Det här är ju ingen ny debatt. Ett klassiskt bidrag är Anders Stenströms (Beregonds) uppsats "Något om pipor, blad och rökning",
Arda 1984/ Arda volym IV (1988), en uppsats som rekommenderas varmt. Låt mig citera det avsnitt där Beregond just diskuterar vad pipe-weed är för ört (fotnoter är inte medtagna).
Citera:
Det allra första stället i The Hobbit dör rökvaran, åtminstone indirekt, omtalas har uttrycket a pipe of tobacco. När talet i nästa mening gäller det rökta, inte någon pipa, används ingen term alls: Bilbo erbjuder Gandalf "a fill of mine" (H I:10). I The Lord of the Rings tala hobbitar och andra om pipe-weed och leaf; att etablera och förklara dessa termer är också ett av syftena med prologavsnittet "Concerning Pipe-Weed". Personerna använda även flera andra uttryck. Alltsammans visas i tabell 1; man ser också att Tolkien själv som berättare och som kommentator huvudsakligen håller sig till tobacco eller leaf, i de få förekommande fallen. Det är alltså knappast osäkerhet om bestämningen som gjort att Auktorn inte låtit tobacco förekomma bland de handlandes egna ord (efter H I:10). Säkert är det så att han velat visa att hobbitarnas namn på den viktiga växten inte var lånat. För egen del var han säker nog på att vad de rökte var något slags tobak. Han kallade ju för övrigt Sydfjärdingens förste bladodlare Tobold, Toby (toby är ett ord för '(enkel) cigarr').
Det finns annars andra växter man kan röka. Vanligen rör det sig då om mer eller mindre lyckade utdrygningar av, eller ersättningar för, tobak. Torr mossa har lång hävd, och vissa löv kunna brukas. Till de örtblad, ty ett sådant är ju hobbitarnas "weed", som i Gamla Världen rökts för sig själva höra främst tussilago, bolmört och hampa (under olika namn). Tussilago, 'brösttobak', röktes som medicin för att häva hosta, men tycks ha blivit omtyckt i sin egen rätt. Bolmört är en välkänd rökvara, och tillhör samma släkte, nattskatans, som tobaken gör. Varken bolmört eller tussilago passar emellertid beskrivningen av pipe-weed som en sydväxt, vilken odlas hos hobbitarna men frodas vild nere i Gondor. Hampa (Cannabis sativa) är däremot liksom tobak av tropiskt ursprung.
Ordet weed, som används ensamt om hobbitarnas blad några gånger, och som är basen i de för ändamålet bildade termerna pipe-weed och westmanweed (växtens benämning i Gondor) betyder ungefär '(grov, storvuxen) ört', varav ofta 'ogräs'. En av ordets specifika betydelser är 'tobak', sedan början av sextonhundratalet (enligt Oxford English Dictionary), men i modern slang används det också om marijuana (hampblad för rökning). Bland annat därför har C.O. Jones föreslagit att hobbitarnas blad egentligen var hampa. Hampan hör ju också hemma i Gamla Världen; det är vidare bekant att repslageri utövades bland hobbitarna. Denna tolkning kan inte fullständigt avvisas. Det finns dock, även frånräknat tyngden av Auktorns uppfattning, en del i skildringen som pekar mot tobak snarare än hampa.
Vad hobbitarna sägs ha haft i pipan var "burning leaves" (Pipe-weed:1) och inget annat. Växten och rökvaran kallas också leaf. Tobaksplantan har mycket stora blad, och det är just de som äro begärliga att röka. Det begärliga hos hampan är däremot en harts som finns i hela växten, men rikligast i toppskotten och blommorna. Utöver att torka bladen till marijuana kan man bereda växten till olika kraftigare preparat, som kunna tagas i kaffe, konfekt och så vidare. Att äta eller dricka tobaksextrakt vore däremot livsfarligt. Ingen minsta antydan finns heller att man utvann annat än blad för rökning från den växt hobbitarna använde.
