in Hobbiton, and indeed all over the Shire, for a year and a day, and was remembered much longer than that. It became a fireside-story for young hobbits; and eventually Mad Baggins, who used to vanish with a bang and a flash and reappear with bags of jewels and gold, became a favourite character of legend and lived on long after all the true events were forgotten.
But in the meantime, the general opinion in the neighbourhood was that Bilbo, who had always been rather cracked, had at last gone quite mad, and had run off into the Blue. There he had undoubtedly fallen into a pool or a river and come to a tragic, but hardly an untimely, end. The blame was mostly laid on Gandalf.
‘If only that dratted wizard will leave young Frodo alone, perhaps he’ll settle down and grow some hobbit-sense,’ they said. And to all appearance the wizard did leave Frodo alone, and he did settle down, but the growth of hobbit-sense was not very noticeable. Indeed, he at once began to carry on Bilbo’s reputation for oddity. He refused to go into mourning; and the next year he gave a party in honour of Bilbo’s hundred-and-twelfth birthday, which he called Hundred-weight Feast. But that was short of the mark, for twenty guests were invited and there were several meals at which it snowed food and rained drink, as hobbits say.
Some people were rather shocked; but Frodo kept up the custom of giving Bilbo’s Birthday Party year after year until they got used to it. He said that he did not think Bilbo was dead. When they asked: ‘Where is he then?’ he shrugged his shoulders.
He lived alone, as Bilbo had done; but he had a good many friends, especially among the younger hobbits (mostly descendants of the Old Took) who had as children been fond of Bilbo and often in and out of Bag End. Folco Boffin and Fredegar Bolger were two of these; but his closest friends were Peregrin Took (usually called Pippin), and Merry Brandybuck (his real name was Meriadoc, but that was seldom remembered). Frodo went tramping all over the Shire with them; but more often he wandered by himself, and to the amazement of sensible folk he was sometimes seen far from home walking in the hills and woods under the starlight. Merry and Pippin suspected that he visited the Elves at times, as Bilbo had done.
As time went on, people began to notice that Frodo also showed signs of good ‘preservation’: outwardly he retained the appearance of a robust and energetic hobbit just out of his tweens. ‘Some folk have all the luck,’ they said; but it was not until Frodo approached the usually more sober age of fifty that they began to think it queer.
Frodo himself, after the first shock, found that being his own master and the Mr. Baggins of Bag End was rather pleasant. For some years he was quite happy and did not worry much about the future. But half unknown to himself the regret that he had not gone with Bilbo was steadily growing. He found himself wondering at times, especially in the autumn, about the wild lands, and strange visions of mountains that he had never seen came into his dreams. He began to say to himself: ‘Perhaps I shall cross the River myself one day.’ To which the other half of his mind always replied: ‘Not yet.’
So it went on, until his forties were running out, and his fiftieth birthday was drawing near: fifty was a number that he felt was somehow significant (or ominous); it was at any rate at that age that adventure had suddenly befallen Bilbo. Frodo began to feel restless, and the old paths seemed too well-trodden. He looked at maps, and wondered what lay beyond their edges: maps made in the Shire showed mostly white spaces beyond its borders. He took to wandering further afield and more often by himself; and Merry and his other friends watched him anxiously. Often he was seen walking and talking with the strange wayfarers that began at this time to appear in the Shire.
There were rumours of strange things happening in the world outside; and as Gandalf had not at that time appeared or sent any message for several years, Frodo gathered all the news he could. Elves, who seldom walked in the Shire, could now be seen passing westward through the woods in the evening, passing and not returning; but they were leaving Middle-earth and were no longer concerned with its troubles. There were, however, dwarves on the road in unusual numbers. The ancient East-West Road ran through the Shire to its end at the Grey Havens, and dwarves had always used it on their way to their mines in the Blue Mountains. They were the hobbits’ chief source of news from distant parts - if they wanted any: as a rule dwarves said little and hobbits asked no more. But now Frodo often met strange dwarves of far countries, seeking refuge in the West. They were troubled, and some spoke in whispers of the Enemy and of the Land of Mordor.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