Merry och Pippin funno i Isengård ett par kaggar med blad från Sydfjärdingen, vilka buro årtalet 1417. Otho Sackville-Baggins hade senast sändt foror söderut med blad av annat gods i slutet av 1418, och fyndet gjordes i februari 1419. Denna rökvara bedömdes då vara bra, "as fine a pipe-weed as you could wish for" (LR 3 IX:30). I slutet av augusti tiggde Saruman till sig vad Merry hade kvar av "the best weed" (LR 6 VI:92). Det var alltså omkring två år efter att bladen skördats. Tobak blir rökbar genom beredning (curing) och ferementering, vilket tager minst ett år, och är därefter tämligen hållbar. Kannabisblad däremot endast torkas; i marijuanan fortgår sedan förändringar så att dess narkotiska verkan efter ett par år har försvunnit, om den inte lagras särskilt kallt och torrt. Man skulle väl inte vänta sig att den vore av högönskligaste kvalitet efter halvtannat år. Märk särskilt Aragorns fråga "Was there a date on the barrels?" (LR 3 IX:123): den tycks stå helt öppen, oavsett rökvarans fina beskaffenhet.
Förekomsten av repslageri behöver inte betyda att man odlade hampa, än mindre att det isåfall var samma växt som man rökte. Repslagare nämnas där det sägs att hobbitar sedan gammalt ("long") brukat uppföra hus till verkstäder, lagerskjul eller dylikt. Byn Tighfield 'tåg-fält', en repslagarort, omnämns från 1160 (Shire-reckoning). Rep och snören måste hobbitarna hursomhelst alltid ha behövt. De hävdvunna benämningarna pipe-weed och leaf antyda däremot inget om att stjälk och fibrer kunde användas; om så var fallet bör det alltså ha upptäckts först avsevärdt senare än 1070. Vidare sägs att människorna i Gondor inte funno annat värde i växten än dess vällukt, och om några vetat göra bruk av bra tågvirke skulle det väl ha varit de gamla númenoreanerna, som fört dit den. Antager man att westmanweed var hampa skulle man alltså visserligen få en god förklaring till varför västmännen infört den, men man skulle också tvingas antaga att dess nytta sedan glömts bort, vilket verkar otroligt.
Att växten i Gondor även kallades sweet galenas anförde Jones som stöd för marijuana-hypotesen: kannabis lär nämligen ha en sötaktig lukt, till skillnad från tobaksplantan. Men vad Merry skrev var att gondoreanerna "call it sweet galenas and esteem it only for the fragrance of its flowers" (Pipe-weed:4), så det torde vara blommornas doft som var det ljuva, vilket oavgjort talar för Nicotiana-hypotesen: trädgårdsarter av släktet odlas för välluktens skull. (Vad det alviska namnet galenas betyder skall dryftas längre fram.)
Man tycker kanske att att marijuana skulle ha haft verkningar av mer uppseendeväckande slag än något texterna vittna om. Otvivelaktigt är kannabis mer rusgivande än tobak. Det tycks emellertid inte vara möjligt att göra några tillförlitliga generaliseringar om dess verkan som kunde ställas mot den givna skildringen. Jones menade att hungerkänslan som följer haschbruk skulle förklara hobbitarnas goda aptit, men det passar sämre ihop med deras talesätt att "Pipe-weed is better after food" (LR 3 IX:121), vilket däremot är sant om tobak. Den goda aptiten var också grundfäst före 1070, att döma av mängden släktnamn på temat 'knubb'.
När tobaken kom till Afrika och Asien trängde den till stor del ut hampan som rökvara. Men den blev mer än en ersättning: den blev allemans njutningsmedel på ett sätt som knappast varit gängse med kannabis. Det finns i vissa områden i världen andra stimulantia som visat sig jämbördiga: kokabladet har inte givit vika för tobak, betelnöten har behållit sin plats, kolanöten används fortfarande vid sidan av tobaken. Hamprökningen har däremot inte kunnat hålla stånd på samma sätt – den lär inte ens ha kunnat inkräkta på kolanötens område. Hobbitarnas rökning var lika allmänt vedertagen som någonsin tobaksrökningen; att deras blad därvidlag liknade tobak mer än kannabis är talande.
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
)
Det är OT jag vet.